Cymothoa exigua kallas en gråsuggeliknande parasit i haven som omger Centralamerika. Till vardags är den mer känd som tungbitare. Namnet kommer av dess vana att bita sig fast i tungan på en fisk och strypa blodflödet tills den faller av, för att till sist anta rollen som ny tunga till fisken. Tungbitaren verkar inte orsaka fisken någon större skada. Den ersätter tungan under resten av fiskens liv – vilket fortsätter ungefär som vanligt, till dess att fisken dör en naturlig död.
På ungefär samma sätt som tungbitaren har olika plattformsföretag under de senaste 15 åren ätit sig in i vårt samhälle. De stora plattformarna har ersatt varuhus (Amazon), skivaffärer och torrentsajter (Spotify), telefonkataloger och annonsblad (Facebook), och till och med Arbetsförmedlingen (Yepstr och Tiptapp). Ett organ efter ett annat har utarmats och ersatts, och för det mesta har livet fortsatt precis som förut. För många har det till och med blivit bättre.
Under plattformskapitalismens stora uppsving formulerade sig kritikerna ofta i abstrakta termer. Plattformarna var dåliga för att de ”samlade in data”, för att de ”utnyttjade användarnas obetalda arbete”, för att de ”ägnade sig åt övervakning”, för att de var ”monopolistiska” – eller helt enkelt för att de var ”woke”. För vissa har det varit en stor grej, men de flesta har ryckt på axlarna.
I dag börjar det gå upp för allt fler vad plattformsekonomins verkliga problem är. Under de senaste 15 åren har enorma mängder pengar flödat in i verksamheter som ätit sig in i samhällsväven och placerat sig som en flaskhals mellan olika delar av samhället: försäljare och kunder; kulturskapare och kulturkonsumenter; politiska organisationer och sympatisörer; individer och deras vänner.
Ofta har det, återigen, inte uppfattats som en försämring. Vi har upplevt fördelarna med att sälja prylar via digitala marknadsplatser, hitta konserter genom Facebooks evenemangsfunktion och ta politisk ställning genom att posta på Twitter. I de amerikanska storstäderna växte fenomenet ”millennial lifestyle” fram, där den unga generationen fick en lyxig vardag subventionerad indirekt genom riskkapital.
Från företagens sida har arbetet har varit kostsamt, och nästan alla de stora plattformarna har år efter år gått med stora förluster. Under en lång tid har det inte varit ett problem: även om många har hånat bolagen för att läcka pengar som såll har de satsat på långsiktig tillväxt före kortsiktig vinst, med starka investerare i ryggen.
När de höjda räntorna nu får inflödet av kapital att strypas är plattformarna redo för nästa fas: att utnyttja sina intrikata system av flaskhalsar för att pressa ut vinst. På Facebook och Amazon tvingas annonsörer betala allt större summor för att synas i flödet. I restaurangbranschen tar Foodora en allt högre del av restaurangägarnas intäkter. Och på Spotify, där verkliga artister börjat dränkas i AI-genererat skval, infördes nyligen ett system där artister får möjlighet till högre exponering på plattformen – om de går med på att sänka sina royalties.
Sitt mest farsartade stadium hittills nådde tendensen i helgen, när Twitters pojkkejsare Elon Musk proklamerade att appen från och med nu skulle vara i princip oanvändbar för alla utom betalande användare (som utgör 2 promille av plattformens användare). Hur det kommer gå för honom är oklart – efter en massflykt från plattformen verkar den gamla ordningen nu (åtminstone tillfälligt) vara återställd.
Det är det som den kanadensiska teknikjournalisten Cory Doctorow kallar för sugifiering (”enshittification”). En efter en börjar de plattformar som en gång gjorde livet enkelt att göra livet svårt. Ofta är de så integrerade i vardagen att det är svårt att föreställa sig ett liv utan dem. De har sugit in oss, och nu kan de suga ut oss.
I backspegeln är det tydligt att hundratals miljarder under de senaste 15 åren plöjts ner i teknik som aktivt försämrar våra liv. Liberaler har försvarat tekniken och presenterat techboomen som en piñata, där marknadens magiska hand förmått världens rikaste människor att låta sitt överflöd regna ner över folket i en dopad version av nedsippringseffekten. Nu börjar vi se vad pengarna egentligen har gått till: en uppsättning gyllene burar, som sakta fylls med skit. För åtta dollar i månaden får vi förmånen att komma upp till ytan och kippa efter andan.
De resurser som plattformsekonomin slukat under de senaste åren hade kunnat förvaltas demokratiskt och investerats i projekt ägnade åt att förverkliga teknikens frigörande potential. I stället fick de återigen bevisa vad vi redan sett exempel på gång på gång genom historien: att marknaden – när det gäller att förvalta våra gemensamma resurser – suger.
