Tänk dig att du vore stolt ägare till en Mercedes från 2012, som du betalar en tusenlapp i försäkring för varje månad. En dag blir bilen stulen, varpå du kontaktar polisen och sedan ditt försäkringsbolag. Efter några veckor kommer det förväntade svaret därifrån: allt är utrett och vi kommer ersätta dig för bilens hela uppskattade värde, minus några tusenlappar i självrisk.
Om försäkringsbolaget i stället sagt ”här får du 10 000 för din Opel från 1999” skulle vem som helst blivit vansinnig. Försäkringar ska ju täcka den skada den försäkrade råkar ut för. Inte vara samma för alla. Inte ge pengar tillbaka för en genomsnittsbil eller en bil med fastslagen lägsta standard.
Sådant är självklarheter, men tyvärr inte när det kommer till de mångdubbelt större summorna som vi betalar till staten.
Arbetsgivaravgifterna inbringar cirka 530 miljarder kronor per år.
Det är inte en tilläggsskatt som arbetsköparna står för, utan ett löneutrymme som vi kommit överens om att avstå. Folk i genomsnittliga inkomstlägen betalar 8 000 –12 000 varje månad till våra försäkringspremier.
Länge respekterade politikerna socialavgiftslagens princip om att pengarna skulle användas till socialförsäkringarna. Att vara vårt skydd vid pensionering, sjukdom, arbetslöshet eller arbetsskada.
Men på 1990-talet hände något. Nedskärningar i socialförsäkringarna blev ett sätt att sanera statsfinanserna. Därefter, när grundprincipen slutat gälla men överskotten kvarstod, fortsatte staten att lägga beslag på mellanskillnaden.
2006-2015 gick socialförsäkringarna 320 miljarder plus, enligt uträkningar från Folksams välfärdsanalytiker Håkan Svärdman. 2007 var särskilt flagrant, efter Anders Borgs attacker på a-kassa och sjukförsäkring, men överskotten kvarstår även idag.

Uppenbarligen finns ett blocköverskridande handslag om att detta är okej

Något annat hände också på 1990-talet: den allmänna löneavgiften infördes. Den räknas till arbetsgivaravgifterna men är inte kopplad till någon särskild försäkring. Från början var avgiften på 1,5 procent och tänkt att finansiera Sveriges nya utgifter för medlemskapet i EG/EU.
Sedan dess har den i stort sett bara ökat. Anders Borg, återigen, blev mästare i att sänka försäkringsavgifterna och samtidigt smyghöja löneavgiften – den fördubblades under hans tid som finansminister.
Och uppenbarligen finns ett blocköverskridande handslag om att detta är okej. På Skatteverkets hemsida konstateras rent ut att avgiften används ”som ett slags regulator för att den totala arbetsgivaravgiften… ska ligga kvar på samma nivå mellan åren” och att ”när en eller flera delavgifter i socialavgifterna sänks eller höjs ett år påverkar det den allmänna löneavgiften i samma mån.
I dag är den allmänna löneavgiften hela 10,72 procent, efter ytterligare en höjning – denna gång rödgrön – på 1,07 procent för i år och exakt samma minskningar på andra avgifter.

Drygt en tredjedel av arbetsgivaravgiften – mer än ålderspensionsavgiften – består nu av denna smygskatt. Det är fullkomligt bisarrt vare sig man räknar i pengar eller principer.
Inräknat socialförsäkringarnas överskott handlar det om cirka 200 miljarder – per år. Om dessa råder närmast total tystnad. I stället handlar debatten om någon hundralapp hit eller dit i inkomstskatteändringar – rena löjan i sammanhanget.
Minsta heder säger att arbetsgivaravgifterna ska användas för vad de var tänkta. Vi har redan betalat för bättre sjukpenning, pensioner, arbetsskadeskydd och a-kassa med mera. Annars ska avgifterna sänkas och mellanskillnaden gå tillbaka till försäkringstagarna. Dig och mig.
Eller så är det dags att frånhända staten ansvaret och i stället låta facket – liksom i trygghetsförsäkringarnas barndom – ta över makt, ansvar och administration.
Om vi låter stölden fortsätta kommer du även framöver få höra bolaget döpa om försäkringar till bidrag, och bli erbjuden ersättning som för en gammal Opel.