Den svenska vänsterdebatten om vapenstöd till Ukraina illustrerar på vad internationell solidaritet och kamp för fred innebär i praktiken.
– Det var väldigt svårt att förklara varför de inte förtjänar stöd i form av vapen när de satt i skyddsbunkrar, säger vänsteraktivisten och Donetskfödde Oleksander Kyselov.
Som svar på Rysslands invasion i februari enades alla riksdagens partier, utom Vänsterpartiet, om att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina, något man kallar ”defensiva vapen”. En dag senare ändrade Vänsterpartiet dock sig och gav besked om att man nu ställer sig bakom beslutet om vapenstöd. Detta trots skrivningar i partiets partiprogram om att vapen inte ska exporteras till krigförande länder.
Oleksander Kyselov är masterstudent på Malmö Universitet och från Donetsk. Innan han flyttade till Malmö var han aktiv i den nya socialistiska organisationen Sotsialniy Rukh, ”Sociala Rörelsen”, en blandning av socialister, sociala rörelser och fackliga aktivister. Enligt honom togs den svenska vänsterns första besked om nej till pansarskott emot med stor besvikelse av kamrater i Ukraina.
– Innan man kan nå någon form av fred behöver den andra sidan lyssna. Och vi behöver överleva tills fredsförhandlingarna börjar. Därför behöver vi vapen att försvara oss med och vi har rätt att försvara oss mot den ryska invasionen, förklarar han.
Att vara vänster i Ukraina var redan svårt från början och enligt Oleksander Kyselov tror folk ofta att den som kampanjar för social rättvisa är allierad med Kreml. Lika fel blir det enligt honom när de som deltar i stöddemonstrationer för Ukraina misstänks stödja amerikansk imperialism, och han poängterar att han tidigare även arrangerat manifestationer mot Nato.
– Jag förstår inte hur man kan vara vänster och inte erkänna all sorts imperialism. Även rysk eller kinesisk. För vissa delar av vänstern verkar det inte spela någon roll om Putin är en blodig högerdiktator så länge han säger ”Fuck America”. Demonstrationer mot honom blir ofta automatiskt avfärdade som CIA-styrda, säger han.
I den ryska regeringens berättelse om de separatiststyrda regionerna Luhansk och Donetsk framhålls ofta att regeringen i Kiev diskriminerar den rysktalande befolkningen. Oleksander Kyselov har ryska som modersmål och menar det är en överdrift att rysktalande i östra Ukraina ska ha diskriminerats särskilt hårt. Enligt honom är det dock många som inte kan prata ukrainska i Donetsk:
– Man hör ukrainska på TV och det används av myndigheter. Det finns högerpolitiker som försöker göra det till en kulturkamp men i verkligheten är det ett litet problem. Jag kände mig aldrig diskriminerad, även efter allt som hänt.
Anastasiya Kotova är uppväxt gruvstaden Rovenki i Luhansk och är i dag doktorand i juridik vid Lunds Universitet. Hennes personliga åsikt är att uppdelningen mellan ”rysk minoritetsbefolkning” och ”riktiga” ukrainare i stort sett är skapad av högerpolitiker på båda sidor.
– Jag hade mer kurslitteratur på ryska än på ukrainska. Området Luhansk har varit starkt påverkat av Sovjetunionens russifieringsprojekt. Efter Sovjets fall rådde stor förvirring kring identitet och nationalitet och många hade en rysk och en ukrainsk förälder. Det politiska etablissemanget har ofta använt det för att göra språket till en grund för polarisering. Så klart finns det folk som stödjer separatism i Luhansk men ofta handlar det om politisk ekonomi och är inte en etnisk fråga om en rysk minoritetsbefolkning, säger Anastasiya Kotova.
Enligt henne är grunden till folks irritation snarare befolkningens ekonomiska erfarenheter av avindustralisering och att resurser och skattepengar centreras till Kiev, även om man samtidigt fått stora statliga subventioner för gruvindustrin. Även Oleksander Kyselov varnar för att köpa bilden av stora etniska konflikter.
– Den kulturella och språkliga uppdelningen har alltid funnits men det är också något som politiker eldat på för att polarisera i valtider, säger han och fortsätter:
– För mig är det helt oförståeligt hur man som vänster kan tro på den information som kommer ut om Luhansk och Donetsk. Att dessa områden skulle vara ens i närheten av socialistiska är helt fel. Efter separatisternas övertagande i har fackföreningarna marginaliserats, lönerna är mycket lägre än i Ryssland och även de som stödjer republikerna brukar flytta till Ryssland då det är bättre där. De första som förmodligen kommer bli bortjagade nu är vänsteraktivister i östra Ukraina.
Inför partistyrelsens möte uppmanade den tidigare ordföranden Jonas Sjöstedt Vänsterpartiet på twitter att rösta ja till vapenstöd. Men dagen efter valde alltså partistyrelsen att rösta nej till pansarskott till Ukraina, vilket mötte hård kritik internt från vissa. Bland annat från Nicklas Lundström som själv sitter i partistyrelsen. Han menade att tveksamheten till vapenexport är förståelig men att ett solidariskt vapenbistånd är något annorlunda.
