– Jag levde i en supernormativ värld tills jag var 32. Jag var på väg att skaffa fru, barn och allt det ”normala”, och insåg att jag hade gått miste om hela mitt liv, till den grad att jag tänkte ta livet av mig.
Kretsarna Sebastian Schriwer hängde i under uppväxten i Ystad beskriver han som fulla av ”rasism, nazism, och grabbighet”. När exet gjorde slut och han blev hemlös såg allt becksvart ut.
– Det här var för exakt fem år sedan, när jag precis hade börjat få kontakt med några furries.
Utanför hotellobbyns panoramafönster passerar en stor massa människor klädda i fursuits – dräkter, ofta färgglada, som påminner om djur från animerade filmer.
– De skrev till mig från en bar i Malmö, och jag tänkte att jag inte hade något att förlora på att gå ut i regnet och träffa folk, en sista gång. Det blev i stället en första gång – första kvällen jag träffade min nuvarande fru.
Kort därefter gick Sebastian från att ”typ ha träffat en bög en gång” till att flytta in i ett furrykollektiv.
– Första året jag var här stod jag mest utanför och kedjerökte, i smärre existentiell kris. Nu är jag öppet bisexuell, ickebinär, och äger en fursuit.
Dräkterna är tänkta att representera ens fursona – en sammanslagning av orden furry och persona.
Plötsligt rör sig djurklungan utanför fönstret rakt mot oss i samlad trupp, för att ta en gruppbild innan paraden genom Malmös stadskärna börjar. Det känns som Kolmården på LSD. Konventet Nordic Fuzz Con är inne på sitt tolfte år, och i år har rekordmånga pälsfantaster – 5 200 stycken – vallfärdat till Clarion, strax intill centralstationen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En rävlik gestalt med mörkröd päls och fantasy-attiraljer dunkar en enorm skumgummihammare i marken, medan andra dräkters ansikten består av LED-skärmar med animerade smileys. Lyckliga barn och roat förvirrade föräldrar stannar till för att ta selfies. Bakom varje färgglatt djur på två ben finns en karaktär, och en historia.
– Jag valde hyena, för det är en hund som äter skräp, säger Sebastian, alias Enkidu.
– Han stinker och jag glittrar. Det förklarar våra personligheter ganska bra, säger vännen Zee Vieira, som själv är ett lodjur vid namn Galaxy.
Hens blåa helkroppsdräkt med gulrosa detaljer var ingen liten investering. ”Klasskriget existerar även i furrycommunityt”, intygar Sebastian. På förra årets NFC, då 3 700 personer deltog, beräknar de att den sammanlagda mängden fursuits – som i regel görs på beställning – kostade uppemot 7 miljoner kronor. Före pandemin och senaste årens inflation gick en dyrare dräkt på omkring 60 000 kronor, något som nu blivit mer av ett standardpris. ”Det finns ju Prada-motsvarigheter också”, kommenterar Zee Vieira, och de börjar insatt diskutera ”innemärken” som norska Templa.
I USA har stora klädkedjor om Target och GAP börjat trycka tröjor med furrymotiv, något som fått Sebastian att oroa sig för kommersialiseringen av den växande subkulturen.
– Det kanske låter löjligt, men det här är en del av våra själar och liv. Vi tar det seriöst, många blev genuint förbannade när exempelvis Skittles försökte inkräkta på furries. Folk började rita porr baserat på deras designer i protest.
På hotellets kafé trippar söta femboys underdånigt omkring i kattöron och kortkort servitriskjol, och serverar fika till besökarna. Sexualitet kan vara ett känsligt ämne i furryvärlden, då onyanserad sensationsjournalistik gjort många medieskygga. Zee och Sebastian ryser fortfarande åt ett ökänt avsnitt av Kanal 5-programmet Outsiders, och tar upp att en brittisk djurrättsorganisation nyligen klippte banden med ett skotskt furryevenemang efter att en artikel i konservativa Telegraph målat ut deltagarna som pedofiler och tidelagsfetischister (baserat på tydliga regler om att sådant material var strängt förbjudet på mässan).
