Slutspelat heter Lena Anderssons senaste roman, och handlar om Ibn Nilad (Bin Ladin naturligtvis) med förnamnet Vladimir (inte efter Iljitj, som jag trodde först, utan efter en av personerna i Beckets pjäs I väntan på Godot). Vladimir tar sig från gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan till Tensta, norr om Stockholm, där han och hans närmaste planerar det stora attentatet.
Lena Andersson slog igenom med romanen Var det bra så? om sin uppväxt i just Tensta. Flera år senare gjorde hon ett omtalat Sommarprogram, där hon gjorde upp med Jesus och bibeln, och inledde då sin mission mot tro och religion. En uppgift, som skulle kunna vara hedervärd, om hennes åsikter inte vore så kategoriska. För att inte säga okunniga.
I Slutspelat försöker Lena Andersson sätta sig in i hur en terrorist tänker. En muslimsk terrorist såklart (finns det andra?). Det skulle kunna bli intressant, om det var gjort på allvar.
Om hon hade gjort ett seriöst försök att verkligen förstå. Men det gör hon inte. Det finns inga politiska resonemang i boken, eller samhälleliga analyser. Det är bara en massa larv, som driver med religionen islam som sådan.
Till exempel så låter Vladimir inte ens sin favorithustru lätta på nätet för ansiktet. Inte ens inomhus, och inte ens i den äktenskapliga sängen. Huvudpersonen verkar dessutom gå omkring med ständigt stånd, särskilt när han hör att andra talar om honom och hans makt. Det blir löjligt.
Recensionerna har över lag varit ljumma, men förvånansvärt välvilliga. Det är väl så när en relativt ung författare, med rötter i en förort hon för länge sedan lämnat (och hånfullt beskriver i den här boken) som blivit en etablerad DN-krönikör, skriver. För att bli sågad i den positionen måste man nog göra bort sig något alldeles förbannat. Slutspelat är inte illa skriven, inte alls. Men tankegångarna bakom idén är grumliga och det vilar något konstruerat och pretentiöst över texten.
Jag undrar vad Lena Andersson vill med sin roman. Vill hon göra en Vilks? Reta upp några muslimer, och få en fatwa över sig?
Sannolikt har Lena Andersson velat skriva en satir. Men satirer ska väl vara både elaka och roliga? Slutspelat är varken eller.