Systrarna Ninni och Marie är båda i dryga trettioårsåldern och gravida för första gången – och det samtidigt. De bor mitt emot varandra, går på mammajympa ihop och är verkligen de såtaste av vänner. Söndagsmiddagarna ute på landet hos pappan präglas av glada förväntningar om framtiden.
Lugnet före stormen är lite för uppenbart, lite för överdrivet. När det äntligen bryts får filmen en något övertydlig bismak av ”ung kvinna söker”. Ninnis barn dör nämligen under graviditetens slutskede, men hon tvingas föda det. Hon går in i en djup depression och varken systern, den äkta mannen eller pappan förmår att riktigt nå henne.
Hotet om vansinne finns hela tiden i bakgrunden – modern var psykiskt sjuk och begick självmord när Ninni var tre år.
Det är nu som Ninni, och i någon mån filmen, spårar ur. Hon börjar låtsas att Maries nyfödde son är hennes egen, hon försvinner med honom på stan och hon försöker amma honom. Så långt skulle man möjligtvis kunna hävda en viss psykologisk trovärdighet. Men när Ninni förför Maries man, använder hennes kläder och till sist gömmer sig i skogen och överfaller systern blir det svårt att ta filmen riktigt på allvar. De skämtsamma scenerna där Maries norske man propsar på tokiga norska namn till den nyfödde (”Tor-Gunnar” och ”Tor-Arne”) känns inte helt nyskapande och ganska malplacerade.
Trots allt blir jag berörd av filmen. Det går liksom inte att inte lida med parterna, att inte känna den där talande tystnaden och tå-tassandet kring de två som så att säga nästan blev föräldrar (”det kommer alltid att vara ert första barn”, säger förlossningssköterskan). Dessutom gör Lena Endre som vanligt sin roll som nerverna-utanpå-kvinna fantastiskt medryckande. Amanda Ooms som den ömsom av sorg förlamade, ömsom av sorg rosenrasande Ninni är också mycket bra.
