Valet till USA:s kongress hösten 2006 avgjordes till stor del av utrikespolitiken. Demokraternas framgångar var en direkt effekt av det utbredda och ökande motståndet mot USA:s krig i Irak bland de amerikanska väljarna. Mycket talar för att utrikespolitiken kommer att spela en liknande roll inför presidentvalet 2008.
NEW YORK. För de olika politiker som nu påbörjar sina kampanjer för att försöka bli presidentkandidater för demokraterna respektive republikanerna vägs därför orden om Irak och utrikespolitiken på guldvåg. På avstånd kan det se ut som om en president från demokraterna skulle bedriva en radikalt annorlunda utrikespolitik än dagens administration. Men det behöver inte bli fallet. På vissa områden, inte minst när det gäller Israel och Iran, kan en demokratisk president istället komma att föra en politik som är minst lika inriktad på konfrontation.´
Bushadministrationen har satsat det lilla förtroendekapital de har kvar när det gäller Irak på att den ökade militära närvaron i landet ska ge framgång. Men det finns mycket lite som tyder på att den strategin kommer att lyckas. Detta kommer att påverka presidentvalet. Bägge de idag populäraste aspiranterna på att bli republikanernas presidentkandidat, Rudy Giuliani från New York och senator John McCain från Arizona har bundit sig hårt i sitt stöd för eskaleringen av konflikten. John McCain har under lång tid krävt att fler amerikanska soldater ska sändas till Irak. Ett misslyckande för den politiken kommer utan tvekan att bli en tung belastning om någon av de två blir republikansk kandidat inför valet. Idag leder Giuliani över McCain i opinionsmätningarna. Men Giulianis mer liberala hållning till homosexuella och aborter samt hans stöd till hårdare vapenlagar kan bli en belastning hos de konservativa republikaner som ska utse vem som ska bli deras presidentkandidat. Om situationen i Irak fortsätter att försämras kan det uppstå en situation där en republikan som är kritisk till Bushs Irakpolitik kan få stöd. Chuck Hagel, republikansk senator från Nebraska har under lång tid kritiserat Bushs politik i Irak. Hagel är liksom McCain veteran från Vietnamkriget och han är konservativ i sociala frågor, men han har samtidigt hög trovärdighet som kritiker av Bushs politik i Irak. Än har Chuck Hagel, till skillnad från McCain och Giuliani, inte offentliggjort sin kandidatur, men många tror att det beslutet kommer.
Alla demokratiska kandidater är mycket kritiska mot det sätt på vilket Bush bedriver Irakkriget. Men det behöver inte innebära att de är för ett amerikanskt tillbakadragande.
Hillary Clinton röstade för beslutet att påbörja kriget i kongressen och hon har aldrig sagt att hon ångrar det. Hon talar om att minska antalet soldater i Irak men vill inte binda sig för att säga hur många amerikanska soldater som ska stanna. Hon vill att USAs militär ska vara kvar i landet under lång tid framöver. För denna politik har hon fått kraftig kritik under sina kampanjmöten. Även Barack Obama, som tillsammans med Clinton anses vara favorit till att bli demokratisk presidentkandidat, går en fin balansgång mellan att kritisera dagens politik och att inte binda sig vid ett fullständigt tillbakadragande från Irak. Men det finns också demokratiska kandidater som är för ett snabbt amerikanskt tillbakadragande. John Edwards som var vicepresidentskandidat tillsammans med John Kerry i valet 2004 har deklarerat att han ångrar sitt beslut att rösta för kriget och att han är för att ta hem trupperna. John Edwards har också profilerat sig tydligt till vänster om Obama och Clinton i frågor som fackliga rättigheter och social välfärd. Dennis Kucinich från Ohio är kanske den demokratiska kandidat som är hårdast i sitt motstånd mot Irakkriget. Men få tror att han, till skillnad från Edwards, kan ha någon chans att hota Clinton eller Obama. Om demokraterna vill ha en presidentkandidat som är en trovärdig kritiker av Irakkriget och som har chans att vinna valet så vore sannolikt Al Gore det starkaste namnet. Men han säger, än så länge, att han inte tänker kandidera.
I skuggan av Irakkriget pågår ett politiskt spel om USA:s Iranpolitik. Många demokrater kritiserar Bush för att vara för mjuk mot Iran. Både Clinton och Obama förordar en Iranpolitik som är inriktad på konfrontation. Hillary Clinton har nyligen upprepat att hon inte utesluter några möjligheter i politiken mot Iran, en tydlig markering av att hon kan tänka sig ett militärt ingripande. En av anledningarna till det hårda tonläget mot Iran är att Clinton och Obama i dag närmast tävlar om vem som för den mest Israelvänliga politiken. I israeliska ögon, liksom hos stora judiska väljargrupper i USA, ses Iran som ett stort hot. Både Clinton och Obama är mer kategoriska i sitt stöd till Israel än vad George Bush är. Nyligen klargjorde exempelvis Barack Obama, som tidigare setts som aningen mer vänligt inställd mot palestinierna, att han ansåg att USA måste ge starkt stöd till Israel. Han vill slå vakt om den unika försvarsrelationen mellan länderna inklusive det militära stödet till Israel. Merparten av den judiska väljargruppen i USA röstar traditionellt på demokraterna. Bland dem finns också viktiga potentiella bidragsgivare till valkampanjerna. Deras position, och deras stöd till Israel, är något som varje demokrat som vill bli presidentkandidat måste ta i beräkning.
Det fanns all anledning att inte knyta allt för stort hopp till att en demokratisk president ska innebära en i grunden annorlunda amerikansk utrikespolitik.
