Det är inte vad, utan hur. När Nioosha Shams skriver om kärlek är begäret maxat.
Vem vill läsa om lycklig kärlek och bra sex? En skrivande tillika nykär vän ställde nyligen frågan och konstaterade sedan, uppgivet, att litteraturen är fylld av motsatsen: av lidanden och gråzoner. När jag läser diktsamlingen Teshne blir det tydligt att litterär kvalitet, som alltid med konst, inte handlar om vad som görs, utan hur. När Nioosha Shams skriver om ung, queer kärlek vill jag läsa.
Nioosha Shams, född 1996, debuterade 2020 med ungdomsromanen Om det regnar i Ahvaz som behandlar den första kärlekens känslosvall. Även i Teshne svämmar de stora känslorna. Diktjagets begär är maxat. Hon vill ha basen i jeansen, ljuset i دریای خزر (Kaspiska havet), ”kärlek, ljus och mer!”. Med dig och dig och dig. I fantasin älskar hon vartenda du. Det är ett begär som inte låter sig begränsas – diktjaget är och förblir törstigt, eller ”teshne” som det heter på farsi.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Flera dikter kan beskrivas som drypande. Som den då ”butcharna” på Kallbadhuset i Malmö beskrivs: deras ryggar i solen, rörelse genom vattnet, suckarna i bastun. Diktens sinnlighet är så stark att jag känner doften av svett, salt och varm hud; jag är på Kallis och vill inte gå därifrån. Shams får också mig att längta efter ”å, tjejerna på sommaren!” Liknande är det då dikten befinner sig mitt i en rörelse, med händerna vid ett ryggslut, och med genuin förundrad upptäcker sig vara förändrad: ”mina händer // vad har du gjort med mina händer? / vad har du gjort med mina ögon?”. Det är då, när språket är i det akuta nuet, som Teshne är som bäst.
Ett återkommande stilgrepp för diktsamlingen är användningen av anaforer, där vissa fraser upprepas inom och mellan dikterna. I vissa fall blir omtagningen ett sätt att addera ytterligare till upplevelsen, helt i samklang med diktsamlingens giriga anda. Flera likheter finns med Eva-Stina Byggmästars poesi, som utöver anaforer också använder klyschor för att skildra storslagna och lustfyllda känslor. Men där Byggmästar hämtar ur klassiska naturmotiv, är Shams bilder sprungna ur en samtida queer och svensk-iransk kultur. Diktjaget lyssnar på Mulatu Astatke, fantiserar om Robyn i sängen, dricker Loka Crush, äter ghormeh sabzi, röker en spliff och jämför sin kärlek med figurernas i filmen Majnoone Leyli.
Andra gånger är upprepningen mer prosaisk än poetisk, som då den används för att orientera läsaren i relation till en tidigare stämning, tid eller plats. På så vis försöker Shams arbeta berättande. Såklart är det lyckliga och lustfyllda inte utan skugga. Genom verket återkommer diktjaget till ”den röda stolen / rad fyra, plats trettiofyra”, för där finns ”mörkret som öppnar för ljuset”. Biografen är den plats där jaget kan projicera minnen och fantasier på den mörka duken precis innan filmen börjar. Här ryms också historier av sorg, förlust och skam. Branden och terrorattentatet på Cinema Rex i Abadan 1978, som föregick den iranska revolutionen, är en central historia. Därtill finns även den om en förlorad fadersfigur.
Men jag upplever att dikten inte är tillräckligt engagerad i berättandet. Berättelserna hade kunnat öppna för smärtsamma erfarenheter av relationen mellan närvarande och frånvarande, eller av den brist som vi som hemmahör i flera språk och platser kan uppleva. Men smärtpunkten undviks. Till skillnad från då kärlek och lust skildras, stannar dikten vid beskrivningar som inte känns. Till exempel då diktjaget beskriver olika situationer där det varit ”pinsamt / så pinsamt”.
Jag köper det inte. Läsaren ges inte tillräckligt för att förstå hur eller varför det storslagna och självsäkra diktjaget man hittills lärt känna viker sig under skamkänslorna. Jag saknar det fula och på riktigt skamliga, det som kan få också mig att rodna.
