Årets Almedalsvecka utspelade sig nästan helt på högerns planhalva. Bakom de svenska flaggorna och idéerna om en inkluderande nationalism finns mörka undertoner. Det är inte bara fascister som säger sig värna nationalstaten numera. Till och med Socialdemokraterna anpassar sig åt den reaktionära svängningen.

Partiernas inriktning nu visar framförallt hur lätt pendeln kan svänga. Det är obehagligt att se samma företrädare som för ett år sen avfärdade all form av nationalism och värnande om en specifik svensk kultur nu omfamna den. Högerpopulistiska partier drar sig ofta med någon slags kulturmysticism. Idéer om att en specifik kultur har ett specifikt värde som bärs genom arv och gener.

Problemet är att få kan specificera vad man menar med till exempel svenska värderingar. Och varför man i dagens globalkapitalistiska värld ska underkasta sig just svensk kultur och det svenska språket. Få kritiserar detta utan accepterar att det kulturmysticistiska idén blivit en dogm i debatten.

Fascismen är besatt av idén om samhällets förfall och demokratins misslyckande. Det svenska exemplet är inget undantag. Såväl Jimmie Åkesson som Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor anser att tryggheten i Sverige är hotad. Bara Åkesson talar klarspråk om vilka han menar hotar denna trygghet. De borgerliga ledarna fiskar
i grumliga vatten och talar om att ”svenska värderingar” är äventyrade i förorterna.

Sexuella övergrepp på festivaler blir flyktingarnas fel. Trots att de allra flesta sexuella övergreppen sker av någon närstående, förmodligen någon som ser svensk ut. Bostadsbristen är också invandrarnas fel, det är för många av dem. Och brottsligheten!

Det krävs hårdare tag i förorterna. Tydligt är det att statistik och vetenskap inte behövs i denna typ av argumentation. Det räcker gott att suggerera fram en känsla av otrygghet och hot. Det  galnaste exemplet på detta var Anna Maria Corazza Bildt som i en debatt mot Rossana Dinamarca försvarade ID-kontroller vid gränsen med att vi annars lämnar fältet fritt åt IS-krigare att döda oss.

I ett vansinnigt debattinlägg anklagade hon Vänsterpartiet för att acceptera att islamister ska kunna komma till Sverige och begå terrordåd. En mållös Dinamarca svarade: ”Du är ju faktiskt inte riktigt klok”. Och det är helt rätt inställning. Denna vulgära argumentation är inte klok alls. Vettigast under denna vecka framstod ändå Vänsterpartiet, som försöker driva socialistisk politik men bemöts med slag under bältet.

Jag trodde inte att den här sortens intellektuellt ohederliga debatt skulle nå Sverige, som haft en mångkulturell hegemoni väldigt länge. Men sakta faller den goda liberalismen och lämnar humanismen åt vänstern istället.

De verkliga förlorarna av denna inriktning är de som avviker från den svenska kulturen. Men också hela arbetarklassen.

De verkliga förlorarna av denna inriktning är de som avviker från den svenska kulturen. Men också hela arbetarklassen. Materialistisk debatt tycks inte vara välkommen. Socialdemokraterna borde veta bättre än att försöka skapa en egen variant av denna nyväckta nationalism.

Idén om de svenska värderingarna har antagits av högern för att pressa tillbaka arbetarrörelsen än mer och få arbetarklassen att tro att deras internationella identitet inte existerar. Kort sagt: att de har mer gemensamt med Wallenberg än med en syrisk flykting. Löfven går rakt in i fällan och förstår inte att en ny hegemoni kan skapas från vänster. Precis som denna nationalistiska föreställning skapats i kölvattnet av kapitalismens kris kan vänstern slå alla illusioner om nationsgemenskap åt sidan och skapa en klassgemenskap.

För vilka värderingar har egentligen de svenska kapitalägarna, som fått lägre skatter av såväl S som M, men ändå flyr undan den skatt de ändå ska betala? Vad har arbetarna gemensamt med dessa omoraliska utsugare som inte vill bidra till välfärden?

Årets största globala skandal, Panamaaffären lyste med sin frånvaro. Viktiga diskussioner om skatteflykt, ökade klyftor eller miljöhot får stryka på foten i denna kvasidebatt.
Vi i vänstern som fortfarande är internationalister måste även i dessa mörka tider visa att vi står upp för det och att nationalism inte är svaret. Oavsett om debatten handlar om något så svårdefinierat som svenskhet, existerar fortfarande klassamhället som en osynlig gräns rakt genom den svenska gemenskapen.