När den högsta tyska militärledningen hade undertecknat det officiella dokumentet om villkorslös kapitulation i närvaro av Antihitlerkoalitionens representanter i Karlshorst i Berlin natten mellan den 8 och 9 maj 1945, kunde folken i Europa andas ut. För dem hade ett krig avslutats, vars omfattning, förstörelse och antal offer överträffat allt de tidigare känt till. Med stortyska riket hade ett brottsligt system kuvats, vars planer på världsherravälde och maktfullkomlighet tillsammans med rashets hade ifrågasatt den mänskliga civilisationen som sådan. Därför utgjorde de här dagarna inte bara ett slut på kriget, utan framför allt en tid av seger och befrielse i de europeiska folkens medvetande…
Enligt senare beräkningar dog över 60 miljoner genom strider, repressalier, massförintelse och krigets verkningar. Av de 18 miljoner människor som den nationalsocialistiska regimen satte i koncentrationsläger blev 11 miljoner mördade eller dog genom sitt arbete. Det industriella massmord som förövades mot de 6 miljoner europeiska judar som liksom sinti och romer föll offer för rasutrotning är ofattbart. I Tyskland måste nästan 8 miljoner människor och i Japan över 2 miljoner människor från de erövrade länderna utföra tvångsarbete.
Sovjetunionen förlorade flest människor, över 27 miljoner. I Kina fick 15 miljoner, i Polen 6 miljoner, i Jugoslavien 1,7 miljoner, i Frankrike omkring 800 000, i USA och Storbritannien vardera 400 000 och i Italien 300 000 människor plikta med sina liv. Enbart vid fronterna tog ”Tredje riket” över 6 miljoner tyska medborgares liv för att driva igenom sina storhetsvansinniga planer på världsherravälde…
Segern över den tyska fascismen är och förblir de allierades verk inom Antihitlerkoalitionen. Endast med gemensamma ansträngningar kunde den mänskliga civilisationen räddas från en terrorregim som inte drog sig för några brott. Hotet fick stater med olika samhällssystem och människor med olika världsåskådningar och skilda politiska uppfattningar att samarbeta…
Vid sidan av Antihitlerkoalitionens stridande kämpade partisaner och motståndskämpar för sina hemländers frihet på alla ockuperade områden. I den avslutande operationen i Berlin deltog även polska soldater. Andra världskriget hade inletts med överfallet på deras hemland. Tyska antifascister anslöt sig också till Antihitlerkoalitionens arméer och till partisan- och motståndsgrupperna. Inte att förglömma de modiga kvinnor och män som av de mest skilda anledningar gjorde motstånd mot den nationalsocialistiska regimen inne i Tyska riket med ständig fara för livet.
Sovjetunionen bar den tyngsta bördan i kampen mot Nazityskland och hade största andelen i segern. Östfronten var andra världskrigets viktigaste front. Sovjetunionen fick upprepade gånger ta emot erkännanden för sina insatser av sina allierade i väst medan kriget pågick. De militära striderna med de tyska angriparna varade i sammanlagt 1418 dagar och nätter. Långt innan äntligen den andra fronten öppnade hade de sovjetiska soldaterna stoppat fienden utanför Moskva och tvingat fram en vändning av kriget i Stalingrad och Kurskbågen… Tre fjärdedelar av Tyska rikets förluster gjordes vid östfronten.
Priset för den prestationen blev högt. Över 11 miljoner sovjetiska soldater förlorade livet vid fronten. Över 13 miljoner civila dödades eller dog på grund av kriget. Vitryssland förlorade en fjärdedel av sina invånare. I städer som Leningrad, Smolensk och Pskov dog en tredjedel av befolkningen i striderna. De tyska angriparna lämnade spår av förödelse bakom sig. 1 700 städer och 70 000 byar, 31 000 industriföretag, 13 000 broar och 65 000 kilometer järnväg förstördes, sprängdes eller brändes ner. Det var bilderna av det som fanns på de sovjetiska soldaternas näthinnor när de gick över gränsen till Stortyska riket.
I april 1945 hade kriget återvänt till sin utgångspunkt. I Berlin hade rälsen lagts ut för ”den nya ordningen i Europa” med ”maktövertagandet” i januari 1933. Härifrån skulle ett ”tusenårigt rike” resa sig över de förslavade folken. Den inrikes terrorn följdes av terror utåt… I Berlin fanns den brottsliga nationalsocialistiska regimens kommandocentraler. Här fattades besluten om att sätta igång andra världskriget, ”Barbarossa-aktionen” och utplåningskriget mot Sovjetunionen liksom den ”slutgiltiga lösningen på judefrågan”. ”Diktarnas och tänkarnas folk” hade degraderat sig självt till ”Mördarnas och bödlarnas folk”.
