Okategoriserade 09 maj, 2012

Umeå satsar på riktiga ungdomsjobb

Åttio miljoner till avtalsenliga löner till arbetslösa ungdomar, i stället för sänkta ungdomslöner. I Umeå går det att göra.

Sänkta ingångslöner och försämrade villkor. Det är det recept som flera borgerliga kommunpolitiker vill se för att lösa ungdomsarbetslösheten. I Umeå har de styrande partierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, valt en annan väg. Åttio miljoner satsas på att ge arbetslösa ungdomar arbete till avtalsenliga löner.  Hittills har satsningen slagit väl ut.

Det är dags för eftermiddagsfika på äldreboendet Sjöjungfrun i Umeå. En svag doft av nybryggt kaffe sprider sig i samlingsrummet där de gamla satt sig tillrätta runt borden för en kaffestund. Tjugo-årige Dennis Boström står vid diskbänken och brer smörgåsar och värmer bullar. Han är en av de arbetslösa ungdomar som fått chansen till ett arbete tack vare 80 miljonerssatsningen på att ordna jobb i kommunens ordinarie verksamhet till avtalsenliga löner. Fram till 2014 års utgång ska minst ett par hundra ungdomar anställas av Umeå kommun. Jobben varar ett halvår, och lönen sätts enligt gällande kollektivavtal. Dennis Boström visste ingenting om vårdsektorn innan han hamnade på boendet för äldre dementa.

– Jag var nog lite rädd i början eftersom jag saknade erfarenhet av vårdjobb. Men nu trivs jag väldigt bra, säger Dennis som serverar kaffe och brer nya smörgåsar till de fikasugna åldringarna. Jobbet är ganska varierande med praktiska sysslor som tvätt, städning och att hjälpa de gamla med att duscha och klä sig. Emellanåt finns det tid att bara sitta ned och vara social och prata med de boende.
– Jag känner att jag gör nytta här. Efter fem månaders arbete gör jag allt som den ordinarie personalen gör. Det känns bra att det är riktig lön och riktiga avtal, säger Dennis samtidigt som han förbereder sig för ett städpass.
När Umeå kommuns bokslut för 2010 visade på ett rejält överskott så drev Vänsterpartiet på för att en del av pengarna skulle användas till det som partiet kallar för sociala investeringar. Totalt rör det sig om 200 miljoner kronor som avsatts till förebyggande åtgärder för barn och unga. Det handlar bland annat om att förstärka verksamheten inom kommunens skolor och fritidsverksamhet.

Enligt den styrande majoriteten är Umeå förmodligen den kommun i landet som satsar mest resurser på barn och ungdomar. Av dessa 200 miljoner har 80 miljoner avsatts till ungdomsjobben. En del av summan har öronmärkts för ungdomar som har särskilt svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Efter riksdagsvalet 2010 klev det av tradition så frikyrkliga och frisinnade Västerbotten fram som Vänsterpartiets starkaste fäste i landet. Framgången märktes även i Umeå, där drygt elva procent av väljarna gav partiet sitt stöd. Valframgången innebar en stärkt position för Vänsterpartiet i förhållandet med samarbetspartern Socialdemokraterna.  Överskottet i kommunens budget gjorde det enklare för Vänsterpartiet att få gehör för sitt gamla krav att satsa pengar för att skapa jobb till arbetslösa unga.
– Tidigare när vi drivit kravet på satsningar för unga har det bemötts med ett kompakt nej från såväl allianspartierna som Socialdemokraterna. Nu när vår satsning börjar uppmärksammas nationellt vill plötsligt alla ta åt sig äran, säger vänsterpartistiska kommunalrådet Tamara Spiric, som ser många vinster med jobbsatsningen som framför­allt är inriktad på äldreomsorg, skola, förskola och fritidsverksamhet.
– Vi har redan idag brist på personal i äldreomsorgen. Förutom att ungdomarna får jobb så får de erfarenhet och dessutom bidrar de till att avlasta den ordinarie personalens tunga arbetsbörda.
Under de senaste månaderna har allt fler röster höjts från flera borgerliga partier om att inrätta särskilda ungdomsavtal för att ungdomar ska få i en fot på arbetsmarknaden. Ledande politiker inom SKL (Sveriges kommuner och landsting) samt såväl centrala som lokala företrädare för Centern och Folkpartiet har drivit på för att ungdomar ska acceptera lägre ingångslöner för att få jobb. De styrande i Umeå har alltså valt motsatt väg. Socialdemokratiska kommunalrådet i Umeå, Lennart Holmlund, är nöjd med satsningen.
– Jag gör vad jag kan för att saluföra vår modell till andra partikamrater runt om i landet. Det här är ett mycket bättre sätt att få ut ungdomar i jobb än att sänka lönerna. Tack vare ett överskott i budgeten fick vi pengar till den här satsningen, säger Lennart Holmlund som hävdar att hans parti varit lika stora pådrivare till ungdomssatsningen som Vänsterpartiet.

