Förra veckan meddelade ledamoten i den socialdemokratiska multireligiösa föreningen Socialdemokrater för tro och solidaritets (STS) styrelse, Anna Ardin, att hon kommer att lämna föreningen i samband med årsmötet nästa månad. Eftersom föreningsmedlemskapet automatiskt innebär medlemskap i S innebär det att hon också kommer att lämna Socialdemokraterna. Beskedet är resultatet av en lång process berättar Ardin när Flamman ringer upp.
– Det började 2013 när Omar Mustafa blev petad från vår förbundsstyrelse. Det visade att man inte var beredd att stå upp för rasistiska angrepp mot muslimer, säger hon, och beskriver hur hon upplevt att förbundet bekämpats av såväl externa krafter som det egna partiet.
Till exempel var den tidigare ordföranden Ulf Bjereld väldigt utsatt som ordförande, säger hon.
– Vi har haft fler aktiva muslimer än andra grupper och har blivit kallade för terrorkramare, islamister och extremister. Vi har haft stöd i partiet, men vi har känt att många inte vågar backa oss och att vi inte fått stöd från partiledningen när vi har attackerats från högern. I stället har vi upplevts som en belastning för partiet.
Den senaste konflikten gäller Socialdemokraternas medlemsantal. Föreningen Hjärta, som Ardin också är medlem i, tog i höstas fram en rapport om partiets medlemstapp. Ardin menar att klyftan mellan partiet och de folkrörelser som det traditionellt har byggts upp av har blivit djupare de senaste åren, vilket avspeglar sig i den allt trögare medlemsvärvningen.
– S tappade 15 000 medlemmar 2020, men det rapporteras inte. I stället får vi höra att vi ökar på någon lokal plats. Men helheten presenteras aldrig. Då säger de att alla folkrörelser minskar i medlemsantal, men så är det inte för alla.
Även Mattias Irving, som har varit politisk sekreterare i STS, meddelade förra veckan att han lämnar förbundet och partiet. Han beskriver hur S-kopplingen blivit till en belastning.
– Det har varit ett krävande beslut, vi har funderat på det under lång tid. Det har visat sig vara helt omöjligt att föra fram våra åsikter i partiet i dag. Kopplingen till S har också blivit ett problem för oss då många inte vill gå med i STS på grund av den, säger han till Flamman.
Strax efter att Irving gick ut med sitt beslut i förra veckan fick han beskedet att hans medverkan i en internutbildning om antifascism som han skulle ha hållit för förbundets nya medlemmar hade ställts in med kort varsel.
– Jag har hållit i många utbildningar om sådant. Nu blev jag uppringd väldigt kort före föreläsningen och tillsagd att de kommit överens om att jag inte skulle vara med. Jag blev förvånad för jag är anställd där. Jag hade förstått om de hade sagt att det skulle ha sett dåligt ut att jag håller en utbildning för nya medlemmar strax innan jag själv lämnar. Men detta beslut togs över huvudet på mig.
Både Ardin och Irving talar om ett ökande inflytande inom S för det perspektiv som i debatten brukar kallas traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt, eller Tan. Mot detta står det gröna, alternativa och libertära perspektivet, även kallat Gal. De upplever hur Socialdemokraterna tagit allt större intryck av systerpartiet i Danmark, som ofta beskrivs som Tan-präglat, och lagt sig närmare högern i migrationsfrågor.
– Det viktiga var kovändningen efter Stefan Löfvens tal om Europa utan murar på medborgarplatsen 2015. Det var ett fantastiskt tal och hela Sverige exploderade i solidaritet då. Sedan kom vändningen och de började säga att vi måste stänga gränserna. Många i partiet, till exempel tankesmedjan Tiden, började argumentera för att det alltid hade varit socialdemokratisk politik fastän det uppenbarligen var en omsvängning, säger Ardin.
Irving instämmer och menar att dynamiken i debatten har en självförstärkande karaktär.
– Tan-frågorna har ökat i betydelse eftersom det är de som vi pratar mest om. Jag uppfattar att vi har blivit utmobbade, utfrysta och tystade i partiet. Det gör att det låter ihåligt när man säger att man ska förändra partiet inifrån.
Som ett exempel på denna tendens pekar de på en artikel som publicerades i förra veckan i S-tidningen Rörelsen av Joel Stade, som var en av Stefan Löfvens närmaste rådgivare.
– I den erkänner han att ledningens projekt har varit att bli mer traditionella och nationalistiska, säger Ardin.
