Glöm allt du trodde var sant. ­Timbro vet bättre: ”Riskkapita­listerna ­bygger landet”. Det var ­politikernas fel att John Bauer-skolorna gick i konkurs. Och det fanns ingen Carema­skandal.
 Sådana utspel den sista tiden är inget utslag av kaxighet, utan av uppgivenhet: tankesmedjan har gett upp förhoppningen om att spela någon som helst roll i svensk debatt.
Det enda som återstår är att slänga ut motbilder, hur orimliga de än är, för att åtminstone göra oss en
smula osäkra.
 Eller ­kanske bara för att gjuta mod i de nyliberala flockar som nu ska försöka övervintra i vänstervågens Sverige.

Högre löner, flera jobb

Den som tjänar 20 000 kronor ser ut att få en löneökning på bara 400 kronor i år. Två procent, ett ­futtigt resultat. Löneandelen i ekonomin är nere på nivåer från för­demokratisk tid.
 Klasskampen förs fortfarande bäst ovanifrån, med understöd av jobbskatteavdrag vars uttalade syfte är att dämpa löne­kraven. Nu säger ekonomer ifrån: enligt Danske Bank (Dagens Industri 3/11) är den låga löneökningstakten ett problem. Den bidrar till en alltför låg inflation, och det kostar jobb.
 Alltså: hjälp en ­arbetslös – höj din lön!

Studerandes arbetslöshet gills

Arbetslösheten är hög för att man räknar in en massa studenter som söker jobb. Räknar man bort dem är det inte så farligt. Så låter det från högern. Men i ett samhälle som menar allvar om sysselsättningen är det aldrig ett lyxproblem när någon som vill jobba inte får göra det – även om man samtidigt råkar ha en studieplats.
 Dessutom visar nu LO i en ny undersökning att nästan 50 000 av 125 000 ”heltidsstuderande ­arbetslösa” ingår i något arbetsmarknadspolitiskt program. Det är också den gruppen som ökat mest de senaste åren. Antalet jobbsök­ande gymnasiestudenter har till och med minskat sedan 2007.
 Den bortförklaringen höll inte – heller.