”För 25 år sedan skedde ett mord av vars sviter vi ännu plågas. Media var snabba att måla upp en förenklad bild, juridiken var inte bättre”, skriver Anna Nachman den 8 december, begravningsverksamhetens chef i Judiska församlingen, på Facebook.
Hon syftar på mordet på skinnskallen Daniel Wretström år 2000, som den svenska naziströrelsen använde som förevändning för att anordna årliga massmöten i Salems kommun utanför Stockholm.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Nazism och högerextremism, kallade media dessa sammankomster. Men kanske handlade det om något annat. Frustration. Sorg. Ett förebud?”
I år återuppväcktes demonstrationerna för första gången på 15 år. Bakom ansökan stod en man från Nordiska Motståndsrörelsen, och samtliga talare kom från samma organisation. Från podiet talade de om ”sionistiska blodhundar” och beskrev Sveriges demokratiska system som ”en illegitim ockupationsregering”. En av talarna beskrev Nazitysklands ledarskikt som ”krigshjältar”.
Ingen kan stoppa Anna Nachman från att i sina krönikor normalisera högerextrema åsikter. Men ska verkligen en nazistvän ha mandat att utföra judiska begravningar?
Som Flamman rapporterade från Salem var stämningen spänd men de flesta bedömare konstaterade att de högerextrema varit färre än väntat – en bottensiffra jämfört med tidigare år.
I stället ryckte stödet alltså in från ett oväntat håll: Anna Nachman. Den 8 december framförde hon på sin öppna Facebooksida en alternativ syn på antifascistiskt motstånd och menade att en svartvit och ”självgod” syn från media på högerextremism var orsak till ”mycket elände”. Hon fortsätter: ”Om vi inte hade hemfallit åt det där svartvita tänkandet, förenklingar om ont och gott, hade vi kanske varit på en annan plats idag, och mycket smärta hade kunnat undvikas”.
Inlägget är en kommentar till ett annat inlägg som hon länkar till, skrivet av Christian Peterson, som själv har bakgrund i NMR och som 16-åring förnekade Förintelsen i organisationens poddradio.
”Förtalsombudsmannen”, som han också kallar sig, förföljer och punktmarkerar bibliotekarier och forskare och hänger ut dem via sina egna kanaler. I det inlägg Nachman länkar till redogör han för händelserna kring det utan tvivel förfärliga mordet på Daniel Wretström. Mördarens namn nämns, men det han pekar ut som toppen på pyramiden och grundorsaken till mordet är det vid tiden rådande antirasistiska samhällsklimatet, med bilder på dåvarande utrikesminister Pierre Schori och andra socialdemokrater.
När Nachman gillande delar en sådan text kan det inte tolkas som något annat än att hon delar hans verklighetsbeskrivning, och att hon sträcker ut en hand mot samma högerextremister som ser judar som parasiter som måste dö.
Christian Peterson återgäldar berömmet från Anna Nachman med att dela hennes inlägg.
Jag har tidigare kritiserat Anna Nachman för hennes avhumaniserande krönika i Fokus, där hon jämför invandrare med invasiva arter som man gör bäst i att ”slänga […] i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Hennes tidning är numera utsatt för hård konkurrens från nya högerinitiativ, och det är möjligt att hennes chef uppmuntrar sådana spetsigheter.
Nåväl, vi har yttrandefrihet i Sverige och så länge som hon är en tillgång för tidningen så kommer sådana här publiceringar och offentligt kelande med högerextremister att ses förbi.
Men det finns ett annat, betydligt ömtåligare problem. Anna Nachman är inte bara en offentlig röst, utan har en kritisk position inom Judiska församlingen som begravningsansvarig, den enda möjligheten till judisk begravning som erbjuds i Sverige. Som jude och boende i Stockholm kommer alla som vill begrava en anhörig att behöva ha med henne att göra.
Det gäller även mig. Min mamma är till åren och kommer inte att leva för evigt. Naturligtvis kan jag och mina systrar tillsammans med mamma besluta oss för en borgerlig ceremoni och sista vila. Problemet är att vår pappa vilar på Judiska begravningsplatsen så beslutet är betydligt svårare att ta. Att en centralfigur inom en judisk institution öppet förringar nazistiska styrkedemonstrationer borde ses som minst sagt problematiskt.
Ingen kan stoppa Anna Nachman från att i sina krönikor normalisera högerextrema åsikter. Men ska verkligen en nazistvän ha mandat att utföra judiska begravningar?
När Flamman mejlar och frågar hennes chef, generalsekreterare på Judiska församlingen Hanna Halpern hur hon ser på uttalandena, svarar hon visserligen att inlägget är skrivet som privatperson men att det ”absolut inte i linje med församlingens policy”.
Halpern lovar vidare att hon kommer att ta ett samtal med Anna Nachman, eftersom det finns risk att ”många tror att hon talar för församlingen och att flera känner sig obekväma med att hon tar hand om en begravning.”
Som själavårdare spelar det inte så stor roll om hon talar i kraft av sin yrkesroll eller i sociala medier. Det finns verkligen inte plats för nazisympatier i Judiska församlingen. Det säger sig självt.
