Om man inte har annat för sig, kan man alltid titta ut genom fönstret, och se om det händer något intressant.

Det gör det aldrig.

Man kan också uttrycka detta på ett annat sätt:
Det gör det alltid.

När jag uttrycker mig på det sättet – att det alltid respektive aldrig händer något – visar det att jag har en postmodernistisk syn, som gör att samma sak är både intressant och ointressant. Utsikten genom fönstren är ett exempel på en relativistisk syn, vilket är en fråga som filosoferna diskuterat på senare år, i konflikt med fysikerna som anser att de håller sig till fasta värden, medan de filosofiskt lagda kritikerna anser att ingenting är säkert, utan bara fråga om definitioner.
Typiska sådana frågor är fysikens grundvalar, till exempel gravitationen, som alltså kan anses som fiktion. De tänkare som ansåg detta inbjöds för några år sen av den berömde teoretiske fysikern Alan Sokal att komma hem till honom och hoppa ut genom fönstret på tjugoförsta våningen. Ingen nappade på den inbjudan.
Ni som inte tror på gravitationen är också välkomna hem till mig på Söder i Stockholm och hoppa ut från tredje våningen. Det är inte riktigt lika farligt, men något ben bryter ni alltid, om nu gravitationen inte bara är en fiktion, om ni tror det är ni dubbelt välkomna.
När det gäller utsikten från fönstret är jag annars benhård relativist, och anser att om det är något intressant och titta på eller inte, beror på betraktarna.
I varje fall mitt fönster. Det vore annorlunda om jag bodde i Årjäng, då skulle det kanske snart dyka upp en varg, och det tycker väl alla är intressant, och bodde jag vid Champs Elysées skulle jag se en massa turister i lustiga huvudbonader.
Utanför mitt Stockholmsfönster är det mest bilar och en och annan person som syns snett uppifrån. Det är inte lika roligt som att se dem från sidan, särskilt inte när det är kallt och man mest ser mössor med fötter. Så kallade huvudfotingar, som vi fick lära oss rita i dagis.
Jag ser dessutom en ganska ful beige kyrka. Ibland är det ett fasansfullt buller, vilket beror på att kyrkoherden älskar maskiner, särskilt lövblåsare. Han anser att eftersom det tar dubbelt så lång tid att blåsa samman löven med en maskin som att räfsa dem, och är dyrt, så måste det vara bättre. Visste man inte att han var kyrkoherde kunde man tro att han var chefsideolog i Världsbanken,

Att titta ut genom fönster är så enkelt att man inte tänker på vilket exklusivt nöje det faktiskt är. Förr kunde bara de rika göra det. Glas var dyrt och de flesta hade bara råd med rökgluggar.
Författare tycker om att titta ut genom fönstren. De sitter i skrivarlyan och väntar på inspiration, och väntar och väntar och väntar, och inget händer, ingen bra intrig, ingen snygg öppning på romanen. De har väntat på denna öppning i flera månader, ”han kom som en virvelvind en majmorgon”, nä, det låter för mycket Strindberg, ”äntligen stod författaren i talarstolen”, det känns också bekant, ”i begynnelsen var”, nä, alla börjor har redan börjat.

till slut går de fram till fönstret och tittar ut.
Strindberg tillhörde den förs-ta generationen fönstertittare, för först på hans tid blev rejäla fönster vanliga i bostäder. Bellman tittade aldrig ut genom några fönster.
I sin egendomliga bok från ålderdomen, Ensam, beskrev Strindberg vad han såg från fönstret i sitt hus vid Karlaplan. På hans tid var det inte så många hus i vägen, så han hade fin utsikt, och han skrev om hur han en gång i kikaren såg en ung flicka som gick vid stranden långt borta, det blev en hel liten novell av det. Det är ett exempel på att man aldrig kan lita på Strindberg, utgångspunkten var sann, resten fantasi.

Inget vidare bra fantasi för att vara Strindberg, utan mest konstig, som det mesta i Ensam. Han skrev bättre böcker när han var yngre och såg livet på närmre håll. Fönster är både ett fönster mot omvärlden och en mur.