Såväl Folkpartiets som Centerns representanter i kommunen är positiva, trots att flera av deras partikamrater runt om i landet propagerar för att ungdomar ska acceptera lägre löner för att få jobb.
– Det här är en bra satsning som jag inte ser någon anledning att kritisera, säger folkpartistiske kommunpolitikern i Umeå, Lennart Degerliden, som får medhåll från kommunstyrelseledamoten och Centerpartisten Mattias Larsson.
– Det är en jättebra lösning. Allt som ger ungdomar jobb är bra.
Men från centralt håll driver ni stenhårt att ingångslönerna ska sänkas för ungdomar. Gäller det inte här i Umeå?
– Den här lösningen bygger på att kommunen hade ett överskott som kunde användas till ungdomsjobb. Det var ett speciellt läge. Men det betyder inte att vi övergett grundkravet på lägre ingångslöner, säger centerpartisten Mattias Larsson.

En trappa upp på äldreboendet Sjöjungfrun i Umeå sitter Linnéa Hedman, 23 år, och pratar med en av de gamla damerna på boendet.
– Jag ska dansa lite med henne efter att vi pratat. Hon tycker om när vi dansar, berättar Linnéa Hedman som precis har avslutat kökssysslorna och plockat ur diskmaskinen i det kombinerade köket och samlingsrummet. Linnéa har jobbat på Sjöjungfrun sedan i november och närmar sig alltså slutet på sitt halvårsarbete.  Efter snart sex månader sitter rutinerna som de ska. Nu är det snart dags för eftermiddagsfika och hon gör i ordning en bricka med smörgåsar och dryck som ska bäras in till en av de boende som är sängliggande.
– Jag har haft svårt att hitta jobb tidigare, så jag är jättenöjd med det här jobbet. De här fem månaderna har varit som en lång anställningsintervju där jag har fått visa vad jag går för. Och jag vill absolut fortsätta inom äldreomsorgen, berättar Linnéa och försvinner in i ett av rummen med en matbricka. Både Linnéa Hedman och Dennis Boström har fått löfte om sommarvikariat på Sjöjungfrun.

Flera olika fackförbund har varit med och utformat ungdomssatsningen. Förutom att ungdomarna har avtalsenliga löner så omfattas de av övriga rättigheter som avtalet ger i form av övertidsersättning och annat. De kvalificerar sig också för att gå med i a-kassan, men för att få ersättning från den måste de fortsätta jobba minst sex månader efter anställningen. Från fackens sida ser man den här satsningen som ett sätt att locka ungdomar till vårdyrkena.
– Vi vet redan nu att många har fått en positiv bild av hur det är att arbeta inom vården, berättar Monica Norlund, ordförande för Kommunals sektion 2 i Umeå.
– Förutom att ungdomarna får chans till riktiga jobb så fungerar det som en sorts marknadsföring av vårdyrket. En stor del av de som nu avslutar sin period inom äldreomsorgen kommer att fortsätta som sommarvikarier. Alla vinner på det här, säger Monica Norlund som berättar att nästa steg blir att ge plats för ungdomar med funktionshinder så att även de kan få chans till ungdomsjobben.

Umeåmodellen för att få ut ungdomar i arbete har väckt en del nyfikenhet runt om i landet eftersom den av många ses som ett gott exempel på hur man kan få in unga i arbete utan försämrade villkor. Inom kort kommer en delegation från Kommunalarbetareförbundet för att studera satsningen.
– Det är roligt att så många pratar väl om den ungdomssatsning som vi har drivit på för. Jag bryr mig inte om huruvida andra tar åt sig äran. Huvudsaken är att vi sätter stopp för idéerna om att använda lönedumpning som ett sätt att lösa arbetslösheten, säger Vänsterpartiets kommunalråd Tamara Spiric.

Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 19 november, 2025

Ebba Busch har fattat – socialdemokratin är en pissoar

Marcel Duchamp skapade en konstnärlig revolution under mellankrigstiden när han ställde ut en pissoar. Hans readymades utmanade den högkultur som dadaisterna menade hade dött i skyttegravarna tillsammans med en hel ung generation.

Efter Duchamp krävde konsten varken skicklighet eller ambition. Bara en signatur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

Revolt. I det danska lokalvalet har de socialistiska partierna möjlighet att nå majoritet, efter en valrörelse med bostadsfrågan i centrum. Foto: Johan Nilsson/TT.