Irving fyller i:
– Stades artikel var en tydlig deklaration om vilken linje som kommer att drivas av ledningen. Jag var på sätt och vis lättad över att den kom eftersom den erkände det skifte som har pågått ett tag nu. Tidigare hävdade de att fortfarande står för samma öppna ideologi som vanligt, och att de måste anpassa sig till det rådande läget av pragmatiska skäl, säger han och tillägger:
– Jag är socialdemokrat, jag är inte intresserad av att vara medlem i ett socialliberalt nationalistparti.
Om det har varit så svårt, varför har ni i så fall varit kvar i S så länge?
– Vi tror på tro och solidaritet, vi upplever att klyftan mellan folkrörelserna och S blivit större, så vi har försökt vara en brygga. Men det har blivit allt svårare, säger Anna Ardin.
Chefredaktören för tidskriften Tiden, Payam Moula, som delvis har fått klä skott för Ardins och Irvings kritik, håller inte med om att Tan-perspektivet tagit över i S.
– Jag skulle inte säga att socialdemokratin är Tan-vänster. Men på den senaste kongressen togs ett beslut om att lägga tydligare fokus på segregation och mer ordning och reda och att staten ska få tydligare verktyg för att ta itu med samhällsproblemen i fråga om lag och ordning. Den politiken fick ett brett stöd. Alla ställer sig inte bakom det, och så är det i alla partier. Men det är inte jättekontroversiellt, det var en väldigt harmonisk kongress, säger han.
Han ger också en annan bild av utvecklingen inom partiet. I stället för en förskjutning högerut ser han hur partidebatten har öppnats från ett snävt aktivistiskt klimat till att bli mer inkluderande.
– Jag har som opinionsbildare drivit linjen att vi ska ha större fokus på materiell jämlikhet, mer ekonomisk jämlikhet och ordning och reda i migrationspolitiken. Socialdemokratin ska vara en bred kyrka, men sedan åren med Mona Sahlin och framåt har vissa åsikter och perspektiv som är vanliga hos LO-medlemmar inte varit riktigt representerade. Jag gillar inte Gal-Tan-skalan men man kan säga att vi har haft väldigt många företrädare med Gal-åsikter. Det som har hänt är att den interna idédebatten har blivit bredare och fler röster har fått komma till tals. Men jag tror inte att någon skulle säga att S i dag är ett Tan-parti, säger Moula, och framhåller på att man värvade över 9 500 nya medlemmar förra året.
Men om S tappade 15 000 medlemmar året dessförinnan har det ju knappast tagits igen.
– Det är sant att folkrörelserna måste bli starkare inom S. Att vi värvade många förra året räcker inte. Sedan tror jag att den politik vi lade fast på kongressen gör det betydligt enklare att locka medlemmar. Den är väldigt populär bland den breda arbetarklassen och medelklassen. Sedan kanske den inte är så populär hos dem som vill gå längst fram och tycker att politik är aktivism snarare än långsamma reformer. Men jag tror att vi kan bli bättre, folkrörelserna är jätteviktiga.
Mattias Irving tillbakavisar Moulas beskrivning och menar att det i själva verket är Tan-perspektivet som företräds av en minoritet.
– Jag tror att det bygger på en bristande analys av verkligheten. Om man tittar på World values survey ser man att Sverige fortfarande sticker ut som ett av världens mest progressiva länder. Men om man tittar på mätningar har vi en stor tyst progressiv majoritet, och om man inte talar om dem kan man lätt få intrycket att en allt större grupp har auktoritära värderingar.
För Anna Ardin är det hon ser som en ideologisk högerkantring ett sätt för S att skyla över det faktum att partiet inte längre har någon förståelse för klassfrågor.
– Problemet är att S inte har haft någon uppdaterad klassanalys länge. I stället har vi fått den här auktoritära lösningen på problemen. En av S styrkor är det det har haft de här två grupper inom sig, men det har blivit svårare nu. Det syns på hur partiet beter sig, när det som räknas är opinionsmätningar och inte medlemmarna. Man går aldrig tillbaka till ideologin.
Ardin och Irving kommer att vara fortsatt aktiva i den multikonfessionella föreningen Hjärta som båda är medlemmar i.
– Vi har återstartat föreningen Hjärta och värvat tillbaka medlemmar som lämnade den 2013. Det var den första mutlireligiösa föreningen inom S. Men vi har kommit till vägs ände och känner att det inte går att driva den typen av förening inom partiet längre, säger Anna Ardin, och fortsätter:
– Vi har varit för få länge, men de senaste dagarna har vi fördubblat antalet medlemmar. Jag tror att människor som tycker som vi kommer se större möjligheter att engagera sig när kollektivanslutningen till S upphör.
