Ett decennium efter 11 septemberattentaten är USA och dess europeiska allierade fångna på ett gungfly. Händelser det året användes helt enkelt som en förevändning för att göra om världen och bestraffa de stater som inte rättade in sig i ledet. Och medan majoriteten av EU:s och USA:s medborgare nu släpar sig fram i en moralisk öken, ibland missnöjda med krigen, ibland resignerade och ibland övertalade av propagandan att skilja på – vilket i praktiken är en övergripande imperiestrategi – goda och dåliga krig, talar USA-generalen David Petreus om för oss:
”Ni måste förstå att inte heller jag tror att man kan vinna det här kriget. Man måste fortsätta ändå. Det är lite grann som Irak, faktiskt… Visst har det skett enorma framsteg i Irak, men det förekommer fortfarande fruktansvärda attacker i Irak och man får inte sänka garden. Vi måste stanna kvar efteråt. Det är den här sortens kamp som vi kommer att stå mitt uppe i resten av våra liv och antagligen våra barn också.”
Så talar språkröret för en suverän makt, som i detta fall bestämt att undantaget ska vara regel.
Fortfarande efter tio år fortsätter kriget i Afghanistan, ett blodigt och brutalt ställningskrig med en korrupt regim vars president med familj fyller sina fickor med orättmätigt förvärvade rikedomar och ett USA/Nato militärt oförmöget att besegra upprorsmännen. De senare slår nu till var de vill, dödar Karzais korrupte bror, slår ut hans ledande kollaboratörer och attackerar Nato:s viktigaste underrättelsepersonal med självmordsterrorism eller missiler som skjuter ner helikoptrar. Samtidigt har det i flera år pågått utdragna förhandlingar bakom kulisserna mellan USA och ny-talibanerna. Det avslöjar hur desperata Nato och Karzai är att rekrytera talibanerna till en ny nationell regering.
De europeiska och amerikanska liberala och konservativa politiker som utgör ryggraden i den styrande eliten påstår sig tro på måttfullhet och tolerans och att utkämpa krig för att införa samma värderingar i de återkoloniserade staterna.
Trots deras fromma avståndstaganden från terroristiskt våld har de inga problem med att försvara tortyr, utomlagliga utlämningar och målinriktade angrepp och mord på individer, post-legala exceptionella åtgärder i hemländerna så att de kan fängsla vem som helst på obegränsad tid utan rättegång. Under tiden undviker de goda medborgarna i Europa och USA, som motsatte sig sina regeringars krig, blickarna från de döda och sårade medborgarna och barnen som blivit föräldralösa i Irak och Afghanistan, Libyen och Pakistan… listan blir allt längre. Kriget är nu ett legitimt instrument, så länge det används med USA:s godkännande eller helst av USA självt.
Numera framställs detta som en ”humanitär” nödvändighet: den ena sidan gör inget annat än begår brott, medan den andra, självutnämnt moraliskt överlägsna sidan, bara utmäter det nödvändiga straffet. Staten som ska besegras förvägras sin suveränitet och dess ersättare övervakas noggrant med både militärbaser och en kombination av icke-statliga organisationer (NGO) och pengar. Detta det tjugoförsta århundradets kolonisering eller dominans understöds av globala medienätverk, en grundpelare i genomförandet av politiska och militära operationer.
Låt oss börja med Homeland Security, ”hemlandssäkerheten” i USA. I motsats till vad många liberaler föreställde sig i november 2008, fortsätter den amerikanska politiska kulturen att sjunka i snabb takt. Istället för att vända trenden, har advokaten/presidenten och hans team medvetet accelererat processen. Det har skett fler utvisningar av invandrare än under Bush, färre fångar som hållits utan rättegång har släppts från Guantànamo, en institution som advokaten/presidenten hade lovat att stänga, Patriot Act med dess definitioner av vänner och fiender har förnyats, ett nytt krig har startats i Libyen utan godkännande av kongressen med det klena argumentet att bombningar av en suverän stat inte ska tolkas som en fientlig handling och personer som läckt uppgifter om olagligheter åtalas och så vidare – listan blir längre för varje dag som går.