”Vi har inte sett en fullskalig invasion av en suverän nation i Europa sedan andra världskriget. Det kräver exceptionella åtgärder. Det är viktigt för alliansfria länder som Sverige och Ukraina att bistå varandra i militära nödlägen. Annars riskerar den enda lösningen att bli att gå med i aggressiva militärallianser, det vill säga Nato”, skrev Nicklas Lundström i sociala medier.
Efter att ha fått hård kritik både i media och internt valde partistyrelsen att vända, med förklaringen att ”Ukrainas folk inte kan lämnas ensamma mot den ryska militära övermakten”. I framtida omröstningar om vapenstöd till Ukraina kommer man nu att rösta för det. Något som beklagades av partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson.
De nordiska vänsterpartiledarna från Danmark, Sverige och Finland träffades i Bryssel i början av mars för att diskutera den nordiska vänsterns gemensamma agerande framåt. Där slog man fast en gemensam linje.
”De senaste dagarna har våra tre partier fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig”, skrev Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar.
Inom den svenska vänstern fortsatte sedan debatten om huruvida vapenstöd var rätt beslut att ta. Efter svängningen publicerades en kritisk debattartikel i Aftonbladet skriven av 30 vänsterpartister. Beslutet att skicka vapen menade man saknade både folklig förankring och stöd hos Vänsterpartiets väljare. En Sifoundersökning från februari visade att hela 61 procent av svenskarna inte vill skicka vapen till Ukraina. För Vänsterpartiets väljare var samma siffra 82 procent.
När nyheten att Vänsterpartiet svängt i frågan om vapen nådde ukrainska kamrater genom Oleksander Kyselov kände många tacksamhet. Han menar att det ibland kan vara svårt att identifiera sig med en europeisk och amerikansk vänster som vägrar att kritisera Rysslands interventioner i landet, något som används för att baktala vänstern i Ukraina.
Oleksander Kyselov tror dock att vänsterns stöd till anti-tank-vapen kommer göra det svårare för högern att påstå att man som socialist stödjer Putin.
Även doktoranden Anastasiya Kotova menar att ett nej till vapenstöd från vänstern i Europa hade ökat en redan stark misstänksamhet mot vänstern i Ukraina och tolkats som ett stöd till den ryska invasionen.
– Att förstå ett principbaserat motstånd mot vapenstöd är omöjligt när man lever i total kris. När det kommer till vapenhandel och militärt stöd förstår jag att det ukrainska folket både behöver och kräver vapen och att det inte går att vara pacifist när en stridsvagn kör över en. Du behöver anti-tank-vapen för att försvara dig.
Enligt henne finns det dock en förståelig tendens att alltid skylla på USA, Storbritannien och Nato, men hon är noggrann med att poängtera att en fiendes fiende inte är en vän och att vänstern absolut inte borde se den antidemokratiska ryska regimen som en allierad.
– Den ryska regeringen är inte dum och har varit uttalat emot amerikanska och brittiska invasioner av till exempel Irak eller Libyen, allt för att skapa sympati, säger Anastasiya Kotova.
En risk hon dock ser är att vapenlobbyn kommer utnyttja krisen och att pengar som behövs för klimatarbete och offentlig sjukvård de närmaste åren i stället kan komma att gå till militär upprustning och ökade militärbudgetar. Trots detta anser hon att vapenstödet är viktigt.
– Jag vet från min forskning hur företag bidrar till våld och konflikter, särskilt vad gäller vapenhandel. Jag är inte jättenöjd med att Saab gör ännu fler miljarder i vinst på kriget och det finns alltid en klass som tjänar på krig. Jag tror att vänstern kan enas om att det är en extrem situation och att man måste göra ett taktiskt undantag. Det kräver dock att vi bekämpar retoriken om upprustning efteråt, säger Anastasiya Kotova.
För Oleksander Kyselov blev det tydligt hur svår frågan om vapenstöd är under en stöddemonstration i Lund en vecka efter invasionen. Där ska en äldre svensk man ha förklarat för honom varför frågan kan vara så svår i ett nordiskt kontext.
– Förklaringen jag fick var att för den som kampanjat mot svensk vapenexport i över 30 år är det otroligt svårt att plötsligt stödja vapenexport, även om det är tillfälligt och för att försvara ett land från invasion, säger han.
Som resultat av kriget rapporterar nu FN att över 2,5 miljoner ukrainare är på flykt. Både Anastasiya Kotova och Oleksander Kyselov har fortfarande familj kvar i landet som hotas av kriget, något som påverkar dem varje dag.
– Jag lever mellan två världar. Jag är varken här eller där. De första dagarna kunde jag inte sova och jag åt inget. De flesta i min familj är i Kievs förorter men några är i de östra delarna där det verkar vara lugnare. Där tror fler på den ryska propagandan eftersom ukrainsk media varit blockerad sedan 2014 och vissa säger till och med att krigsbilderna är påhittade eller att det är bilder från Syrien, säger hon.
