”Vi har högt i tak. Det finns plats hos oss”, står det på bussarna i Malmö. Och så är det nästan ordagrant inne i den gamla maskinhall som nu blivit MalmöMässan. I själva kongressalen är det säkert åtta meter högt och ganska glest. Ljuden är dämpade, men surret från elektriciteten gör att det aldrig är helt tyst. Två bäbisrosa talarstolar och ett anonymt podium höjer sig några steg från ombuden. Här håller regeringspartiet, socialdemokraterna, kongress.
Ganska ofta har de inte varit ett, utan två: regeringspartiet och socialdemokraterna. Så kan det vara en halvtimme här och där, innan de blir ett igen. Alla inledningsanföranden från partistyrelsen, som oftast representeras av en minister som talar om att allt är bra i Sverige, med några variationer. ”Vi har klarat krisen” är en. ”Vi har lärt oss av våra erfarenheter” är en annan. I en hård värld står Sverige ut som ett föredöme. Nu skall vi vidare, säger alla ministrarna.

Sedan kommer ombuden och talar om svåra problem i verkligheten: oseriösa entreprenörer som dumpar lönerna, farliga ensamjobb, nedskurna vårdcentraler, alkoholinförsel och ovärdigt flyktingmottagande. Oroliga och vaksamma. Det här måste vi göra något åt, säger alla ombuden. Inte bara skriva i dokument: göra.
Tendenserna är tydliga: ombud vill mer socialdemokrati. Regering vill regera. Skarpa flisor dyker upp i debatten, men hänsyn har tagits till ombuden i många frågor. De skarpaste kanterna har slipats av i temagrupper och i processen före kongressen. Nu kommer Wanja Lundby Wedin tillbaka med nya förslag och jämkanden. Tonen är familjär.
– Jens från Stockholm vill att vi skulle ta upp ungas situation på arbetsmarknaden. Det har vi gjort här. Hoppas du är nöjd med det.
När regeringen och socialdemokraterna samarbetar är kongressalen som en stor social ingenjörshjärna. System avpassas, regler läggs till och tas bort. Förslag hoppar mellan förvaltningsnivåer. I slutändan löses knutarna i kongressalen upp i ett långt verbalt kramkalas. Regeringen har lyssnat och hört. Och regeringen har återvänt till rötterna.
Ja, faktiskt verkar det så. Socialdemokratin verkar på plågsamma vägar ha återtagit en traditionell socialdemokratisk verklighetsbeskrivning, nedifrån och upp. Inga fler it-hysterier. Inget mer högljutt EU-vurmande. Ingen skön, ny värld av hyperglobalisering.
Här inne i salen är folk glada över det. Utanför suckar borgerliga bloggare och ledarskribenter över att ha tappat greppet. Klart att borgerligheten hatar det. Det är ju inget kul längre.
De flesta i vårt land gillar den här politiken och socialdemokratin kan inte längre anklagas för att inte komma med några förslag. Borgerlighetens chans är nu en enda lång kampanj för att underminera trovärdigheten. Det blir viktigt att reportrar frågar: Varför har ni inte gjort detta redan? Har ni inte sagt det här tidigare? Så fort ett förslag kommer.

Från vänster är detta en talbar socialdemokrati innanför vissa betydelsefulla skrankor som alltjämt gör den till socialdemokrati. Förstås gör kongressen inte upp med regeringens tystnad kring Irakkriget. Förstås missar nästan alla motionärer på utrikesområdet att nagla fast neutralitet och förbud mot angreppskrig under svensk flagg. Demokrati ses här inte som en motmakt till internationellt kapital, utan som ett komplement. Och inte heller sägs det rent ut att det gått åt pepparn med många klassiska socialdemokratiska värderingar under 1990-talet. Nej, visst. Men socialdemokratins folkrörelsekaraktär kvarstår. Det har i slutändan lett till att högerexcesserna avstannat. Inte en dag för tidigt, men en väldigt bra nyhet.