Om ett vänsterprojekt värt namnet ska kunna formeras idag, måste man åtminstone enas kring att slå vakt om tidigare vunna segrar såsom offentlig och generell välfärd. Detta är, som Göran Greider noterar i sin recension Flamman 24/10, ett återkommande tema i antologin Från förvirring till förändring.
På 1960- och -70-talet kritiserade vänstern med rätta den offentliga sektorn för byråkratism, bristande demokrati och för dess funktion av ”städgumma” åt kapitalet. Pressad av sjuknande lönsamhet och av radikala rörelser i Nord och Syd, bytte kapitalet strategi. Från samarbete, bistånd och socialliberalism till konfrontation, upprustning och nyliberalism.
Högern gjorde vänsterns kritik till sin, men kom med nya lösningar. Strategin splittrade vänstern politiskt. Hårdheten i attacken fick många att slå om till försvarskamp. Andra såg utvecklingen som en seger för den gamla (fortfarande korrekta) vänsterkritiken och tog tacksamt emot en Timbroförpackad mångfaldsretorik som Lösningen. Man hoppades i bästa fall på småskaliga kooperativ, som konkurrades ut vid första bästa upphandling. När lösningarna var högerns blev också följderna därefter.
Låt oss ta några konkreta exempel på följderna av detta:
Sysselsättningsraset i början av 1990-talet. Detta vändes aldrig, främst de enorma avskedandena i det offentliga. Tillväxten, skatteintäkterna och kvaliteten på servicen sjönk och sjukskrivningstalen exploderade. Privata aktörer tog över stora delar av skolan och äldreomsorgen, följden blev ökad segregation och flera vanvårdsskandaler.
Stigande kostnader och usel privatiserad service. Elbolagen, kollektiv- och tågtrafiken är väl de tydligaste exemplen. Kvarvarande offentliga bolag har anpassat sig och beter sig som privata.
Ökande sociala och regionala klyftor under större delen av de senaste 15 åren. Den generella välfärden har undergrävts, när ersättningarna blivit mindre och pensionerna spelats bort på börsen. Privata socialförsäkringar har blivit vanliga.
Det politiska läget har förändrats. Om det på 1960-talet var samförståndspolitik att bygga ut välfärden, är detsamma idag närmast revolutionärt. Det starka folkliga stödet för offentlig, skattefinansierad välfärd gör samtidigt att borde finnas potential för en bred, radikal politisk front kring några minsta gemensamma nämnare:
n Bygg ut den skattefinansierade generella välfärden.
n Återreglera och återförstatliga ”naturliga monopol” som el, järnväg och post.
n Använd och utöka gemensamt och statligt ägande som ”pensionsfonderna” för att öka samhällets och löntagarnas makt över ekonomin. Till exempel för en miljövänlig och jämlik regional, social och könsmässig utveckling.
n Utveckla metoder för att demokratisera den offentliga sektorn genom mer av deltagande demokrati och arbetsplatsdemokrati.
n Utveckla en mer utjämnande och progressiv kommunalpolitik.
n Riv upp nyliberala normer om inflationsbekämpning, budgettak och juridisk överprövning av demokratiskt fattade beslut. Att prioritera full sysselsättning, stärka arbetsrätten, stoppa nedläggningar av lönsam produktion och sluta krypa för högervridna EU-direktiv är fler förslag. Till skillnad från teknokratiska EU-konstitutioner och frihandelsutopier, har ett projekt formerat på en sådan folkligt förankrad grund dessutom potential att utgöra basen för en intressebaserad och ömsesidig internationell solidaritet.
1960-talets samförstånd är uppsagt från höger. Vägen framåt kan därför varken stavas anpassning eller bygga på gårdagens politiska läge. Den radikala kritiken av det offentliga måste besvaras av vänstern själv. Men det förutsätter en enighet, om att till att börja med slå vakt om det som redan uppnåtts.