Politik och makt åsidosätter allt annat. Liberaler som fortfarande anser att Bushadministrationen överskred lagen, medan demokraterna är exemplariska i sin norminriktade attityd, har förblindats av politiskt stamtänkande. Bortsett från Obamas uppblåsta retorik är det inte mycket som längre skiljer denna administration från den förra. Hur det går om man för ett ögonblick ignorerar politikernas och propagandisternas makt att påtvinga det amerikanska samhället som helhet sina tabun och fördomar, en makt som ofta används hänsynslöst och hämndlystet makten ofta används för att tysta motstånd från alla håll, det vet Bradley Manning, Thomas Drake (frisläppt efter ett ramaskri i liberala medier), Julian Assange, Stephen Kim, som nu behandlas som brottslingar och samhällets fiender, bättre än de flesta.
Inget illustrerar nedgången så bra som mordet på Usama bin Ladin i Abbotabad. Han kunde ha tagits till fånga och ställts inför rätta, men det var aldrig avsikten. Den liberala stämningen återspeglades i de talkörer som hördes i New York den dagen: U-S-A. U-S-A. Obama tog Osama. Obama tog Osama. Ni kan inte besegra oss (klapp-klapp-klapp-klapp-klapp-klapp) Ni kan inte besegra oss. Fuck bin La-din. Fuck bin La-din.
Dessa upprepades i mer diplomatiska ordalag av Europas ledare, juniorpartner i imperiets familj av nationer, oförmögna till självbestämmande. Humbug och hyckleri har blivit legio i den politiska kulturen.
Ta Libyen, det senaste fallet av ”humanitär intervention”. USA/Natos intervention i Libyen, med FN:s säkerhetsråd som täckmantel, ingår i ett välregisserat stöd för rörelsen mot en viss diktator som samtidigt syftar till att få ett slut på de arabiska upproren genom att hävda västlig kontroll, lägga beslag på deras impulser och spontanitet och att försöka återställa status quo ante. Som nu blivit så tydligt skryter britterna och fransmännen om sin framgång och att de kommer att kontrollera Libyens oljereserver som betalning för sex månaders bombningar.
Det civila samhället rörs lätt av bilder. Gaddafis brutalitet, när han skickade sina flygvapen för att bomba sitt folk, var förevändningen som Washington använde för att bomba ännu en arabisk huvudstad. Samtidigt arbetade Obamas allierade i arabvärlden hårt för att främja demokrati.
Saudierna gick in i Bahrain där befolkningen tyranniseras och massarresteringar äger rum. Inte mycket av detta rapporteras på al-Jazeera. Jag undrar varför? Stationen verkar ha kuvats en smula och ha anpassat sig till sina finansiärers intressen. Allt detta med aktivt amerikanskt stöd. Despoten i Jemen, avskydd av en majoritet av det egna folket, fortsätter att döda dem varje dag med fjärrkontroll från sin saudiska bas. Inte ens ett vapenembargo, än mindre någon flygförbudszon har påtvingats honom. Libyen är ännu ett fall av selektivt ingripande från medborgargardet USA och dess kamphundar i väst.
Gränserna för det smutsiga protektorat som väst håller på att skapa sätts i Washington. Även de libyer som av förtvivlan stöder bombattackerna från Natos jetplan kommer kanske – likt deras irakiska motsvarigheter – en dag att få ångra sitt val.
Allt detta kan i något skede utlösa en tredje fas: en växande nationalistisk ilska som spiller över till Saudiarabien och där – inga tvivel på den punkten! – kommer Washington att göra allt som krävs för att hålla den saudiska kungafamiljen vid makten. Går Saudiarabien förlorat går också Gulfstaterna förlorade. Angreppet på Libyen, som på alla fronter underlättades av Gadaffis enfald, var avsett att återta initiativet fr
ån gatan genom att framställa sig som försvarare av medborgerliga rättigheter. Bahrainare, egyptier, tunisier, saudiaraber och jemeniter kommer inte att vara övertygade, och även i Euro-Amerika är det fler som motsätter sig det senaste äventyret än som stöder det. Striderna är ingalunda över.
Obama talar om en skoningslös Gaddafi, men västvärldens egen barmhärtighet kommer aldrig som något lätt regn från himmelen på platserna där ner. Det välsignar bara den makt som utlöser det, den mäktigaste av de mäktiga. Resultatet är vad den tyske 1800-talspoeten Theodor Däubler en gång skrev:
Der Feind ist Unsere eigne Frage als Gestalt.
Und er wird uns, wir ihn zum selben Ende hetzen
Fienden är vår egen fråga som har tagit gestalt
Och han (fienden) kommer att hetsa oss, och vi honom mot samma mål.
