Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare (Flamman nr 47/2012) om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.
Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…

”Man ska inte blanda äpplen och päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går du Jonas så långt att du tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare. Du planterar tvivel om till och med regimens massaker i Houla under maj månad. Jag passar till författaren och debattören Tariq Ali som också reste frågor om det var Shabihamilisen eller rebellerna som stod för bärsärkargången:
”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:
”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”
Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.

Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.
Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska partiet fiskar i samma grumliga vatten som du, Jonas. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar deras proxy ”Syriensolidaritet” att:
”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”
Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning. Logiken är enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.

När du skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har du rätt. Men samtidigt lika fel i nästa mening där du tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna, behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.