Empati är ett vackert ord. Enligt ordlistan betecknar empati förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor.
Jag tänker: Den absoluta mardrömmen. Under däck i ett fartyg på ett stormande hav. Jag är instängd i ett förrådsrum. Bakom en stålport. Låst från utsidan. Trängsel med många andra människor. Båten kränger svårt och välter. Alla skriker. Fartyget sjunker. Stålporten är låst. Vattnet väller in. Människor slår omkring sig. Vattnet stiger. Paniken. Jag kan inte andas.
Bara i år har hundratals människor mött denna skräckens död. Medelhavet har blivit en massgrav. Det är bara tillfälligheten som gjorde att just jag föddes här. En annan medmänniska föddes där. I alla tider har människor försökt emigrera från fattigdomens helvete. I alla tider har människor flytt från krig och förtryck. För drygt hundra år sedan emigrerade hundratusentals fattiga människor från Sverige för att söka ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Empati är den enkla men kloka insikten: ”Jag hade kunnat vara du”. Empati är förutsättningen för solidarisk handling. I alla tider har det funnits empatiska människor som hjälpt sina medmänniskor. Det är därför mänskligheten överlevt också de svåraste kriser.
Europeiska Unionen har sedan 1999 en stadga om grundläggande rättigheter. I första artikeln slås fast: ”Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas”. I andra artikeln står det: ”Var och en har rätt till liv”. Det är en vacker stadga. Och sedan december 2009, då Lissabonfördraget trädde i kraft, fick stadgan en bindande juridisk rättsverkan motsvarande fördragen. Man kanske skulle kunna säga att empatin därmed är grundlag i EU.
Principen om varornas fria rörlighet är också grundlag i EU. Men medan den principen är minutiöst bevakad och skyddad av EU:s kommission och domstol, så är grundlagens artiklar om människornas värdighet och rätt till liv något EU-eliten bara använder som vacker utsmyckning i sina högtidstal.
Det är en gammal europeisk tradition. Ty EU:s relation till länderna och människorna på den södra sidan av jordklotet är kopplad till den koloniala historien. Högtidstalen på den tiden handlade om den vite mannen som sprider civilisationens ljus. Det var täckmanteln för vad som verkligen pågick. Några exempel: Den tyska kolonialmakten genomförde i nuvarande Namibia ett noga planerat folkmord på Herero och Nama folken. Den belgiska kolonialiseringen av Kongo dröp av blod. På 30 år dödades tio miljoner människor. Kongos befolkning halverades. När EU bildades 1957, med högtidsord om fred och mänskliga rättigheter, bedrev Frankrike terrorkrig i Algeriet. Mot folket och dess befrielserörelse FLN. Mer än en miljon algerier dödades och stora delar av landet ödelades.
Nej, det var inte civilisationens ljus som spreds av de europeiska kolonialherrarna. Och ekot från den blodiga historien når också vår samtid. När EU skriver i sin egen grundlag att människans värdighet är okränkbar, att var och en har rätt till liv, så är det samma typ av högtidstal och täckmantel.
För menade EU allvar med att var och en har rätt till liv då skulle man omedelbart sätta in massiva livräddande insatser på Medelhavet, istället för att bygga Fästning Europa. Då skulle Dublinförordningen genast avskaffas. Den förordning som tvingar flyktingar att söka asyl i det första EU-land de sätter sin fot i. Då skulle EU upprätta kontor i utsatta länder där humanitära visum kunde utfärdas.
På morgonekot hör jag Palermos borgmästare Leoluca Orlando säga att invånarna på Sicilien välkomnar flyktingarna från havet. Som medmänniskor.
Empatin. Den ger mig hopp.
