Vad tjänar Sverigedemokraterna på? Det verkar vara frågan på allas läppar efter SD:s kampanj i Östermalmstorgs tunnelbanestation och de protester som följde. Många debattörer menar att det är vänsterns reaktioner på SD:s fascistoida budskap som SD tjänar mest på. Och även om det kan tyckas så i den onda spiral som vi nu har hamnat i är det ett sidospår.
I den strategiska diskussionen om motstånd mot SD:s framfart – både i opinionen och i sin påverkan på borgerligheten – måste vänstern vara förmögen att arbeta på två fronter samtidigt. Den ena får inte utesluta den andra. När Sverigedemokraterna sprider sin mörka människosyn måste vänstern protestera. Men den måste också bli skickligare på att föra ut de grundläggande frågorna: arbete, bostad och välfärd åt alla. Demonstrationer mot rasism räcker inte till när människors rädsla för utslagning och fattigdom tar överhanden. Vänstern får inte glömma de historiska erfarenheterna från mellankrigstidens Europa och efterkrigstidens Skandinavien. Sociala satsningar och kamp mot arbetslöshet är de viktigaste elementen för att stoppa fascismens framfart. Den växer och frodas i rädslan för utslagning och fattigdom. Och utslagningen och fattigdomen växer nu över hela EU-området.
Regeringen Löfven måste nu sätta en offensiv politik mot arbetslösheten i första rummet. Ett nytt miljonprogram behöver sjösättas som svar på bostadsbristen och de stigande bostadspriserna. Att vi blir fler i Sverige är positivt men alla människor behöver möjligheter att arbeta och bo. Där bör också Vänsterpartiet också lägga sitt största tryck i sin oppositionsroll.
Det brådskar dock. Motståndaren är välorganiserad och har resurser. Redan i våras vädrade ett antal ex-direktörer att de vill att borgerligheten ska utnyttja sin majoritet med SD för att leda landet. Både Dagens Industris och Svenska Dagbladets ledarsidor driver sedan länge skyttegravskrig mot Decemberöverenskommelsen (DÖ). Med Alice Teoderescus tillträde som chef på klassiskt liberala Göteborgs-Postens ledarsida har också den utvecklats till en ledarsida som inte bara ställer sig till höger om Moderaterna utan också delar Sverigedemokraternas världsbild: att Sveriges största problem nu är flyktingar och tiggare.
Mot denna nya högerlinje har Alliansens partiledare varit förvånansvärt tysta. Ebba Busch Thor (KD), ligger redan politiskt nära ledarsidorna. Anna Kinberg Batra (M), är hårt pressad av sina egna medlemmar att driva en sådan linje. Beror tystnaden inför kritiken mot DÖ på att de håller öppet för ett uttåg från DÖ om de inte samlar tillräckligt mycket röster utan SD i nästa val? Det kan inte uteslutas.
I sakfrågan om tiggeriet måste också något hända. En gång var vänsterns mål alla människors frigörelse och ett klasslöst samhälle. I programskrivningar talas det fortfarande i de termerna. Men vänstern i Sverige och EU idag kan inte ens ta fram en konkret plan för hur samhället – via socialpolitik och satsningar mot arbetslösheten – ska kunna lyfta människor ur den yttersta misären. Ska vi stilla acceptera att den nya lägsta standarden i Sverige är att bo i skogen på natten och tigga på dagen? Det är toleransen för olikheter människor emellan som ska öka, inte toleransen för ojämlikhet och fattigdom. Politikerna – särskilt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som under 1900-talet tillsammans via välfärdspolitik har utrotat tiggeriet förr – har nu ett ansvar att lägga fram konkreta förslag som hjälper alla de som befinner sig i vårt land att ta sig ur desperat social misär.
De konkreta förslag som hittills har synts från de partierna är mer säkerhet, förbättrande boendeförhållanden och ökad politisk press på Rumäniens regering att ta sitt ansvar. Men det förändrar ingenting i grunden.
Det är inte hjälp med fortsatt tiggande som ska vara vänsterns första svar, det är fattigdomens upphävande. Det målet kan inte – och får inte – ligga i en avlägsen framtid. Tiggeri är inte en bra lösning på sociala problem, varken i Rumänien, i Sverige eller någon annanstans i världen. Om ingenting sker för att förbättra situationen kan fascisternas lösningar på fattigdom – förbud, hat, prygel, mord – gå segrande ur striden. Det har hänt förr.
