Bokens omslag är försedd med Jacques Louis Davids klassiska målning: Den i badkaret mördade Jean Paul Marat. En av de europeiska revolutionernas ärkemartyrer. Mörderskan – en av de få kvinnor som omnämns i boken – Charlotte de Corday d’Armont, blev i tidens anda giljotinerad.
Rystad börjar dock inte i sin historiska exposé över politiska mord, i den franska revolutionen. Han tar avstamp i Italien, i den romerska republiken, närmare bestämt 15 mars år 44 f.Kr. Det är dagen då Julius Caesar får tjugotre dolkstötar i sig och skriker ”Kai su teknon” – även du mitt barn – till sin(a) förövare. Vi kommer ihåg det från historieboken, i den latinska varianten ”Även du, min Brutus”. Från Caesar lotsar han oss vidare genom århundradena till Frankrike, Tyskland, Sverige, USA, Ryssland. Det sker mord till höger och vänster i dubbel bemärkelse. Kungar, revolutionärer, despoter, presidenter och charlataner (munken Rasputin) får sätta livet till. Inga kvinnor finns bland offren, i tre fall som gärningsmän. Charlotte Corday mördar Marat 1793, Lynette Fromme och Sally Moore försöker mörda den amerikanske presidenten Gerald Ford med ett par veckors mellanrum på 1970-talet.
Göran Rystad är historiker från Lund. Det finns historiker och så finns det Historiker. Det finns Herman Lindqvistar och det finns sådana som Rystad. Rystad är utan tvekan en noggrann, kunnig företrädare för sitt skrå. Hans specialområden är europeiskt 1600-tal och modern amerikansk historia. Det märks. Inte minst på att bokens verkligt intressanta del utgörs av morden på John F. Kennedy, Robert F .Kennedy och Martin Luther King. Det är en obehaglig tidsanda som skildras. Kommunisthat, rasism och maktambitioner genomsyrar det politiska spelet. Rystad gör också en omfattande, detaljerad och intressant skildring, som är värd att nämnas, av de internationella blockindelningarna under europeiskt 1800-tal. Kolonialismen är ett faktum. Stormakterna kapprustade och kämpade om ”en plats i solen”.
Författaren använder ett teoretiskt ramverk i syfte att analysera de olika motiven till morden. Han delar även in gärningsmännen i något som får beskrivas som synnerligen svävande gärningsmannaprofiler. Det gör läsningen bitvis – och i synnerhet inledningsvis – ansträngd. Men man kan, om man vill, bortse från detta och i stället rikta in läsningen på de intressanta personporträtten han tecknar – över både offer och förövare. Man kan frossa i intrikata detaljer i mordplaner och efterföljande mordutredningar. Man kan låta sig underhållas av de väl beskrivna konspirationsteorierna, som obligatoriskt följer på uppmärksammade mord och ta del av kalla fakta. Vad man inte kan ha överseende med är fö rfattarens avsaknad av kvinnliga, politiska subjekt. För de fanns och finns. Varför utelämnar han Maria Stuart, Rosa Luxenburg, Indira Gandhi och Anna Lindh, för att nämna några? Och varför denna snäva geografiska indelning? Politiska mord är knappast ett europeiskt fenomen, inte heller amerikanskt. Vad som kanske är ett mindre smickrande europeiskt och amerikanskt fenomen, är att utföra politiska mord inte bara på hemmaplan utan också på andra sidan jordklotet i preventivt syfte. Någon annan kanske kan skriva en bok om det?!
