”Schyman är populist och Ohly är skenhelig”, sade förre statsministern Ingvar Carlsson i Göteborgsposten i maj 2000. Samarbetet med vänsterpartiet ansåg han var plågsamt, men ett måste.
– Vi kan inte vara utan regering. Det hände även under min tid. Och det har jag tyckt varit plågsamt.
Är det slumpen som avgör när debatterna kring vänsterpartiet blossar upp i media, eller ligger strategiska planer bakom påhoppen? Hur hanterar partiet attackerna? Flamman söker mönster och strategier.
– Glöm det, sade socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist i en intervju i Svenska Dag-bladet i januari i år, angående Lars Ohlys invit till ökat samarbete.
– Det är ett döfött krav och det vet egentligen Lars Ohly också. Han vill bara försöka lugna den pragmatiska och resultatinriktade falangen inom sitt parti samtidigt som han vet och själv driver på en utveckling åt det dogmatiska hållet, menade Stjernkvist.
Socialdemokraterna samarbetar med vänsterpartiet trots att s gång på gång uttrycker avsmak för partiet. Flera heta debatter har blossat genom åren. Ofta i samband med partikongresser, men också efter olika uttalanden.
Folkpartiet har många gånger varit snabbt på att gå till attack mot vänsterpartiet. Den 24 januari i år attackerade folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson vänsterpartiet på DN debatt. ”Vänsterpartiets nära relationer med de kommunistiska diktaturerna syns ännu på ett mycket konkret sätt i partiets vardag. Partiets högkvarter på Kungsgatan 84 i Stockholm – där vänsterpartister håller möten och presskonferenser och där partisekreterare Pernilla Zethraeus med medarbetare har sina arbetsplatser – finansierades en gång i tiden, helt eller delvis, med pengar från Sovjet.”
– Vi ville gärna ha mer information om vår fastighet så jag skickade ett mail till Johan Jakobsson och frågade hur han fått reda på detta och bad honom skicka lite information till oss, säger vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus. Då blev han tyst och jag har fortfarande inte fått något svar.
Zethraeus säger att det inte finns några patentlösningar för hur man ska bemöta påhopp utifrån, men säger att det sällan lönar sig att vara passiv.
– Det är viktigt att inte utelämna en människa som blir påhoppad, utan visa att partiet står bakom sina medarbetare. Det gäller att inte lockas in i den vulgära debatten som folkpartiet ofta inbjuder till.
Hon menar att det oftast handlar om ideologiska påhopp, för det mesta i samband med att det går bra för vänsterpartiet enligt opi-nionsundersökningarna, eller när det är större förändringar på gång inom partiet. Insinuationer om hur vänsterpartiet förväntas vara, schablonbilder och etiketter tycker hon är vanligare än sakpåhopp.
– Jag blir oerhört provocerad när någon antyder att vi inte skulle vara ett demokratiskt parti. Det visar att påhoppen är tagna ur luften, och sådana insinuationer tål inga motfrågor.
Ett angrepp som många säkert minns var det mot Jenny Lindahls uttalande i radio november 1998. Lenin var inte mer massmördare än andra statsmän vid samma tid, sade hon. Egentligen hade en viss debatt om kommunismen och Lenin kommit upp redan innan valet 1998 och kritiska röster kom från många olika håll. På valnatten, när det stod klar att vänsterpartiet fick tolv procent av rösterna och folkpartiet 4,7 procent, menade Leijonborg att det var på tiden att starta en informationskampanj om kommunismens terror.
Folkpartiets partisekretare Torbjörn Pettersson skrev en debattartikel: ”Om det blir en kampanj mot vänsterpartiet avgör partiet själv”. Folkpartiet tyckte att det var skandal att vänsterpartiet överhuvudtaget satt i riksdagen och Lejonborg hade själv lagt upp riktlinjerna för upplysningskampanjen. Tillsammans med riksdagsledamot Kalle Larsson skrev Lindahl en debattartikel och i Svenska Dagbladet sade Jenny Lindahl:
– Jag sa egentligen inget annat än vad som står i svenska skolböcker. Men jag har aldrig sagt att jag vill återupprätta Lenin, det är andra som har sagt att jag har sagt. Och det vill jag verkligen inte. Jag är inte leninist och jag tycker inte att Lenin är en bra förebild och jag gillar inte ens Lenins politiska tankar och idéer.
I juni 2000 kunde Gudrun Schyman vara riktigt stolt. 16,4 procent sympatiserade vänsterpartiet. Partikongressen i Växjö samma år hade väckt debatt i media. De radikalare strömningarna präglade kongressen och Schymans vilja att tvätta bort kommuniststämpeln mottogs med mycket svala applåder. Men Schyman hade genomslag bland väljarna och detta oroade många andra partier.
I Värmlands folkblad i juni 2000 gick det att läsa en kommentar från Lars Stjernkvist, socialdemokraternas partisekreterare.
– Om partiledaren har Per Albin Hansson som ledstjärna medan medlemmarna hyllar Lenin så tyder det på att vänsterpartiet har klara identitetsproblem.
Gudrun Schyman menar att det vid val och kongresser alltid finns tillfälle för motståndare att vädra kritik mot partiets ideologi. Vid sådana tillfällen handlar det sällan om sakfrågor.
– Vårt sätt att bemöta handlar om att diskutera i sak, det är ju trots allt praktiken som avgör. När vänsterpartiet får kritik för att vara odemokratiskt, slår det alltid tillbaka mot dem som säger det, säger hon till Flamman.
När Gudrun Schyman 2002 jämförde svenska män med talibanska hettade det verkligen till.
”Taliban-talet” förföljde Schyman, både inom vänsterpartiet och från andra håll.
Pernilla Zethraeus menar att det gäller att anstränga sig för att hålla uppe en rimlig nivå på debatter.
– Vi måste alltid bedriva en jakt på osakligheten, som kan bli en ingrediens i både den interna och den utomstående debatten. Det förenklar och fördummar debatten att dela in partiet i läger och gömma sig bakom schabloner, säger hon och påpekar även att hon tycker det är onödigt att dela upp partiets medlemmar i olika fack.
– Påhopp kan skada och splittra partiet i förlängningen och det är mycket som står på spel när det uppstår polariseringar.
Nu står vänsterpartiet inför en ny kongress och angreppen mot den heta ordförandekandidaten Lars Ohly och vänsterpartiets partiprogram låter inte vänta på sig.
Den 17 januari skriver Lars Stjernkvist i Expressen att valet av Lars Ohly som partiledare är ett steg mot plakatkommunism och bakåtsträveri.
Stjernkvist menar att vänsterparet håller på att bli ett smalt nykommunistiskt parti, kännetecknat av sekterism och utanförskap. Vänsterpartiets ordförande för programkommissionen, Mats Einarsson, svarar dagen efter. ”För varje gång det gamla kommunistspöket manas fram blir det alltmer tandlöst. /…/ Stjernkvist är uppenbart besviken över att förslaget till nytt partiprogram för vänsterpartiet inte andas någon sympati för sovjetdiktaturen. I stället pekar han på en för de flesta okontroversiell formulering om Sovjet – som uttrycker motsatsen till sympati – och insinuerar att vänsterpartiet nog gillar Sovjet lite i alla fall.”
– Det är en del i politiken att debattera och valet av ny ordförande och nytt partiprogram är symboliskt laddade. Vårt uppdrag är också att provocera och skapa debatter. Så länge det är sakligt tycker jag att det är bra och utvecklande, menar Pernilla Zethraeus.
