Än så länge har årets avtalsrörelse varit påfallande tystlåten. Teknikföretagen har lämnat ett bud på 4,5 procent på tre år, vilket betraktas som ett skambud. Det är arbetsgivarsidan som är på offensiven, det är två fronter som avtecknar sig tydligast.
Den första är striden om märket, vilket område ska sätta nivån för andra sektorer. Arbetsgivarsidan vill att det ska anges i procent, inte i rena krontal som skulle gynna de lågavlönade. Den långsamma förhandlingstakten kan medföra att det kommer in förhandlare utifrån, vilket ofta ger löneökningar enbart i procent.
För det så kallade Industriavtalet samverkar LO-facken IF Metall, Livs och GS med TCO-förbundet Unionen och Saco- förbundet Sveriges Ingenjörer. De går ut påfallande defensivt, kräver 2,8 procent i generella höjningar. På sin gemensamma hemsida skriver de:
”Det är lägre än vad kraven brukar vara, men tillräckligt för att kunna ge ökad reallön. Det är också en nivå som inte äventyrar konkurrenskraften och som är väl förenlig med Riksbankens inflationsmål.”
Om löneavtalen innehåller bestämmelser om minsta löneökning ska den sättas till 430 kronor. Utgångspunkten är ettårigt avtal, men de ställer sig redan nu öppna för en längre avtalstid.

Gemensam front

LO-förbunden försöker undvika förra årets problem då IF Metall, Livs och GS öppet reserverade sig mot de gemensamma kraven. I år försöker man hålla en gemensam front och går ut med ett krav på minimalt 700 kronor för heltidsanställda. Detta skulle innebära en låglönesatsning för dem som tjänar upp till 25 000 i månaden, där brytpunkten går vid ett avtal om 2,8 procents lönehöjning. Här finns alltså en motsättning mot förslaget för industrisektorn. Den nya LO-ledningen står för en utmaning, lyckas man behålla enigheten inom organisationen?
Jämfört med föregående år finns inget krav på speciella kvinnosatsningar, man menar att dessa faller inom låglönesatsningen.
Den andra fronten handlar att en större del av lönerna ska sättas lokalt, vilket länge drivits av arbetsgivarsidan. Helst vill man på lång sikt inte ha några individgarantier. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) berömmer tjänstemannasidans yrkande för att det är realistiskt, är en bra utgångspunkt för förhandlingar och att man är öppen för en längre avtalstid. Där finns heller inga tydliga krav som skulle gå ut-över märket.
När det gäller Kommunals krav skräder däremot Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s delegation inte orden. Deras krav på höjningar av lägstalöner och individ-
garantier skulle trycka ihop istället för att öka lönespridningen. SKL vill öka skillnaderna.
”Det är viktigt att lönerna sätts utifrån förutsättningarna hos våra olika arbetsgivare. Det ger dem möjlighet att premiera de medarbetare som förtjänar extra satsningar. Det vore så mycket bättre om Kommunal tog ett steg mot en mer individuell lönebildning.”
Kommunal yrkar också på ett ettårigt avtal.
”Det var väntat men synd. Det hade varit bättre om Kommunal i likhet med andra fackförbund i vår sektor tillät oss att jobba långsiktigt.”