Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”
Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden. På Västbanken fortsätter den koloniseringsprocess som förvandlade Gaza till en tätbefolkad och isolerad enklav, till stor del befolkad av flyktingar från det som är dagens Israel. Undan för undan skapas nya ”fakta på marken” som omöjliggör bildandet av en palestinsk stat, både genom bosättningar – där civila används som redskap för territoriell expansion – och genom ekonomisk blockad, husdemoleringar och våldsamt förtryck.
Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden.
Mycket av konfliktens verklighet kan naturligtvis beskrivas utan någon teoretisk begreppsapparat alls. Men ord som folkmord, antisemitism, kolonialism och rasism är ofta nödvändiga för att förstå det som sker i ett sammanhang. När Leonidas Aretakis beskriver terrorn som en följd av vänsterns svaghet är det just för att han bortser från den blodiga terror som förekommit i tidigare koloniala konflikter, även när motståndet leddes av sekulära nationalistiska rörelser och vänstern var starkare. När han lyfter fram den konservativa vändningen i Israel efter 1967 som en vändpunkt klipper han av den röda tråd som löper från 1948 års palestinska Nakba till dagens systematiska förstörelse av Gaza.
Misstaget ovan nämnda debattörer gör är att avfärda begreppet bosättarkolonialism för att de associerar det med vissa moraliska ståndpunkter, till exempel försvar av mord på civila som legitimt motstånd. Oavsiktligt tillskriver de samma åsikter till alla som använder ordet och stänger en dörr till nyanser. Mest tydligt blir det när de skriver att begreppet bosättarkolonialism implicerar att judar ska fördrivas från Israel. I själva verket är det fullt möjligt att prata om bosättarkolonialism och samtidigt förespråka fredlig samexistens, där distinktionen mellan bosättarbefolkning och ursprungsbefolkning på sikt upphör att vara politiskt relevant.
Med det målet i sikte kan vi prata om vägar dit – och inte minst hur vi snabbast möjligt kan få stopp på det våld som på några månader skördat 30 000 människors liv, och som hotar att leda till en ny Nakba för hundratusentals palestinska flyktingar som trängs på en allt mindre del av Gaza.
