Göran Palm, som nu lämnat oss, ville något mer med sin dikt än estetisk njutning. Redan i debutdiktsamlingen Hundens besök från 1961 finns kritiken av den ”aristokratmodernism” som han anser stelnat i sina former och blivit till en veritabel tvångströja för diktaren. Konsten är inte till för sin egen skull utan har en mycket större uppgift, nämligen att säga något om livet och världen.  Då måste författaren intressera sig för sina läsare, använda ett demokratiskt tilltal och tala på ett språk som folk förstår.

Den dagen läste jag en bok och hela mitt liv förändrades. Ungefär så inleder Orhan Pamuk en av sina romaner och jag vet att den dramatiska effekten hade flera av Göran Palms böcker på sina läsare. Det gäller inte minst En orättvis betraktelse (1966) och Indoktrineringen i Sverige (1968), men också rapportböckerna Ett år på LM (1972) och Bokslut från LM (1974). Författarens uppgift var att öka kunskapen om den värld vars orättvisor fanns både internationellt och i det svenska klassamhället.

Göran Palm var en viktig röst inom vänstern, en skarp och träffande analytiker av dikt och politik, men aldrig auktoritär. Samtidigt som Palms kritik alltid är en kritik från vänster är den också alltid en kritik av den vänster som han ansåg hade alldeles för lätt att hamna i dogmatiska marxist-leninistiska positioner. Med sina LM-böcker ville han bland annat visa att den schematiska arbetarklass som åberopas i de politiska manifesten består av en brokig samling individer med olika intressen.

När den nya kulturpolitiken introducerades 1974 väcktes förhoppningen hos Göran Palm att den skulle innebära ett uppbrott från ett snävt och elitistiskt kulturbegrepp och han engagerade sig i det nyinstiftade Kulturrådet. Ganska snart skulle han dock i debattboken Kritik av kulturen (1978) kritisera den kulturpolitik som i praktiken varken var ny, bred eller demokratisk, utan en ”fåtalsinriktad konstpolitik”. Vad Palm ville i anslutning till folklivsforskare, sociologer och arkeologer var ett brett kulturbegrepp som återupprättade sambandet mellan teori och praktik, mellan privatliv och arbetsliv. I den andan var han med och tog initiativet till organisationen Liv i Sverige, som verkar folkligt deltagande i kulturen, och var dess ordförande under nästan 30 år.

Med sitt stora blankversepos Sverige en vintersaga (1984-2016) fann han slutligen den form i vilken han poetiskt, eftertänksamt, pedagogiskt och kärleksfullt kunde skildra det svenska folkhem som han nu såg ligga där nedkylt och nedmonterat. Ett imponerande rikhaltigt diktverk som han ständigt bearbetade och skrev om. Det gällde ju att hitta den rätta och mest precisa formuleringen. Med det lyckades han ofta ovanligt bra.

(Minnestexten publiceras i Flamman nr. 16, 2016, som kommer ut den 21 april. )