”Totalrenovera Sverige” skriver ett antal kloka och belästa vänsterpartister (i en opinionsartikel i nr. 41/2017). Och i mycket håller jag med dem – det behövs investeringar snarare än nedskärningar i det offentliga, vi behöver satsa på nya samhällsmedborgare, oavsett om de anländer via BB eller från annat land. Och en grön omställning borde inte ens vara en fråga i den bästa av världar. Men det finns några saker jag ställer mig undrande till.

För det första – hur ska vi lösa frågan om full sysselsättning? Full sysselsättning leder till inflation, vilket inte ens vänsterpartier ser som något positivt, så det är långtifrån idealiskt att uppnå detta. Och ens om det vore problemfritt vore det svårt om så med all offentlig välvilja – arbetslöshet handlar nämligen till stor del om nedskärningar i privata verksamheter, något som regering och riksdag rår klent över. Dessutom får vi inte glömma att teknologiska framsteg mycket snabbt ersätter många gamla jobb och yrken med billigare automatiserade alternativ. Detta är något som till och med fattiga sweatshoparbetare i tredje världen har drabbats av.

Mot modern teknik och utveckling är det svårt att tävla när det kommer till sysselsättning – är det billigare, enklare och effektivare med maskiner så kommer maskinerna att vinna. Att högern officiellt eftersträvar full sysselsättning går hand i hand med att de angriper arbetslösa som om de vore problemet, vilket är ett sätt att skrämma arbetare till att hålla sig på mattan i fråga om löner och arbetsvillkor; men vad är vänsterns motivation i att eftersträva något som inte är realistiskt? Full sysselsättning med åtta timmars arbetsdag är helt enkelt inte ett trovärdigt mål längre, inte när det kommer från höger, men inte heller när det kommer från vänster.

Full sysselsättning med åtta timmars arbetsdag är helt enkelt inte ett trovärdigt mål längre, inte när det kommer från höger, men inte heller när det kommer från vänster.

Kanske borde vänstern i stället diskutera arbetsfördelning, alltså sex timmars arbetsdag? Och/eller medborgarlön, för dem som inte får eller kan arbeta av olika skäl. En annan fråga är hur dessa idéer ska bekostas? Jag noterar att de hellre litar till lån än till att göra det mest självklara för vänstern – att slopa jobbskatteavdrag, eller i alla fall banta dem. Det ger kanske inte ger hela beloppet på 135 miljarder som de hoppas kunna låna, men varje krona vi inte lånar är en krona vi inte behöver betala ränta för. Jag kan i och för sig förstå att det är minerad mark, inget kommer att få högern på krigsstigen så som ett uttalat löfte om att slopa jobbskatteavdrag, men sedan när är vänstern rädd för att ta tjuren vid hornen? Ska vi verkligen ta itu med nyliberalismens problem så är dessa jobbskatteavdrag omöjliga att ducka. Alternativet är att vänstern blir mer av ett centerparti som kan tänka sig att offra lite av sina forna ideal för att inte gunga den politiska båten för mycket. Och det hoppas jag ingen eftersträvar.