Det är inte bara genom New York som det sveper en vänstervåg – efter lokalvalet i dag kan Köpenhamn få sin första socialistiska borgmästare. Bakom framgångarna finns ett brett missnöje med stigande kostnader – och även i Sverige kan storstäderna bli en central väg mot makten för vänstern.

Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Med utgångspunkt i sociologen Roland Paulsens texter ifrågasätter Ada Berger den moderna oron. Foto: Felix Swensson.

Ada Bergers ”Orosdanser” på Kulturhusets Stadsteaterscen gestaltar ett tillstånd av kronisk ängslan. Ett symptom på ett samhälle där hela ansvaret för din framtid är ditt.

Du har fått ett välbetalt jobb, träffat din drömman och hittat den perfekta lägenheten. Ändå är det något som saknas, ändå ansätts du av den här… oron. Tänk om han tycker att du är tråkig, hittar någon annan, lämnar dig? Tänk om du har cancer, blir utbränd, inte kan älska ditt barn? Ju mer du tänker på det, desto farligare ter sig världen. Och de egna tankarna. Tänk om själva rädslan leder dig i fördärvet? ”Jag måste sluta tänka så här.”

Men det går såklart inte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

”Jag är trött på självspäkande sexualitet”

Foto: Paulina Sokolow.

Författaren Sinziana Ravini vill ompröva gränserna för den franska erotiska traditionen, i spåren av landets metoo-uppvaknande. Huvudrollen spelar hon själv. Flamman möter henne i hotellbaren och beställer en drink.

I Sinziana Ravinis debutroman Diagonalt begär (Modernista, 2025) utmanar en ung kvinna, en försmådd och uttråkad konsthistoriker, sig själv genom att ge sig ut på ett erotiskt äventyr. Miljön är parisisk kulturelit, exklusiva adresser och möten med en lång rad vackra och excentriska män och kvinnor. Hjältinnan har helt klar drag av författaren själv, ska det visa sig.

La diagonale du désir, som den heter i original, kom ut i Frankrike för några år sedan fick då ett positivt mottagande: ”modigt” och ”elegant”, ansåg Le Monde. Nu finns boken på svenska och Sinziana Ravini, som i Sverige syns som chefredaktör för konsttidskriften Paletten och är återkommande skribent i Aftonbladet, är på tillfälligt besök i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 14 november, 2025

Varken imperialism eller förtryckarregim

Protesterna för Irans kvinnor har inte tystnat sedan 2022. Demonstration i Stockholm den 21 juli 2025. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hösten 2022 reste sig det iranska folket och sade: ”Kvinna, liv, frihet”. De sade ”död åt diktatorn”. Revolutionen kvästes. Under folkmordet i Gaza attackerade Israel Iran och dess kärnvapenprogram. Donald Trump sade offentligt det som USA brukar sköta bakom stängda dörrar: det är dags för regimskifte. Så vad är alternativen för det iranska folket? Och vilka är det som tjänar på status quo?

Under åren 2022–2023 syntes klipp från enorma protester, från strejker, från kvinnor som tog av sig hijaben och skanderade ”Jin, Jiyan, Azadî” efter det att den iranska regimen hade dödat ännu en oskyldig kvinna. Trots att det inte rapporteras något i svenska medier längre, hålls det fortfarande nationella och sektoröverskridande strejker på grund av de svåra ekonomiska förhållandena. Det hålls också hungerstrejker på över 40 fängelser varje tisdag under kampanjen ”No execution Tuesdays”, kopplat till frihetsberövades isolering och, i allt högre utsträckning, avrättningar. Och runt om i världen fortsätter solidaritetsdemonstrationer att hållas.

Insynen i och förståelsen för den islamistiska regimen är låg utanför dess gränser och speciellt här i väst. Vilka är det egentligen som styr landet och hur håller sig regimen vid liv?

Högst upp i hierarkin har vi Ayatolla Ali Khamenei, den religiösa ledaren för den teokratiska regimen. Han har hållit kvar sig vid makten, mycket med hjälp av det Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Vilka är då de?

De har sina rötter i revolutionens efterföljd 1979, för att försvara den islamistiska revolutionen. I dag är de långt ifrån bara en militär organisation utan har i stället vuxit till att bli landets ekonomiskt mest inflytelserika aktörer. Under senare år har IRGC stärkt sin kontroll över Irans oljeexport betydligt. Detta i ett land med världens tredje största oljereserver. Oljan säljs främst till Kina genom ett nätverk av frontbolag och en ”skuggflotta” av tankfartyg som kringgår internationella sanktioner.

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte.

