Inrikes/Nyheter 19 januari, 2022

Tunga avhopp från S-rörelse: “Vi har kommit till vägs ände”

Flera profiler väljer att lämna Socialdemokraterna och det religiösa förbundet Social­demokrater för tro och solidaritet. Anledningen är det allt större fokuset på lag och ordning och migrations­frågor inom partiet. Men andra ser det som att partiet har fått en öppnare debattkultur.

Förra veckan meddelade ledamoten i den socialdemokratiska multireligiösa föreningen Socialdemokrater för tro och solidaritets (STS) styrelse, Anna Ardin, att hon kommer att lämna föreningen i samband med årsmötet nästa månad. Eftersom föreningsmedlemskapet automatiskt innebär medlemskap i S innebär det att hon också kommer att lämna Socialdemokraterna. Beskedet är resultatet av en lång process berättar Ardin när Flamman ringer upp.

– Det började 2013 när Omar Mustafa blev petad från vår förbundsstyrelse. Det visade att man inte var beredd att stå upp för rasistiska angrepp mot muslimer, säger hon, och beskriver hur hon upplevt att förbundet bekämpats av såväl externa krafter som det egna partiet.

Till exempel var den tidigare ordföranden Ulf Bjereld väldigt utsatt som ordförande, säger hon.

– Vi har haft fler aktiva muslimer än andra grupper och har blivit kallade för terrorkramare, islamister och extremister. Vi har haft stöd i partiet, men vi har känt att många inte vågar backa oss och att vi inte fått stöd från partiledningen när vi har attackerats från högern. I stället har vi upplevts som en belastning för partiet.

Den senaste konflikten gäller Socialdemokraternas medlemsantal. Föreningen Hjärta, som Ardin också är medlem i, tog i höstas fram en rapport om partiets medlemstapp. Ardin menar att klyftan mellan partiet och de folkrörelser som det traditionellt har byggts upp av har blivit djupare de senaste åren, vilket avspeglar sig i den allt trögare medlemsvärvningen.

– S tappade 15 000 medlemmar 2020, men det rapporteras inte. I stället får vi höra att vi ökar på någon lokal plats. Men helheten presenteras aldrig. Då säger de att alla folkrörelser minskar i medlemsantal, men så är det inte för alla.

Även Mattias Irving, som har varit politisk sekreterare i STS, meddelade förra veckan att han lämnar förbundet och partiet. Han beskriver hur S-kopplingen blivit till en belastning.

– Det har varit ett krävande beslut, vi har funderat på det under lång tid. Det har visat sig vara helt omöjligt att föra fram våra åsikter i partiet i dag. Kopplingen till S har också blivit ett problem för oss då många inte vill gå med i STS på grund av den, säger han till Flamman.

Strax efter att Irving gick ut med sitt beslut i förra veckan fick han beskedet att hans medverkan i en internutbildning om antifascism som han skulle ha hållit för förbundets nya medlemmar hade ställts in med kort varsel.

– Jag har hållit i många utbildningar om sådant. Nu blev jag uppringd väldigt kort före föreläsningen och tillsagd att de kommit överens om att jag inte skulle vara med. Jag blev förvånad för jag är anställd där. Jag hade förstått om de hade sagt att det skulle ha sett dåligt ut att jag håller en utbildning för nya medlemmar strax innan jag själv lämnar. Men detta beslut togs över huvudet på mig.

Både Ardin och Irving talar om ett ökande inflytande inom S för det perspektiv som i debatten brukar kallas traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt, eller Tan. Mot detta står det gröna, alternativa och libertära perspektivet, även kallat Gal. De upplever hur Socialdemokraterna tagit allt större intryck av systerpartiet i Danmark, som ofta beskrivs som Tan-präglat, och lagt sig närmare högern i migrationsfrågor.