I flera amerikanska delstater har konservativa politiker spridit en konspirationsteori om att skolor gett furry-elever kattlådor att gå på toa i. Myten har förklarats som ett av de mer bisarra inslagen i den bredare kampanj för att begränsa transpersoners rätt att använda offentliga toaletter, och spreds nyligen vidare till en svensk publik av radioprofilen Agnes Wold på X.
– Varje gång det diskuteras i media hatar jag hur allt förvrids till att antingen bara handla om sex, eller så hörs puritanerna, säger Sebastian.
– Som säger att det bara är gulliga djur och allt är Disney, fyller Zee i.
Hen ser negativt på att man ska ”sanera” kulturen på sina mer utlevande delar.
– Det öppnar upp för varumärken, vilket jag tror är förödande. Halvan som kommer hit och inte har feta techlöner driver små enskilda firmor, där de säljer sina grejer på konvent för att gå runt. Det blir deras semester för året.
– Jag har varit i många subkulturer, och det spelar ingen roll om det är ett animekonvent, Sweden Rock eller en Malmö FF-match: knullas kan du ge dig fan på att det gör, konstaterar Sebastian Schriwer.
– Bara för att folk är mer öppna här kan gemene svensk sitta och tycka att ”sån här dekadens håller inte vi på med”, innan man går på firmafest och ligger med sekreteraren.
Zee lärde känna Sebastian genom chattkanaler på plattformen Discord, och blev själv invigd i furrygemenskapen när hen jobbade på ett teknikföretag i London. Jag kommer själv direkt från den massiva ”Techarenan” som ägde rum på Friends Arena i Solna dagen innan, medveten om att världarna är oväntat starkt sammanlänkade. Zee nämner ett ”Eurofur” i Tyskland för några år sedan som ett exempel.
Man kan tycka att folk är ’weird’ här, men ärligt talat är de inte konstigare än vem som helst är inombords. Det syns bara inte på dem.
– De bytte lokal i sista minuten till något stort evenemangscenter, som de fick dela med en techkonferens som var samtidigt. Det man upptäckte var att många som skulle på furrykonventet redan hade det andra inplanerat.
Zee Vieria är också aktiv inom Vänsterpartiet i Norrtälje, kandiderade till EU-valet 2024 på 24:e plats (efter den tidigare riksdagsledamoten Peter Pedersen), och valde medvetet att vara så öppen som möjligt med sin fluffigare sida även i SVT:s valkompassintervju.
– Jag är trött på att mina intressen och hobbyer ska diskvalificera mig från offentligt liv, jag har liksom suttit i kommunfullmäktige. Det enda jag har mött där är positivitet, att folk tycker det är intressant och kul.
Vissa furries har gjort sig kända för radikalare aktivism, och mött hårdare motstånd. I slutet av mars sparkade FBI in dörren hemma hos ledaren för Sieged Sec – det nätverk av självutnämnda ”gay furry hackers” som utsatt både Heritage Foundation, TV-kanalen Real Americas Voice och Nato för politiska cyberattacker, kryddade med en stor dos klassisk hackerhumor. När gruppen gav sig på ett atomlaboratorium i Idaho krävde man att labbet skulle ”forska på att skapa katt-tjejer IRL” (in real life), innan man gick med på att radera stulna personuppgifter.
I Malmö är pälsgänget rockstjärnor en gång om året. Sjöfartsmuseet lockar med rundvandringar, och den kristna furrygruppen som bad om att få låna lokal i S:t Nicolaikyrkan vägg i vägg med hotellet möttes av glad nyfikenhet.
– Förra året drack folk för 300 000 i hotellbaren på en enda natt, med otroligt få incidenter för så mycket folk. Vissa av ordningsvakterna har varit här alla år, och älskar att komma tillbaka. En krog i Hyllie vill att vi ska åka ända dit och dricka öl, berättar Zee Vieira.
Första året jag var här stod jag mest utanför och kedjerökte, i smärre existentiell kris. Nu är jag öppet bisexuell, ickebinär, och äger en fursuit.
– Så fort man träffar hotellchefen ser man dollartecknen i ögonen, säger Sebastian Schriwer.
Han arbetar till vardags med autismspektrumstörningar, och började jobba som volontär på Nordic Fuzz Con för att förbättra evenemangets rutiner kring NPF-hälsa.
