En fruktansvärd syn slår en vid Unter Den Linden. Av det en gång så pompösa Palats der Republik återstår ett kvarts skelett i smutsigt stål och grå betong. 18 år efter stängningen ska nu allaktivitetshuset jämnas med marken och ersättas av en kopia av kejserliga slottet. Vansinne historiskt som arkitektoniskt.
Men korsa gatan!
– Jag växte upp högst upp i Västberlin, och muren var helt självklar. Som litet barn funderade man inte ens över vad som fanns där bakom.
Melanie Alperstedt, presstaleskvinna för DDR-museet, levde som de flesta västtyskar tills den där dagen i november 1989, då fördämningarna sprack och euforin spreds över huvudstaden. Som vuxen visar hon runt i ett nyanserat och sakligt framställt museum över 40 år av vardag i ”det andra” Tyskland. Kläder, heminredning, kultur och nöjen, men också indoktrinering, dödsmur och Stasiövervakning. Allt skapat på initiativ från en turist, som inte trodde sina öron när han fick veta att Berlin inte hyste något DDR-museum.
Broschyrer, reklam och inte minst Alperstedts mun upprepar museets interaktiva karaktär. Man får lyssna på östtysk rockmusik, provköra en Trabant och känna på Thälmannpionjärernas skjorta. Du bjuds softa framför TV-programmen Aktuelle Kamera och Der Schwarze Kanal i en intill perfektion originaltrogen lägenhetsfaksimil (äkta köksredskap, typiska böcker, hemligt skåp med preventivmedel). Finns inte risken att diktatur blir tjosanhejsan?
– Jag tycker inte det. Se bara på den första montern besökarna möts av, manar Melanie Alperstedt och pekar mot modellen över mur, taggtråd och vakttorn.
DDR-museet besöks vanligen av turister och skolklasser, men naturligtvis händer det att gamla DDR-medborgare tittar in på Karl-Liebknecht-Strasse 1. Reaktionerna varierar polariserat. Vår guide berättar att somliga som suttit i fängelse på inga grunder alls, och fått sina liv krossade av förtryckarstaten, kritiserar museet för att inte visa upp just deras DDR.
– Samtidigt finns folk som hade ett fint liv i Östtyskland, och som tycker vi svartmålar.
Under dess två år har en halv miljon besökt DDR-museet. Varje historieintresserad gäst bör se etablissemanget som en självklarhet. Och när du ägnat ett par timmar åt informationsslukande bland de stiliserade Plattenbau-montrarna, föreslås en tripp upp till stadsdelen Weissensee och restaurang Osseria, fullproppad med DDR-prylar och specialmeny hämtad ur historien. Dock utan mur.