– Det viktiga var kovändningen efter Stefan Löfvens tal om Europa utan murar på medborgarplatsen 2015. Det var ett fantastiskt tal och hela Sverige exploderade i solidaritet då. Sedan kom vändningen och de började säga att vi måste stänga gränserna. Många i partiet, till exempel tankesmedjan Tiden, började argumentera för att det alltid hade varit socialdemokratisk politik fastän det uppenbarligen var en omsvängning, säger Ardin.

Irving instämmer och menar att dynamiken i debatten har en självförstärkande karaktär.

– Tan-frågorna har ökat i betydelse eftersom det är de som vi pratar mest om. Jag uppfattar att vi har blivit utmobbade, utfrysta och tystade i partiet. Det gör att det låter ihåligt när man säger att man ska förändra partiet inifrån.

Som ett exempel på denna tendens pekar de på en artikel som publicerades i förra veckan i S-tidningen Rörelsen av Joel Stade, som var en av Stefan Löfvens närmaste rådgivare.

– I den erkänner han att ledningens projekt har varit att bli mer traditionella och nationalistiska, säger Ardin.

Irving fyller i:

– Stades artikel var en tydlig deklaration om vilken linje som kommer att drivas av ledningen. Jag var på sätt och vis lättad över att den kom eftersom den erkände det skifte som har pågått ett tag nu. Tidigare hävdade de att fortfarande står för samma öppna ideologi som vanligt, och att de måste anpassa sig till det rådande läget av pragmatiska skäl, säger han och tillägger:

– Jag är socialdemokrat, jag är inte intresserad av att vara medlem i ett socialliberalt nationalistparti.

Om det har varit så svårt, varför har ni i så fall varit kvar i S så länge?

– Vi tror på tro och solidaritet, vi upplever att klyftan mellan folkrörelserna och S blivit större, så vi har försökt vara en brygga. Men det har blivit allt svårare, säger Anna Ardin.

Chefredaktören för tidskriften Tiden, Payam Moula, som delvis har fått klä skott för Ardins och Irvings kritik, håller inte med om att Tan-perspektivet tagit över i S.

– Jag skulle inte säga att socialdemokratin är Tan-vänster. Men på den senaste kongressen togs ett beslut om att lägga tydligare fokus på segregation och mer ordning och reda och att staten ska få tydligare verktyg för att ta itu med samhällsproblemen i fråga om lag och ordning. Den politiken fick ett brett stöd. Alla ställer sig inte bakom det, och så är det i alla partier. Men det är inte jättekontroversiellt, det var en väldigt harmonisk kongress, säger han.

Han ger också en annan bild av utvecklingen inom partiet. I stället för en förskjutning högerut ser han hur partidebatten har öppnats från ett snävt aktivistiskt klimat till att bli mer inkluderande.

– Jag har som opinionsbildare drivit linjen att vi ska ha större fokus på materiell jämlikhet, mer ekonomisk jämlikhet och ordning och reda i migrationspolitiken. Socialdemokratin ska vara en bred kyrka, men sedan åren med Mona Sahlin och framåt har vissa åsikter och perspektiv som är vanliga hos LO-medlemmar inte varit riktigt representerade. Jag gillar inte Gal-Tan-skalan men man kan säga att vi har haft väldigt många företrädare med Gal-åsikter. Det som har hänt är att den interna idédebatten har blivit bredare och fler röster har fått komma till tals. Men jag tror inte att någon skulle säga att S i dag är ett Tan-parti, säger Moula, och framhåller på att man värvade över 9 500 nya medlemmar förra året.

Men om S tappade 15 000 medlemmar året dessförinnan har det ju knappast tagits igen.

– Det är sant att folkrörelserna måste bli starkare inom S. Att vi värvade många förra året räcker inte. Sedan tror jag att den politik vi lade fast på kongressen gör det betydligt enklare att locka medlemmar. Den är väldigt populär bland den breda arbetarklassen och medelklassen. Sedan kanske den inte är så populär hos dem som vill gå längst fram och tycker att politik är aktivism snarare än långsamma reformer. Men jag tror att vi kan bli bättre, folkrörelserna är jätteviktiga.

