Jag har en dröm. Att fackföreningsrörelsen och Riksteaterns nätverk tillsammans med Botkyrka Communityteater ordnar en turné till de orter där folk nu varslas.
Vi skulle kunna spela på fabrikerna. I matsalen finns det säkert plats för en scen, där en pjäs om en nedläggning kan framföras.

Matsalarna används ibland som plats för att annonsera varsel, alarmera om företagens dåliga siffror och meddela offren om deras ännu sämre framtidsutsikter.
Framtiden. Enligt Stora Enso finns den inte i Norrsundet, enligt Volvo inte i Olofström och enligt Sandvik Coromant inte i Sandviken. Frågan är vad invånarna på dessa orter ska göra av kunskapen att de inte tillhör framtiden.
Ungefär 40.000 har varslats de senaste månaderna. Det är mörkare än när det var som mörkast hösten 1992, då Sverige lärde sig att arbetslöshet inte bara fanns utomlands. Det finns något som heter svensk arbetslöshet. Och den är hemsk.

Den 25 oktober 2007 nåddes de 1.100 människorna i Norrsundet av beskedet att bruket skulle läggas ner. Norrsundet ligger utanför Gävle och 325 personer jobbade vid tiden för nedläggningsbeslutet på bruket. Pappersmassafabriken har funnits i 82 år och generation efter generation har arbetat på eller i närheten av bruket. Samhället är sitt bruk. Nu har det stängt. Den 15 november – en och en halv månad tidigare än bestämt.
När beskedet kom åkte vi från Botkyrka Communityteater (BC) dit. Vi frågade Norrsundetborna om de var intresserade av att bilda en grupp som skulle jobba med community-konst. Efter det har vi under ett års tid, varannan vecka, följt Norrsundets utveckling genom de lokala arbetsgrupperna och genom möten, intervjuer med bruksarbetare, besök på bruket och i samtal med bygdens engagerade invånare.

Jag skrev en pjäs. Reine Lööf regisserar. Den 28 november har vi premiär och om du inte kan komma, var snäll och hjälp till att få den till din egen ort.