– Typ varenda människa här är programmerare, utom vi hälsoansvariga. Där är alla ambulanssjukvårdare eller före detta militärer, menar han.
Zee håller med, och säger sig aldrig ha aldrig träffat så många militärer som i furrysammanhang. Sebastian berättar om dansken som för tre år sedan vandrade in på NFC i full kamouflagemundering, och ville hjälpa till för att han ”hade tråkigt”.
– Han hade landat för tre dagar sedan, efter att ha varit stationerad i Afghanistan. Bakgrundshistorierna på människorna häromkring är så jävla olika. Jag tror det är en kombination av olika öden och diagnoser som får oss att hamna här, reflekterar Sebastian.
– Jobbar du i teknikbranschen har du ofta varit ett före detta internettroll eller ”lurker” (en observatör som inte postar egna inlägg) på typ 4chan, en kultur som också influerat många här. Vi är ett så accepterande community oavsett bakgrund när man väl kommer in – du kan vara autistisk, bipolär, schizofren, ingen bryr sig för att alla är lite ”speciella”.
– Vi är en otroligt konstig mischmasch av personligheter, och man kan tycka att folk är weird här, men ärligt talat är de inte konstigare än vem som helst är inombords. Det syns bara inte på dem.
– Jag skulle kalla allt omkring oss ganska neuro-atypiskt, jo.
Vi står mitt i hotellobbyn, omringade av tecknat pälsfluff som rymt ut i verkligheten, båda lätt hjärntrötta av pumpande dansmusik och sorlet från upprymda introverter som börjat bärsa bort den sociala stelheten.
Charlie bryter finskt på sin engelska, bär en äkta kommunisthjälm han fått av en vietnamesisk furry, och har både The Clash-pins och en ironisk Nordkorea-flagga på västen. Hans fursona är en tysk schäferhund.
– Det är bara en samling saker som hamnat hos mig över tid. Mycket av det ser motsägelsefullt ut för andra, men för mig är det helt logiskt. Världen och tiden vi lever i gör en förvirrad och deprimerad, och har gjort mig till en kaotisk absurdist. När du är autistisk, hbtq eller punkare känns det som att du är utanför hela tiden, det är stramt därute. Man får skita i det bara. Ta dagen som den kommer.
Men det finns något mer än bara kaosteori och punkig Vietnamkrigs-estetik under stilvalen. Charlie berättar att han är finsk reservsoldat, och beskriver sitt hemland som ”ett land som aktivt har väntat på krig i 80 år”. Han räcker mig en artefakt från ännu ett land – kinesiska ”brännpengar”, som ska eldas upp i rituellt syfte, ofta på begravningar. Att lägga dem i plånboken innebär olycka, berättar Charlie. Det är därför han tycker det är kul att göra det.
Jag påpekar att han verkar gilla att utmana ödet. Som svar visar han bilder från gårdagen där han och ett gäng andra furries spexar framför en polisbil med albanska flaggan, och blir låtsasarresterade av en (äkta) poliskvinna.
– Svensk polis är toppen, säger han.
Jag frågar om han någonsin är rädd att faktiskt hamna i trubbel.
– Nä. Dör jag så dör jag, och hoppas åtminstone att någon får bra content ur det.
Zee Vieira berättar om kvällen i början av evenemangsveckan, när hen och fyra andra skulle hem till Limhamn från ett karaokehäng.
– Vi ville ta lite bilder på bussen också, så jag sätter på mig huvudet, och får det avslitet några sekunder senare. När jag går fram till killen för att försöka ta tillbaks det säger hans kompis något i stil med ”de förtjänar det”. Polaren smäller till mig på käften, och sparkar en av mina andra kompisar i revbenen.
Denna gång kom både Zee och dräkten hem hela och relativt välbehållna, men överfallet lade viss sordin på stämningen. Sebastians egna erfarenheter gör att han är på sin vakt.
– Vi furries måste vara försiktiga, precis som de som är trans eller håller på med drag. Kanske är jag pessimist, eller traumatiserad, men jag vet också hur jag själv brukade tänka och agera. Jag såg folk som mig som avskum.
