Runt om i världen kämpar människor i väpnade konflikter mot sina egna regimer. 25 av dessa organisationer och gerillor är uppsatta på EU:s så kallade terrorlista, andra står på någon annan av de andra existerande terrorlistorna (både FN och USA har till exempel sina egna bedömningar) och ytterligare några stöds öppet av EU och USA. Allt beror lite förenklat på hur regimen i det aktuella landet uppfattas av våra politiker.
I Sverige är det EU:s terrorlista som får styra vilka organisationer som är goda nog att ha kontakter med och vilka som det är ett brott att stödja. Yttrandefrihetsproblematiken i detta är uppenbar för de flesta. Ska det till exempel vara ett brott att stödja en befrielseorganisation med pengar? I Danmark har organisationen Fighters + Lovers utmanat lagen genom att sätta in pengar till organisationer som colombianska Farc-EP och palestinska PFLP och för det har medlemmar fått sitta upp till sex månader i fängelse.
Men det är varken dubbelmoralen i hur listan kommer till eller bristen på yttrandefrihet som är det största problemet. Det är att terrorlagstiftningen direkt motverkar motverkar fredliga lösningar på blodiga konflikter.
Nu jagar Expressen, med hjälp av turkiska statens uppgifter och EU:s terrorlista, Olof Palme Internationella Center för att stödja en kulturstiftelse som Turkiet har anklagat för att finansiera PKK och den socialdemokratiska ombudsmannen Evin Cetin för att hon ”dansat med gerillan Pejak” i turkiska Kurdistan. Ironiskt nog verkar det faktum att just den gerillan inte står på EU:s terrorlista i det fallet innebära att drevet mot henne har avtagit något medan undersökningarna mot Kurdiska Kulturstiftelsen fortsätter.
Oavsett vad man anser om PKK som organisation vilar en tung bevisbörda på Expressen när de enbart med hjälp av turkiska statens uppgifter pekar ut en kulturstiftelse som gerillafinansiär. Den turkiska staten är ju ingen objektiv part utan ligger i krig med PKK-gerillan och har också själv mycket svåra brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete, i just det kriget.
I strävan att lösa blodiga konflikter, som den på Nordirland till exempel, har det varit en förutsättning att i förhandlingar kunna sätta sig ned med av brittiska staten terroriststämplade organisationer som Sinn Fein, trots dess nära kontakt med IRA. Detsamma gäller i dagens Baskien eller Colombia, där vänstergerillan Farc-EP nu är inblandad i fredsförhandlingar i Olso och Havanna (utanför EU således, annars kanske deltagarna i fredsförhandlingarna arresteras).
När en militär seger för den ena sidan i en väpnad konflikt är utesluten återstår förhandlingsvägen. Och om de väpnade upproren i ett land ska upphöra krävs till en början att parterna talar med varandra och att en grogrund för civila organisationer ska kunna skapas redan nu. Att bygga det civila samhället är viktigt just för att skapa alternativ till blodiga strider. Därför är det extra problematiskt om det ska bli så att bistånd görs omöjligt i konfliktområden, på grund av svårigheten att veta med 100 procent säkerhet att mottagaren inte ”har koppling” till en terrorstämplad organisation.
För politiker i EU, som skulle kunna göra en viktig insats för att bereda mark för fredliga lösningar av konflikter, gör terrorlistan att de räds all kontakt. Dels för att undvika att begå olagliga handingar och dels för att inte bli hudflängda av kvällstidningar som stärkta av terrorlistan kan skapa guilt by association-kampanjer för att få fram så många avståndstaganden som möjligt. Fel kontakter kan alltså fälla en politiker.
Medborgarna blir också dummare när politiker och till och med journalister, börjar ljuga om sina kontakter för att undvika åtal och kampanjjournalistik. De får inte reda på vad som händer bakom den fina officiella världen, allt måste ske i det fördolda och organisationsssympatier måste döljas. I fallet turkiska Kurdistan är det också uppenbart att någon fred inte är möjlig utan direkta samtal med PKK.
Inget av det ovanstående betyder att alla, eller ens några, av ovanstående organisationer är särskilt behjärtansvärda eller hedervärda. Vissa är det kanske, andra är det inte, det är en subjektiv bedömning som inte låter sig göras i den här ledaren. Men det betyder att de alla representerar en tillräckligt stark social och politisk kraft för att skapa svåra militära sammandrabbningar i det land där de verkar. Och att en fredlig lösning, som gynnar alla krigströtta medborgare, på dessa konflikter förutsätter att inte varje samtal med dessa rörelser är ett brott i sig.
