För alla som tröttnat på att vara popstjärnor har jag ett förslag för att komma ur tristessen: bli filosof, författare och vänsterdebattör på högerkanten. Gör en Alexander Bard!
Jag ska förklara hur allt gått till. En sommar för mer än fyra år sedan upplät Sveriges största kvällstidning respektive morgontidning sina debattsidor två gånger om. Ett av de båda breven till statsministern var undertecknat av pop-producenten Alexander Bard och Stig-Björn Ljunggren (känd från tv). Det handlade mest om hur många möjligheter det fanns för den svenska vänstern nu när kunskap blivit viktigare än kapital och alla arbetare förvandlats till projektnomader.
Vänsterpartiet hade blivit en ”populistisk kravmaskin” och socialdemokratin villrådig. Men den nykläckte filosofen hade inte bara goda råd, utan kunde också visa att det fanns en intellektuell grund att stå på för den radikala förnyelsen:
”Det finns en teoretisk grund att stå på för den partiledare som önskar förnyelse. Inom den franska vänstern har tänkare som Foucault, Deleuze och Baudrillard sedan 70-talet ifrågasatt den gamla socialismens dogmatiska fixering vid den starka staten och det kollapsande välfärdssystemet. Detta tänkande, kombinerat med främst Habermas analys av den demokratiska rättsstatens villkor, har skapat en ny vänster, en kommunitaristisk rörelse som utgjort den huvudsakliga inspirationen för såväl Bill Clinton som Tony Blair. Men denna rörelse har, obegripligt nog, inte lämnat några spår efter sig inom den svenska socialdemokratin.”
Den som inte har för vana att läsa politisk filosofi känner sig säkert ganska avhängd. Den mer samhällsteoretiskt bevandrade undrar å andra sidan kanske hur en notorisk filosofisk gycklare som Baudrillard (som på 1980-talet förklarade att politik numera bara kan förstås som simulation och massförförelse och att Reagan därför var att föredra framför Mitterrand) skulle kunna erbjuda någon teoretisk plattform för något som helst politiskt projekt.
Här fordras väl ändå någon form av kritiskt resonemang?
Men det fina med att vara filosof i det nya informationssamhället är att man inte behöver bekymra sig om att vara noga. Man bara skriver, typ. Två år senare var det så dags för författardebut. Tillsammans med tv-producenten Jan Söderqvist utkom den pompöst skrivna Nätokraterna – boken om det elektroniska klassamhället. Författarna sade sig vara ”varken höger eller vänster”, utan befann sig på en position strax ovanför alla oss andra. Från denna priviligerade position ovan molnen utforskade man en ”vetandets meterologi”. Kapitalismen hade ersatts av ett informalistiskt samhällsparadigm, arbetarklassen existerade inte längre och vi lever våra liv i skilda nomadstammar som interagerar med varandra över det elektroniska nätet.
Den storslagna futurologin beskrevs med egenkomponerade begrepp (nätokrater, konsumtariat, nexialister, eternalister etcetera), utan att man för den skull gjorde avkall på namnrabblandet som filosofisk strategi. Naturligtvis fanns det ingen notapparat så att läsaren kunde bedriva källkritik. En sådant hopplöst nattstånden modell för källhänvisning avfärdades redan i förordet som ”akademiskt pynt”, och den som ville veta mer hänvisades till ”de många, utmärkta sökmotorerna som numera finns tillgängliga på Internet”. Tack för upplysningen.
Den lika anspråksfulla uppföljaren Det globala imperiet – informationsålderns politiska filosofi kom ut året efter, på självaste Bonnier förlag. Utgivningen torde skett samma vecka som alla redaktörer och korrekturläsare var på personalresa. I förordet förklarar författarna, inte utan stolthet, att boken kommit till genom ett ”intensivt nätverkande med några av världens främsta filosofer”. Vilka dessa framstående tänkare som man hunnit bli tjenis med fick läsaren naturligtvis inte veta. Denna gång tar författarna på sig ansvaret att förklara den politiska vänsterns problem och uppgifter. Vänstern består då endast av aktivister som ägnar sig åt ”stenkastning och kravaller”, samt av övervintrade radikala forskare på universitet.
Gemensamt för dessa båda grupperingar är att de kommit att inspireras av en ”hegemoniteori” som ytterst bara innebär ett försök att ”klamra sig fast vid just den kapitalistiska ordning man säger sig vilja beskriva”. Som främsta företrädare för denna olyckliga hegemoniteori nämns författarna Ernesto Laclau och Claude Mouffe. Det är riktigt att Mouffe och Laclau 1985 kom ut med en inflytelserik bok om hegemonibegreppet (Hegemony and Socialist Strategy) men den som noggrant studerat framsidan på boken kan konstatera att Mouffe i själva verket är en kvinna med förnamnet Chantal.
Men jag ska inte vara petig. För när allt kommer omkring så har vi ju alla en hel uppsättning identiteter att välja mellan.
För vänsterns nya manifest handlar inte om klasskamp och kollektiv organisering, utan om att odla sina talanger och leka med identiteterna. Och att knarka förstås. Bard och Söderqvist funderar över om Napoleonkrigen inte kunnat undvikas om Bonaparten fått sitt trygghetsbehov säkrat med Prozac. Eftersom alla politiska skeenden kan formuleras som en effekt av individualpsykologiska problem, och dessa i sin tur kan lösas på kemisk nivå, så är vi själva verket rätt lyckligt lottade. Den ”kemiska frigörelsen” har ju kommit till stan, så det kreativa experimenterandet kan börja. Med aldrig så lite LSD, eller en rejält läkarutskriven men ack så experimentiell Mijailovic-cocktail, har vi alla förutsättningar att äntligen ta det där språnget från nödvändighetens till frihetens rike.
När du så tröttnat på att vara filosof är det bara att återgå till odlandet av popstjärnetalangen. Bilda ett nytt popband med ett filosofiskt djupsinnigt namn. ”Bodies without Organs” (uttrycket kan härledas till Gilles Deleuze och Felix Guattaris bok Anti-Oidipus) , heter Alexander Bards senaste ensemble.