Några veckor efter Nordic Fuzz Con sitter jag i en betydlig mer vardaglig kafémiljö, utan femboy-servitriser: inne på Stockholms Universitet, tillsammans med den utvisningshotade ryska flyktingen Allan.
Han berättar för mig om den furry-nära aktiviteten ”quadrobics”, som främst verkar fokusera på att röra sig som riktiga djur. Men den har också specifikt förknippas med de djurmasker som de senaste åren kommit att bli synonyma med själadjurs-begreppet ”terianer”, med snarlika men något mer andliga och ockulta rötter.
– Ryska regeringen började påstå att det var något satanistiskt, man började diskutera förbud i parlamentet för att ”skydda barn från dåligt inflytande”.
Allan är 41 år, och flydde som vapenvägrare till Sverige 2022 när Ukraina invaderades. Här har han kunnat leva öppet som homosexuell, medan den ryska ”hbtq-rörelsen” kriminaliserades som ”extremistgrupp” 2023.
– Här kan jag prata om det öppet, ingen bryr sig. Där är det ett brott, på vissa ställen farligt. Jag är rädd att Migrationsdomstolen kommer att vägra mig asyl ändå.
Allan föddes i Dagestan, men växte upp i glesbefolkade Sibirien, och flyttade till Moskva efter universitetet. Hans första intryck av och enda koppling till Sverige innan han flydde hit var Nordic Fuzz Con, dit han tog sig första gången 2017. Då hölls konventet i Stockholm, och hade bara ett par hundra besökare.
– Det var väldigt intressant och mysigt, alla är som stora gosedjur som springer runt. Du kan säga hej, kramas, peta någon på nosen – perfekt. Du som varit där vet.
Allan hann gå på två ryska furrykonvent när det fortfarande fanns större sådana i landet, under ett progressivare 00-tal som nu känns som en nostalgisk dimma. Hans egen fursona är en ”tam innekatt”.
– Som många började jag på internet, runt 2001, på IRC-tiden. Det kretsade inte kring fanfiction eller något sådant då, bara små grupper av människor som kände sig som furries. Du förstod att du var en del av en gemenskap.
För tio år sedan beställde han den kattbild han använder som profilbild för sin fursona, som fortfarande känns perfekt.
Vi möts av leenden och positivitet nästan överallt.
– Vissa furries har flera olika avatarer, men för mig har det alltid varit en och samma. När du introducerar dig själv som din fursona, ofta på internet, börjar du bete dig mer på vissa sätt. Det känns väldigt naturligt.
Allan har bedrivit ordentlig sociologisk forskning på furries som subkultur, ”men på ryska, så ingen brydde sig riktigt”.
– Min hypotes var att furries är exempel på inlärda beteenden från animerad film. Barn har folk runt sig i sitt liv vars mänskliga beteenden de härmar och speglar, som viktiga vuxna, men också karaktärer från barnprogram.
Kring sig ser Allan nu den en gång obskyra och bespottade nätkulturen växa, utvecklas åt nya håll, och få större allmän acceptans. I Stockholm ordnas ”furryfika” i Gamla stan en gång i månaden. Allan har blivit stammis.
– Fler och fler börjar dyka upp, även folk som inte bara är furries. Vi möts av leenden och positivitet nästan överallt. Vare sig vi spelar brädspel ihop eller festar har vi redan en massa saker, känslor och livsupplevelser gemensamt.
När han bodde i en liten industristad i Sibirien fanns de närmsta furryvännerna på internet tusen kilometer bort, trots att de var i samma land.
– Ryssland är enormt. Många försöker flytta till Moskva, men det gäller nästan alla som är annorlunda. Du kan inte vara det hur länge som helst i mindre, tråkigare städer.
Samma sak gäller i hela världen, menar Allan – ”är du en fattig furry så lever du på nätet”. På Telegram chattar han med amerikanska furries i ödsligaste Mellanvästern, som inte heller har råd med konvent eller dräkter.
– De delar samma värden och världsbild, som aldrig hade kunnat bli vad den är utan internet. Furrysammanhang är vänligare. Jag vill inte säga ”bättre”, det finns problem här som i alla subkulturer, men de låter en uttrycka speciella saker, säger han.
– Du måste låtsas mindre, och får vara mer fri.
