Nyligen samlades NATO-ländernas ledare i Warszawa för att diskutera det nygamla hotet från Öst. Även Ukrainas president, ”chokladkungen”, hittade dit. Hans land utgör som bekant skådeplatsen för något som länge liknat ett proxykrig mellan USA och Ryssland. Under en presskonferens konstaterade också Obama att Europa är och förblir under amerikanskt beskydd. Men vi behöver stå enade. Och mot denna polariseringens bakgrund är ett svenskt inträde i NATO kanske inte en så dum idé ändå, eller? Nja, som så ofta kräver även den nutida historieskrivningen en del korrekturläsning:
Sablarna hade förstås redan börjat rassla över konflikten i Syrien, men det var Moskvas beslut att återerövra Krimhalvön för drygt två år sedan som blev droppen för Väst. Åtminstone retoriskt. Hillary Clinton satte tonen när hon jämförde Putin med Hitler. Svenska politiker stämde plikttroget in i vad som ekade av Kalla Kriget-retorik, och till och med Jonas Sjöstedt insisterade att det var Ryssland som var ”den aggressiva parten” i Ukrainas inbördesstrider. Kuppen i Kiev, dess fascistiska dimensioner eller USA:s ansenliga inblandning var däremot inte värt att lyfta fram i sammanhanget.
Istället började man prata om rysk ”imperialism” och ”aggression”; om vikten av att underkasta sig internationella rättsnormer. Nyfunna principer som, om vi tar dem på allvar, inte bara skulle markera ett strategisk skifte bland Västs utrikespolitiska elit, utan också ett ideologiskt sådant. Hillary, Obama och den sittande utrikesministern John Kerry röstade exempelvis alla ’ja’ till århundradets allra värsta krigsförbrytelse; invasionen av Irak.
Om vi sedan tar ett steg tillbaka och betraktar Moskvas agerande utifrån en bredare, geopolitisk kontext uppenbarar sig en annan verklighet. Som den respekterade amerikanske statsvetaren John Mearsheimer påminner oss om har situationen nämligen vissa likheter med kriget i Georgien 2008. Båda gångerna var det hotet om Nato- expansion som motiverade Putin att gå över gränsen, in i grannlandet. Mearsheimer konstaterar att ”Ukraina fungerar som en buffertstat av enorm strategisk betydelse för Ryssland. Ingen rysk ledare skulle tolerera en militärallians som var Moskvas dödsfiende tills nyligen att förflytta sig in i Ukraina. Inte heller skulle någon rysk ledare stillatigande se på medan Väst hjälpte till att installera en regering där som var fast besluten att integrera Ukraina in i Väst.”
För Ryssland är mäktigt, men det är ingen supermakt. Det finns bara en supermakt i världen, och den ruvar på andra sidan Atlanten. Och även om USA alltmer tycks tappa greppet om sin hegemoniska position finns det fortfarande ett område där de förblir ohotade – militärt. Såpass överväldigande är denna maktasymmetri att det blir rentav komiskt att prata om ett ”försvar”.
Nu var det ju dock inte bara ”försvaret” av USA som intresserade Obama, utan även Europa. Ackompanjerat av de ekonomiska sanktioner som sedan en tid tillbaka införts mot Ryssland pågår just nu den största militära uppbyggnaden i Östeuropa sedan Kalla Kriget, inklusive upprättandet av ett nytt missilförsvar i Rumänien. I början av juni genomförde Nato den mest omfattande krigsövningen sedan Kalla Kriget i Polen, och bara dagar senare genomfördes ytterligare övningar i västra Ukraina. Ryssen har inte heller varit passiv. Mest anmärkningsvärt är de upprepade flygningarna av ryska stridsplan i Östersjön blott meter ifrån ett amerikanskt marinfartyg!
Redan innan detta gick William Perry, före detta chef över USA:s försvarsdepartement och något av en specialist på området, ut och varnade för att risken för ett kärnvapenkrig i själva verket är större idag än det var under Kalla Kriget. I samma veva uttryckte den förre Sovjetledaren Michail Gorbatjov sin oro över vad som potentiellt är förspelet till ett nytt världskrig: ”Vi kommer inte att överleva de närmaste åren om någon tappar lugnet i denna överhettade situation. Detta är inte något jag säger i tanklöshet. Jag är extremt oroad”.
Michail Gorbatjov belönades, precis som Obama, med Nobels fredspris. Men till skillnad från Obama hade Gorbatjov faktiskt åstadkommit fred. Priset mottogs kort efter att han accepterat ett enat Tysklands inträde i Nato, mot löftet om att denna fientliga militärallians inte skulle förflytta sig ”en tum österut” efter det. Två årtionden senare har tolv östeuropeiska länder anslutit sig till Nato, och 2008 utropade man dessutom att både Georgien och Ukraina ”kommer att bli medlemmar i Nato” − ett uttalande som aldrig har tagits tillbaka i efterhand.
Till ryssens försvar var det alltså en expansion ifrån Väst som triggade oroligheterna, och inte tvärtom. Så vad händer nu, när USA får sig en ny statschef? Utsikterna är kanske något oväntade. Det är nämligen bara Donald Trump som har uttryckt en reell önskan att neutralisera läget och istället samarbeta med Ryssland. Hillary däremot har sedan länge visat sig vara en riktig krigshök, vilket avspeglas i de enorma donationer som hennes kampanj har mottagit ifrån krigsindustrin. Hon är till och med för en flygförbudszon över Syrien, trots att detta skulle kunna leda till ett luftkrig med Ryssland. Obama-administrationen har i alla fall inte gått så långt ännu.
Faktum är att Obama, trots allt, har uppvisat vissa tendenser att vilja undvika eskalering. Han har till exempel inte velat skicka ’dödliga vapen’ till Ukrainas nya regering, vilket har upprört andra krigshökar i USA. I en intervju underströk dessutom den ledande neokonservativa kommentatorn och Hillary-supportern Robert Kagan att Obama har gett upp om Ukraina just för att undvika ett kärnvapenkrig. Vi får hoppas på att det stämmer, och på att hans efterföljare, vem det än blir, kommer att resonera på samma sätt. En sak är iallafall säker; det sämsta säkerhetspolitiska draget som Sverige kan göra i nuläget är att ansluta sig till Nato. Det om något hade kunnat provocera ryssen.
