Vintern 1941 uppmättes den lägsta
temperatur Sverige känt, såväl förr
som senare. I byn Malgovik i Vilhelmina
visade en termometer på
Lucia-morgon -53,3 °C.
Dessa vintrar, och alla andra
tider på året, for Per-Åke Sundkvist
ut, en gång i veckan nattetid. Kors
och tvärs över hela hela Norrbotten,
en länk i en hemlig kedja av
Flammans obändiga stödtrupper
som trotsade transportförbudet.
– Jag var och hämtade den mellan
Töre och Råneå i en säck. Den tog
jag till Storsien där jag lämnade tio
Flammor. Så for jag till Kalix och
lämnade Flammor där. Så for jag
fem mil efter Kirunavägen. Där var
jag tillsagd att jag skulle träffa en
karl som skulle komma skidandes.
Det var Kolarn Henriksson. Det var
första gången jag träffade honom.
Per-Åke Sundkvist är idag 82.
Nätterna med Flammansäckarna
minns han glasklart.
–Den resan tog hela natten. Jag
for vid tretiden på eftermiddagen
och var hemma fem på morgonen.
Och kallt var det.
En gång i veckan. I tre, fyra års tid.
Kallt och olagligt uppdrag
För bara tiotalet år sedan var PerÅke
på ett jägarmöte utanför Piteå
där han träffade en som hette Eriksson.
Eriksson som berättade att
han haft en T-ford utan körkort. Det
visade sig att det var mannen som
levererat säcken, till den där platsen
mellan Töre och Råneå.
–Nog fick man vara ute.
Ett kallt, jävligt uppdrag som
dessutom är olagligt.Varför tar
någon på sig ett sånt?
– Jag tog på mig det för det var
ingen annan som kunde.Mitt samvete
hade inte varit nåt vidare om
jag hade gett fan i det. Jag ansåg
det var min plikt att göra det.Vi var
kronotorpare.Vanliga jobbare.
Per-Åke hade en granne, Halvard
Ekman.
–Det var han och jag som resonerade
över det.
–Men det säger jag, inte vill jag
göra om det. Ett tungt jobb var det.
Och så visste man inte vem som var
bakom en. Man hade ögonen med sig.
Han blev aldrig avslöjad och
åkte aldrig fast.Men vad hade hänt
i så fall?
– Jag hade väl hamnat på Storsien
jag med.
Invid interneringslägret i Storsien
lämnade han Flamman i en gård. På
något sätt nådde den fångarna i lägret.
Han vet inte hur. Länkarna i
kedjan talade inte om varandra.
Han skrev för Flamman också.
Dottern Karina var stationerad i
Luleå och Olle Hultin arbetade från
Kiruna. Per-Åke satt mitt emellan
och fick olika uppdrag med jämna
mellanrum.
Butiksägarna gav mycket
Han samlade också in pengar till
tidningen.
–Då man träffade folk frågade
man om de ville lägga nån slant till
Tusen fasta. I regel sa de nej, men
en del gav ända upp till tusen kronor.
Butiksägarna gav mycket.
– Jag har haft Flamman i alla
tider, tills den flyttade till Stockholm.
Det är inte samma tidning
som förr. Den är förstörd helt sedan
den flyttade till Stockholm. En tant
hon var 91 år. Hon svor ve och förbannelse
när de flyttade. Men hon
var kvar i partiet.
–Då man skickade ner nåt till
Stockholm, något referat, kom det
aldrig in i tidningen. Då förstod
man att de inte öppnat kuvertet.
Idag läser han PT, Piteåtidningen.
Där är dottern Karina kulturredaktör.
Är det en bra tidning?
–Tja hörrudu, det är bra reportage,
det är det. Då Karina började
där sa jag: Du ska inte använda
de där fina orden, det ska du inte.
Nu säger dom: Man slipper använda
uppslagsbok när man läser
tidningen.