Mattias Irving tillbakavisar Moulas beskrivning och menar att det i själva verket är Tan-perspektivet som företräds av en minoritet.

– Jag tror att det bygger på en bristande analys av verkligheten. Om man tittar på World values survey ser man att Sverige fortfarande sticker ut som ett av världens mest progressiva länder. Men om man tittar på mätningar har vi en stor tyst progressiv majoritet, och om man inte talar om dem kan man lätt få intrycket att en allt större grupp har auktoritära värderingar.

För Anna Ardin är det hon ser som en ideologisk högerkantring ett sätt för S att skyla över det faktum att partiet inte längre har någon förståelse för klassfrågor.

– Problemet är att S inte har haft någon uppdaterad klassanalys länge. I stället har vi fått den här auktoritära lösningen på problemen. En av S styrkor är det det har haft de här två grupper inom sig, men det har blivit svårare nu. Det syns på hur partiet beter sig, när det som räknas är opinionsmätningar och inte medlemmarna. Man går aldrig tillbaka till ideologin.

Ardin och Irving kommer att vara fortsatt aktiva i den multikonfessionella föreningen Hjärta som båda är medlemmar i.

– Vi har återstartat föreningen Hjärta och värvat tillbaka medlemmar som lämnade den 2013. Det var den första mutlireligiösa föreningen inom S. Men vi har kommit till vägs ände och känner att det inte går att driva den typen av förening inom partiet längre, säger Anna Ardin, och fortsätter:

– Vi har varit för få länge, men de senaste dagarna har vi fördubblat antalet medlemmar. Jag tror att människor som tycker som vi kommer se större möjligheter att engagera sig när kollektivanslutningen till S upphör.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Tidigare har det handlat om samer som trängts undan av internationella militära övningar i norr eller Vätterns vatten – Europas största dricksvattentäkt – som förstörs av försvarets gifter och vapenskrot. Och än värre kommer det att bli när den blåbruna regeringens förslag går igenom om att undanta Försvarsmakten från viktiga miljökrav vid internationella militära övningar. Kommuner, Svenskt Vatten och miljövänner har kritiserat förslaget och varnat för att både dricksvattnet och närmiljön kommer skadas allvarligt. Men de har talat inför döva öron.

Det som tidigare betraktades som legitima miljöinvändningar kunde då få Försvarsmakten att behöva sansa sig. Så ser det inte ut längre. Numera vinner krigsmakten nästan alltid då försvarets intressen ställs mot miljöhänsyn.

Med Putins anfallskrig mot Ukraina har det blivit hart när omöjligt att vara kritiker av det militära komplexet. Den som i dag ifrågasätter militären stämplas som naiv. Den svenska Natoanslutningen hastades igenom utan debatt och fullödig analys. Varför ska Sverige släppa 200 år av alliansfrihet, alliera sig med Turkiet och USA och förbinda sig till evig upprustning? Men de som med rätta protesterar mot Nato avfärdas som gåendes i Putins ledband. Och så var det slut på diskussionen.

Det är hög tid att ändra på det. Det är viktigare nu än någonsin att hålla huvudet kallt och säga att världen inte blir säkrare av att militärkomplexet överordnas allt annat. Tiden före första världskrigets utbrott var, liksom nu, en tid av militär eskalering och nationalistiskt krigsyrande. Men det var också en tid av arbetarsolidaritet över landgränserna och en växande fredsrörelse. Fredsrörelsen bars upp av en vänster och progressiva liberaler som utmanade den tondöva krigsyran. Det som i dag är Vänsterpartiet föddes just ur en splittring i synen på första världskriget.

I dag har vi krig i Europa och jag saknar en stark fredsrörelse, även från vänster. Putin ska bekämpas, även militärt. Men vi får inte ge militären carte blanche att göra som de vill, i synnerhet inte med vår redan hårt prövade miljö.

Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.