Mårten Arndtzén har länge varit en kunnig konstkritiker i Sveriges Radio och dessförinnan Expressen. Den som har följt honom på X har också sett att han blivit allt mer explicit i sin konservatism.
Till slut blev det för besvärande för Sveriges Radio, som satte honom i karantän. Nu nås vi av den trista, men inte särskilt förvånande, nyheten att han går till Henrik Jönssons nätkanal 100%.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sveriges Radios beslut är på ett sätt lätt att förstå. Inte nog med att hans tydliga åsikter skar sig mot kanalens oberoende uppdrag – de var också uttryckta på ett plumpt sätt som hade varit besvärande för vilket varumärke som helst.
Värst var hans försvar för antisemiten Dan Park, som dömts för hets mot folkgrupp för att ha placerat en burk märkt med ”zyklon-B” framför en synagoga. Men enligt Mårten Arndtzén tar man bara Dan Parks på allvar om det tjänar ens egna politiska syften. Som att sätta dit en besvärlig jude.”
Den ”besvärliga juden” i fråga är Fokusredaktören Anna Nachman, vars vänskap med Dan Park ifrågasatts i Expo, och vars roll som begravningsansvarig i Stockholms judiska församling kritiserats av min kollega Paulina Sokolow.
Som om det inte vore kladdigt nog är Anna Nachman redaktör för Mårten Arndtzéns fru Negar Josephi, som upprepade gånger kallat mig ”kackerlacka”. En besvärande situation som jag berättar om här för transparensens skull.
Men jag tycker likväl att det hela är dåligt skött av Sveriges Radio.
Att Mårten Arndtzén hade konservativa böjelser kände vi redan till när han blev en av Lars Vilks ihärdigaste försvarare, och samtidigt började kritisera islams roll i Sverige, inte minst med boken Konsten är vi (2021). När det gäller Vilks är jag enig med Arndtzén om att det var vekt av Moderna Museets intendent Gitte Ørskou att inte köpa in rondellhunden med hänvisning till att det inte är ett konstverk – vilket det uppenbarligen är.
Oavsett vad man tycker om Lars Vilks är det här en röst som behövdes i konstdebatten. Visst förspillde han sitt eget varumärke när han grep in på sina vänners sida för att försvara uppenbar antisemitism.
Men problemet för Sveriges Radio är att de för inte så länge sedan tillät ett upprop som skrivits av Magda Gad. Hon har länge företrätt en specifik utrikespolitisk linje, som innefattar att beskriva Bashar al-Assad som fredsduva. Och i uppropet fick hon 500 journalister att underteckna en anklagelse mot sina egna arbetsgivare för att ha ”bidragit till att legitimera” folkmord.
Det kan man tycka, men det är en tydlig åsikt i, ska vi säga Noam Chomskys efterföljd. Men med tanke på att de flesta korrespondenter i Mellanöstern som uttryckt åsikter snarare är på palestiniernas sida – och även högerskribenter som Nathan Shachar har varit märkbart balanserade – är det en märklig åsikt. Men framför allt är det en åsikt.
Själv tillhör jag inte Magda Gads ideologiska skola och skrev inte under. Däremot tog jag initiativ till ett annat upprop från flera mediehus som uppmanade regeringen borde sätta press på Israel för att säkra pressfriheten.
Här måste Sveriges Radio vara konsekventa. Ska deras journalister få uttrycka åsikter om frågor de bevakar eller inte? Och om det gäller reportrar, varför inte kritiker som Mårten Arndtzén – som ju ska vara en röst?
I både Dan Parks fall och hans försvar för kulturminister Parisa Liljestrands utskällning av filmbranschen uttryckte han en konstnärlig hållning. En dålig och möjligen personligt komprometterad sådan, men likväl en hållning som behöver få höras i radio.
Jag vill ha en rolig public service, en bullrig plats som representerar hela landet, och där jag inte alltid håller med. Inte minst om någon är så pass duktig som Mårten Arndtzén. Därför tycker jag att det är synd att den etablerade offentligheten förlorar honom till populisthögern, som gissningsvis kommer ta fasta på fel sidor av honom.