”Aldrig mer fascism och krig” löd därför det budskap som formulerades efter 1945 efter bittra erfarenheter och som fick ett stort gensvar även i Tyskland. Det innefattade även frågan om ansvar och skuld, särskilt hos de ansvariga och de som profiterat på kriget och det nazistiska systemet. Därför riktades blickarna mot de kretsar av industriföretagare och jordägare som i alla fall välvilligt tolererat om än inte påskyndat nazisternas makttillträde, men ändå hade profiterat på deras erövrings- och förintelsepolitik.
Att antifascisterna satte in en stöt i denna antikapitalistiska riktning byggde på erfarenheter från början av 30-talet. Sommaren 1945 enades andra världskrigets segrarmakter i Potsdam om att ”avskaffa den rådande alltför stora koncentrationen av karteller, syndikat, truster och andra monopolsammanslutningar inom näringslivet”. Vid sidan av de ledande nazisterna satt även topprepresentanter för näringslivet och statliga ämbetsmän på de anklagades bänk under rättegångarna i Nürnberg. Segrarmakternas sanktioner skulle garantera att någon fara för Europa och världen aldrig mer skulle uppstå på tysk mark.
Andra världskrigets utgång hade förändrat världen. Trots sina enorma mänskliga och materiella förluster hade Sovjetunionens anseende, inflytande och militärpolitiska styrka ökat och landet fått en position inom världspolitiken som alla respekterade. I Asien blev de antikolonialistiska befrielserörelserna starkare och de första tecknen visades på kolonialsystemets kommande sammanbrott. I Europa hade arbetarrörelsen skaffat sig inflytande över hur efterkrigstiden skulle utformas genom att den deltagit på ett framträdande sätt i det antifascistiska motståndet… Internationella organisationer och sammanslutningar bildades. Ett framstående arv från Antihitlerkoalitionen är Förenta Nationernas organisation, vars stadga undertecknades i San Francisco i juni 1945.
Mot bakgrund av de dramatiska erfarenheterna var en återgång till det system som funnits före kriget inte att tänka på. Kravet på samhällsförändringar och chansen att de skulle förverkligas var en självklarhet efter bokslutet från århundradets första hälft. Det hade stått på dagordningen i många länder redan efter första världskriget. Det behövdes inget diktat från någon ockupationsmakt för att ta upp den frågan. I Västeuropa och Västtyskland slog man in på en väg som angetts av västmakterna, social marknadsekonomi som modell med en förstärkt parlamentarisk demokrati. För stora delar av den gamla eliten stundade snart nya karriärer. I Östeuropa och Östtyskland däremot inledde man grundläggande samhällsförändringar redan under den antifascistisk-demokratiska övergångsfasen. Men genom att senare överta den stalinistiska samhällsmodellen missades de chanser denna väg kunde ha inneburit.
I motsats till de kvinnor och män som återvände från koncentrationsläger och emigration, som aldrig hade ifrågasatt maj 1945 som en befrielse och en chans talade den traditionella eliten, som hade ett omfattande inflytande under åren av uppbyggnad i Förbundsrepubliken, om ett sammanbrott eller ett krigshot och vidmakthöll Tredje rikets fortsatta existens. I Tyska Demokratiska Republiken instiftades den 8 maj 1945 som befrielsens dag redan kort efter grundandet och 8 maj blev helgdag. I Förbundsrepubliken Tyskland fick förbundspresidenten Richard Weizsäckers uppmaning att man trots motsägelsefulla erfarenheter borde uppfatta 8 maj 1945 även som en befrielsens dag ett klent gensvar så sent som 1985. Intill denna dag försöker man relatera den dagens betydelse endast till de tyska offren. Mönstret som utvecklades i filmer och berättelser på 50-talet, att fria en ”anständig” majoritet och en ”oskyldig” armé från samröre med den nazistiska regimens och dess toppfunktionärers förbrytelser, togs mer än gärna emot och förfelade inte sin verkan. På så sätt kunde man i stor utsträckning förtränga sin trohet mot Hitler, lojaliteter inom den nazistiska regimen, medansvar och inblandning i fascismens brott. Det var sextioåttorna som först ifrågasatte den myten.
I Östtyskland hade antifascisterna tillräckligt stor auktoritet för att förmå många människor att tänka om. Uppmaningen att överta en antifascistisk position hos en minoritet som grundläggande norm och rätta in sig i leden bland ”historiens segrare” var å ena sidan främjande för integrationen men möjliggjorde å andra sidan även en förträngning. Ensidigheten och de ritualiserade formerna i samband med minnet av nazismens brott och motståndet mot nazismen kan visserligen kritiseras, men inte att de tongivande kretsarna och personerna inom näringslivet, politiken och militären angreps och att det fick konsekvenser.
Många tyskar kan säkert räknas till offren för regimen och kriget de tidigare hade jublat åt – fast de inte generellt kan anses oskyldiga. Men för alla som överlevde gäller att de befriades från krigets skräck. De kunde andas ut. De hade befriats från den roll de hade haft som följe till en mördarregim. De befriades från möjligheten till en skändlig framtid som Europas slavägare. Fast det tyska folket inte fick utöva något självbestämmande till att börja med, hade det en framtid efter den 8 maj 1945.
