För det första så har landet blivit en alltmer autokratisk stat det senaste decenniet under militärt styre. För det andra så finns det många juridiska och konstitutionella hinder på plats som gör det är närmast omöjligt att de liberala demokratiska partierna skulle få regeringsmakt. Den tredje faktorn att ta med i beräkningen innan allt avgörs är att den vinnande koalitionen består av två parter som inte har samsyn kring grundläggande frågor eller är särskilt jämbördiga.

Den politiska makten i Thailand beskrivs oftast som ett nätverk med militären som den egentliga politiska eliten, eller ”khakistokratin”.¹ Allra viktigast för det här nätverket har sedan 1947 varit alliansen mellan militären och monarkin. Kungahuset har varit avgörande för militärens roll i politiken och det är ingen hemlighet att det var just för att skydda den här alliansen som militärkuppen 2014 genomfördes. Då var motivet att säkra den parlamentariska makten under tronskiftet som sedan kom med kung Bhumibols död i oktober 2016.

Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Den thailändska militären har genomfört fjorton lyckade statskupper och nuvarande konstitution är den tjugonde i ordningen. De olika konstitutionerna reflekterar de politiska striderna, mellan mer demokratiska principer och inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Sedan den första konstitutionen och avskaffandet av den absoluta monarkin 1932 har kungen haft rollen som en sorts moralisk väktare över konstitutionen. Den nuvarande konstitutionen från 2017 bröt tydligt mot den historiska traditionen och garanterade kung Vajiravudh mer autonomi och politiskt inflytande.

Frågan hänger över valet om militären under ledning av en ny general kan tänkas genomföra en kupp. Vem som är förbunden med vem är fortsatt en knäckfråga för att kunna sia om kupphotet. Att militären oftare riktat sina vapen mot nationen än mot främmande makt är bara ett historiskt konstaterande, motivationen bakom är däremot alltid den samtida kontexten.

Styret under den avgående regeringschefen Prayuth Chan-ocha har liknats vid 60- och 70-talets militärdiktaturer och det finns uppenbara paralleller mellan arbiträra lagar och tillfälliga förordningar för att tysta dissidenter. Utmärkande för Prayuths nio år långa regim är den extensiva makt som rättsväsendet fått över politiken. Konstitutionen mer eller mindre garanterar fortsatt militärt styre.

Ett uppenbart hinder för de vinnande partierna att få regeringsmakten är senaten. Den är tillsatt på fyra år, utsedd av militären med en femtedel representanter från civilsamhället. Senatorerna röstar tillsammans med representanthuset på premiärministerkandidaten. Efter valet 2019 röstade en enhällig senat för Prayuth som fortsatt premiärminister efter fem år av militärjunta. Det är svårt att se de två vinnande partierna, trots deras stora övertag i valet, stå sig mot oppositionen av konservativa, gamla demokrater och militären.

Det finns inget tydligt vänsteralternativ bland de thailändska partierna, i alla fall inte något som förenar sociala och kulturella frågor med ekonomisk fördelningspolitik. Den stora fienden är inte heller kapitalism – inte ens utländsk sådan – och inte heller klimat- och miljöförstörelsen. Det liberala progressiva partiet Move Forward föreslår reformer för att både driva på tillväxten och reducera koldioxidutsläppen, medan Peua Thai begränsar sig till ett förbud mot bränning av stubb på fälten. Det lilla gröna partiet kan inte mer än lyfta frågorna i parlamentet, men thailändsk politik avgörs ännu mer inom nätverken av politiska familjer och de stora industriägande familjerna.

Affärsintressena är representerade högt upp i de politiska leden. Pita Limjaroenrat, ledare för Move Forward är affärsman med prestigefull utbildning både i Thailand och som stipendiat vid universitetet Harvard i USA. Hans farbror var nära rådgivare till före detta premiärminister Thaksin Shinawatra. Ledare för Peua Thai är Thaksins dotter, Paetongtarn Shinawatra. Familjen blev miljardärer på telekommunikation och Thaksin ledde det omåttligt populära Thai Rak Thai 2001–2006 innan han avsattes genom en militärkupp och flydde landet. Peua Thai består av äldre politiker än Move Forward, med starkare nätverk – inklusive kopplingar till kungen – och därmed mer hävstång i förhandlingar om framtida koalitionspolitik.

De två partierna är inte ense om allt. Move Forward kunde inte driva reformkrav av monarkin utan har fått nöja sig med att föreslå ett mer moderat förslag att ändra lèse-majesté-lagarna. Lèse-majesté, eller brottskod 112, är drakoniska lagar som ger upp till 15 års fängelse för varje åtalspunkt. Man hoppas att även senatorer ska ha förståelse för att en lagreform behövs för att hindra det politiska användandet av lagen. I augusti 2020 kritiserades monarkin för första gången offentligt av studenter och sedan dess har frågan om dess reformation gett luft åt den rörelse av unga som Move Forward vill representera.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det här valet redan större än dess möjliga utgång.

I protesterna som föddes efter militärkuppen 2014 kunde man se det första fröet till vad som skulle gro till en massrörelse. 2019 gjorde Future Forward – då lett av den karismatiska miljardären Thanathorn Juangroongruangkit – en valskräll. Efter att bara ha existerat ett år som parti lyckades de bli tredje störst. De upplöstes senare av konstitutionsdomstolen men omformade sig som Move Forward. Medelåldern är låg och partiet har utvecklats från att till en början ha tilltalat främst en urban medelklass, till att representera större segment av de sociala rörelserna.

I protesterna som föddes efter militärkuppen 2014 kunde man se det första fröet till vad som skulle gro till en massrörelse.

Thai Rak Thai och efterföljande rödskjortepartier vann popularitet till största del på grund av riktade ekonomiska stöd till de fattigaste och bönder, inte minst införandet av allmänt bekostad sjukvård. Partiets efterträdare i olika former har fortsatt vinna alla val fram tills nu. Att återigen låta någon ur familjen Shinawatra leda partiet sågs som en strategi för att än en gång nå masspopularitet. Dagar innan valet gick också Thaksin ut i sociala medier och bad om ”tillåtelse” att återvända till Thailand. Att Shinawatras ändå inte vann valet är i sig anmärkningsvärt.

Valet är också viktigt för att det äger rum i en period när Thailand har rört sig väldigt tydligt bort från USA och mot Kina. Från kalla krigets dagar då Thailand var den viktigaste allierade för USA i kriget mot kommunismen, så är det nu Kina som kan erbjuda värdefulla infrastruktursatsningar och som är den makt i regionen som små länder måste förhålla sig till.

Medan en del bedömare helt vill underkasta Thailand stormaktspolitiken så ser jag hur viktiga de sociala rörelserna är. De representerar en generation som drabbats hårt av det senaste decenniets dåliga ekonomi. Det är studenter, från högstadiet upp till universitetsnivå, som kräver förändring i den politik som omedelbart påverkar den unga generationens vardag. Frågor om friheter och rättigheter och social rättvisa, men framför allt, satsningar på en framtid som inte stagnerar – är de viktigaste frågorna för den här generationen. Det är inte en revolution, men mer står också på spel än liberala värden. De vill ha demokrati eftersom de ser att bara genom den kan de få möjlighet påverka ett land som allt för länge styrts av en rojalistisk, konservativ och auktoritär elit.