Turkiets ansökan om att gå med i EU är en riktigt het potatis inom unionen. Bristen på respekt för mänskliga rättigheter, förtrycket av minoriteter, militärens makt och ockupationen av norra Cypern är, och ska vara, hinder för Turkiets medlemskap i EU. Men om Turkiet utvecklas till en verklig demokrati så ska landets EU-ansökan behandlas som alla andra länders. I kritiken mot Turkiet finns också en högerargumentation som spelar på rädsla mot muslimer och vill se EU som en kristlig rikemanssklubb, det är en reaktionär argumentation.
För Turkiet kompliceras förändringarna av att landet också måste göra upp med sin historia och självbild. Nationalismen i landet är stark och den som ifrågasätter den officiella historieskrivningen inom landet kan råka illa ut. Det hela är nära kopplat till det moderna Turkiets skapande ur det ottomanska rikets sönderfall, turknationalismen och bilden av landets “fader” Ataturk.
Behovet av uppgörelse med den egna historien bränner till varje gång diskussionen kommer in på folkmordet mot syrianer/armenier och hur de kristna minoriteterna förtrycks i dagens Turkiet. Inom det nuvarande Turkiets gränser bodde miljoner kristna. Grekerna fördrevs medan syrianer och armenier systematiskt mördades i ett ohyggligt folkmord som kulminerade 1915. Deras rika och unika kulturarv förstördes systematiskt, och förstörelsen pågår fortfrande. Idag återstår bara spillror av dessa folkgrupper i Turkiet. Istället lever de överlevande i diaspora, syrianerna till stor del i Sverige. Fortfarande är det olagligt att offentligt nämna folkmordet i Turkiet, även enligt den nya strafflagen kan det leda till fängelsestraff.
För att gå med i EU måste Turkiet respektera sina kristna minoriteter, deras språk, kyrkor och egendomar. Förbindelserna med republiken Armenien måste normaliseras, idag har Turkiet stängt gränsen mot landet. Denna utveckling kräver i praktiken också att Turkiet erkänner folkmordet och genomgår en uppgörelse med den förljugna historieskrivning som fortfrande präglar landet. En sådan process skulle innebära en upprättelse för de efterlevande till folkmordet och ett erkännande för syrianer och armenier. Det skulle också vara en oerhört positiv förändring för Turkiet och turkarna och innebära att landet tar ett verkligt kliv mot demokratisering, ett mångkulturellt samhälle och modernitet.
Både i riksdagen och i EU-parlamentet så har vi i vänstern varit de som mest envist och aktivt har drivit frågan om syrianers/armeniers rättigheter. Vi har tvingat fram beslut om erkännade av folkmordet, pressat Turkiet med konkreta fall och bevakat rättegångar i landet. Så sent som i december röstade svenska socialdemokrater och borgare mot avgörande ändringsförslag i frågan i EU-parlamantet. Desto viktigare att vi i vänstern oförtröttligt fortsätter driva frågan.