Och oavsett hur man som socialist ställer sig till vapenstöd menar hon att man måste erbjuda flyktinghjälp:
– Jag är glad att man öppnar gränser för ukrainare, samtidigt som det finns rasistiska undertoner där samma attityd inte finns för folk från Syrien. Folk flyr från samma saker och blir bombade av precis samma ryska flygplan.
För Oleksanders kamrater i Sotsialnyi Rukh fortsätter arbetet med att koordinera evakuering av flyktingar och att samla in mat och material. Men även att delta i territoriella försvarsenheter som kämpar mot den ryska invasionen.
– De som strider har haft mindre tid att kommunicera med oss men ett av initiativen är skapandet av en separat antifascistisk och anarkistisk stridsenhet. Samtidigt är det svårt då många inom vänstern är akademiker och inte vet hur man slåss, och i detta läge följer många de som kan försvara landet snarare än de intellektuella. Därför är det viktigt att vänstern syns och kan ta ett större ansvar för att faktiskt vara en relevant kraft, både nu och framöver, säger Oleksander Kyselov.
Den ryska regeringens legitimitet tycks bygga på militaristisk och imperialistisk propaganda och att backa nu skulle kunna riskera att Putins styre tappar i trovärdighet. Enligt Anastasiya Kotova innebär väst direkta involvering i konflikten inte bara positiva konsekvenser för möjligheterna till fred.
– Det som armén och det ukrainska folket gör just nu är helt enkelt mirakel. Att bygga en ny europeisk maktbalans mot en supermakt på mirakel är inte realistiskt. Det är ett problem att väst uttalat är en del av konflikten. Resultatet blir att vi inte har någon aktör som kan agera för deeskalering och förhandla fred. Hur ska Sverige eller Tyskland kunna agera som fredsförhandlare? Ska det vara Kina?
Samtidigt menar hon att flera av dagens ryska krav är omöjliga för ukrainare att acceptera. Att ge en garanti för ukrainsk militär neutralitet är kanske möjligt men att acceptera ockupationen av Krim är enligt henne en helt annan sak.
– Det andra ryska huvudkravet handlar om vad man kallar för ”avnazifiering av regeringen”. Det betyder i praktiken att en ny lydpresident till Ryssland tillsätts och det är inte den sortens verklighet som folk dör för just nu.
För Oleksander Kyselov är det också svårt att se hur en kompromiss ska kunna nås utan stort internt politiskt motstånd i Ryssland och stora ekonomiska sanktioner.
– Fredsförhandlingarna beror på hur Putin ser på det. Men om vi inte vet varför Ryssland invaderade, hur ska vi då kunna förstå vad vi kan förvänta oss? Ryska militären verkar ha gått på sin egen propaganda om att kriget skulle vara över på några dagar och att ryska soldater skulle bli välkomnade som räddare, säger han och fortsätter:
– Det kommer nog inte komma några Natosoldater. Det pratas bland kamrater om behovet av en flygförbudszon. Det vore otroligt välkommet, oavsett om det var Nato eller Nordkorea som såg till att det hände. Men jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna hända.
Risken med ekonomiska sanktioner är att de slår hårdare mot vanligt folk än ekonomiska eliten. Hur ser du på sanktioner mot Ryssland?
– Det är sekundärt. Just nu är den stora misären i Ukraina. Först måste man stoppa den ryska militära maskinen, som bland annat behöver mikrochip och elektronik från väst. Det ryska folket måste också stå upp mot sin regering. Även om det är farligt riskerar de endast böter eller i värsta fall fängelse. I Ukraina dör folk för att stoppa kriget.
Samtidigt menar han att EU och regeringar i väst inte lever upp till sina löften. Bakom retoriken utformas sanktioner för att inte ändra business as usual, där EU:s gigantiska energihandel och andra företagsrelationer med ryska oligarker undantas när de gynnar den ekonomiska eliten i väst.
– Ryska oligarkers tillgångar borde konfiskeras för att kunna återuppbygga Ukraina. Men även de som tilhör ukrainska oligarker som under åratal flyttat sina rikedomar utomlands, saker som är dåliga i vanliga fall men som är extra destruktiva mitt i en humanitär kris, säger Oleksander Kyselov.
Vid en framtida fred kommer behovet av att återuppbygga Ukraina vara stort. Landets statsskuld uppgår i dag till över 125 miljarder dollar och varje år kostar lånen Ukraina sex miljarder dollar – lika mycket som landets militärbudget och mer än hälften av vad som läggs på välfärd.
– En låneavskrivning vore en tydlig solidaritetshandling för Ukrainas folk, både för att möjliggöra motstånd i dag och för att möjliggöra en återuppbyggnad av landet imorgon, förklarar Oleksander Kyselov vars organisation ”Sociala rörelsen” nu samlar in namn för att kräva en låneavskrivning.
