Första maj. När vänsterns demonstrationståg går förbi Kungliga Slottet i Stockholm skanderar det, i gladlynt upproriskhet:
Var ska vi bo?/Där ska vi bo!/Ockupera slottet/800 rum!
Sången väcker ett antal frågor.
1. Varför talar sången om just slottet när monarkin saknar egentlig makt i Sverige?
”Ockupera slottet!” Det är lätt att förstå det som en symbolisk maning till maktövertagande: sätt någon annan på tronen. Men vid en närmare granskning talar slagorden inte om slottet som symbol för makt utan som konkret plats, som ett faktiskt, beboeligt hus med ”800 rum”. Att ockupera betyder inte att storma och avsätta makten, det betyder: att ta sig in och stanna kvar, att göra det till ett hem. (Jag ser oss äta middagar under kristallkronor och barn som leker i rikssalen.) Det innebär att göra den förment offentliga byggnaden offentlig på riktigt. I bostadsbristens Stockholm skulle ett sådant tillgängliggörande av de 58 000 kvadratmetrarna inte bara vara en symbolhandling utan en faktisk bostadspolitisk insats: det slagorden beskriver är ett utopiskt stycke realpolitik.
2. Skulle vi kunna göra det?
Ja du. Slottet tronar över Gamla Stans vatten. Framför det står en ensam slottsvakt med bajonett. Och så, bakom ett tunt kravallstaket, massan av tusentals demonstranter. Kropparna är så nära att slottet kan indikeras med ett ”där” och ett pekande finger, 30 sekunders språngmarsch bort. Jag vet inte om en ockupation faktiskt skulle vara möjlig, men där och då tycks möjligheten till middagar i representationsvåningarna vara så omöjligt, skälvande nära.
3. Ska vi ockupera slottet i dag?
Nej, jag menar inte att förespråka omedelbar ockupation. Det finns anledningar att låta bli. Men jag menar att sången, inte nödvändigtvis sedd som handlingsprogram utan som ett stycke aktivistisk poesi, gör bra mycket på egen hand, även utan att ockupationen fullföljs. De samlade kropparna förenade i gemensamt skanderande påminner om att slagkraften i sociala rörelser i sista hand vilar på kollektivets förmåga att ställa till oreda – må denna oreda vara vilda strejker eller möjliga ockupationer. Fredligt fackligt arbete är nog bra, men de fungerar bara när arbetsgivarna vet att kostnaden för att lyssna är mindre än kostnaderna för att inte göra det.
Därtill uppenbarar sången en utopisk möjlighet som alldeles realistisk, och visar hur det som hindrar den från att bli verklighet inte är sakernas tillstånd utan ideologisk maktutövning. Sången ställer det symboliska avståndet till slottet mot kropparnas rumsliga närhet. Den finner det senare mer betydande än den förra. Det som framstår som Disney-saga är plötsligt inom räckhåll. Och slottsvakten, med sin glimmande bajonett. Sången minner om samlade kroppars gemensamma kraft, om att alternativ finns, och exponerar det våld som hindrar verkligheten från att vara annorlunda. Så mycket mer går knappast att önska av ett slagord.