Genom sitt ingenjörs- och byggföretag, Khatam al-Anbia har organisationen också blivit en dominerande aktör inom landets infrastruktursektor. Bland annat har de genomfört projekt som hanterar landets naturgas, en central källa till inkomster då Iran har världens näst största tillgångar. Dessa inkomster och resurser kommer inte heller befolkningen till gagn. Ständig brist på gas till hushållen är ett problem när kylan slår till. Som den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejad uttryckte 2012: ”Det finns 300 personer i landet som har stoppat 60 procent av våra pengar i sina fickor som de inte lämnar tillbaka”. Den procentsatsen har med all säkerhet sedan dess stigit i takt med ökade privatiseringar.

Så när rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” startade och blev en revolutionär kraft var det inte bara en oro för kvinnors frigörelse som drabbade eliten i landet. Det var också ett reellt hot mot den sammansmältning mellan det militärteokratiska toppskiktet, ett hot mot IRGC och ayatollan.

Det var mycket detta, de ekonomiska svårigheterna samt det politiska förtrycket som gjorde att några gladdes åt de israeliska attackerna våren 2024, dels mot kärnvapenprogrammet men också mot dess militära ledare. Men vad skulle hänt om Israel med USA som nära allierad genomförde det Trump och Netanyahu ville?

De skulle gjort som så många gånger tidigare: ta landets resurser och tillsätta en nyliberal marionettledare. Låter det konspiratoriskt? Inte om man tittar på ett liknande exempel i samma land, nämligen installationen av shahen Reza Pahlavi efter avsättandet av den demokratiskt valde Mohammad Mosaddegh.

Läs mer

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte. De sanktioner dessa länder har infört mot Iran håller tillbaka landet ekonomiskt och landets ledarskikt håller i sin tur tillbaka dess befolkning. För ett fritt, självständigt och välmående Iran kan det vare sig bli en nyliberal lydstat under Israel/USA, där resurserna går till dessa länders företag eller fortsätta under Khameneis och IRGC:s förtryckarmaskin.

Befolkningen i Iran förtjänar en bättre framtid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Regeringen ger grönt ljus till uranbrytning samtidigt som man vill upphäva det kommunala vetot. Flamman åker till Arjeplog där frågan vållat debatt i snart 50 år för att se hur förslaget tas emot.

En mil norr om Arjeplog svänger vi in på en grusväg. Vi sänker farten för att undvika de djupa hålen och stenarna som sticker upp och passerar sedan berget Lule Isjáks skrovliga branter. Snart skymtar vi sjön Hornavan och där är den – Uranvägen.

Här finns fortfarande spår efter LKAB:s provbrytning av uran 1980. Området har täckts över med jord, men växtligheten har inte fått fäste. Ett par skyltar varnar för joniserande strålning. Länsstyrelsens senaste undersökning visade på höga halter av bly, kadmium och uran i vattnet som kommer från gruvområdet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 13 november, 2025

Grillen #10: Kan SD rädda klimatet?

I tionde avsnittet av ”Grillen” snackar Paulina, Jacob och Leonidas om det växande AI-fusket på universitet, om Saltkråkan verkligen blivit woke och om konservativa skäl att att bry sig om klimatet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 november, 2025

Myndighet skulle minska fusk och svinn – går back hundratals miljoner: ”Haveri”

Utbetalningsmyndigheten skulle till en början ha legat i Södertälje, men hamnade i nybyggda lokaler vid Gullmarsplan i Stockholm. Foto:

Utbetalningsmyndigheten har hittills lyckats kräva tillbaka 70 miljoner kronor i ”felaktiga utbetalningar” från välfärden. Samtidigt har 264 miljoner kronor gått till att utveckla ett nytt system – som regeringen nu skrotar innan det tagits i bruk. Nu vill Ingela Nylund Watz (S) ha svar från finansministern om vad som hänt.

Utbetalningsmyndigheten lanserades våren 2022, då Mikael Damberg (S) fortfarande var finansminister. Nu skulle en specifik myndighet få i uppdrag att söka efter missbruk, fusk och ekonomisk brottslighet i välfärdssystemet – dels genom ”dataanalys och systemövergripande granskningar”, men också genom att sköta ett gemensamt transaktionskonto för utbetalningar från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och andra myndigheter.

Myndigheten blev verklighet i början av 2024 under Tidöregeringen, och analysarbetet har hittills kammat hem omkring 70 miljoner kronor i återkrävda pengar. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, skrev statsministern på Facebook i somras, när summan låg på 40 miljoner, medan finansminister Elisabeth Svantesson konstaterade att ”våra gemensamma skattepengar ska gå till rätt saker”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)