De senaste två veckorna har Ecuador befunnit sig i uppror. En proteströrelse som samlar stora delar av det ecuadorianska samhället har blockerat vägar och infrastruktur. Regeringen har i sin tur svarat med hänsynslös repression. Hittills har sju personer dött i konfrontationerna mellan demonstranter och militär och över 2 000 har gripits. Vid flera tillfällen har kravallpoliser även setts skydda demonstranter från militärens våld. Förra veckan valde regeringen till slut att fly huvudstaden och utlysa undantagstillstånd i landet.
Den sittande presidenten Lenín Moreno från mitten-vänsterpartiet Alianza País hade visserligen sedan länge övergett den vänsterpolitik han valdes på för två år sedan, men de senaste veckorna har bägaren till slut runnit över för folkflertalet. Den tändande gnistan var det lån från Internationella Valutafonden IMF som regeringen utverkade i början av månaden. Den första oktober presenterade presidenten ett åtstramningspaket som skulle genomdrivas i utbyte mot lånet på 4,2 miljarder dollar. Bland dessa ingick uppsägningar av tiotusentals offentliganställda och slopandet av bränslesubventioner. Det sistnämnda visade sig ha en särskilt explosiv verkan.
– Åtstramningsåtgärderna gjorde att bränslepriserna ökade med över hundra procent över en natt. Detsamma gäller flera andra basvaror.
Det säger Santiago Zúñiga som undervisar i logik och rättsfilosofi vid ett universitet i centrala Quito till Flamman. Han har deltagit i de dagliga demonstrationerna mot regeringen de senaste veckorna. Den gångna veckan har situationen dock lugnat sig sedan regeringen i söndags kväll gick med på att stoppa slopandet av bränslesubventionerna tillsammans med flera andra reformer. Det skedde dock först efter att en enorm folkmassa trotsade utegångsförbudet i Quito i söndags och genomförde en kastrullprotest, en så kallad cacerolazo. Men eftergifterna innebär inte att segern är säkrad eftersom ett nytt avtal ännu inte nåtts.
Enligt Santiago Zúñiga överraskades regeringen av protesternas omfattning.
– Jag tror att de var beredda på protester men jag tror att intensiteten överraskade dem. Regeringen befinner sig i en svag position. Jag tror inte att den kommer att falla eftersom de har gjort eftergifter till proteströrelsen. Men om inget nytt avtal nås är det mycket möjligt att den faller. Det här är bara en tillfällig seger, säger han.
Ett faktum som särskilt sticker i ögonen på ecuadorianerna är att president Moreno valde att hjälpa landets storföretagare samtidigt som han införde åtstramningsreformer för resten av befolkningen.
– Lånet på fyra miljarder är inte tänkt att gå till utbildning eller andra delar av samhället utan till banksektorn. Folket kommer alltså inte att se röken av pengarna. Men samtidigt som regeringen tog detta beslut utan stöd från samhället valde presidenten att låta en grupp storföretag slippa betala skatt på sammanlagt fem miljarder dollar. Vilket är helt absurt, säger Santiago Zúñiga.
Ilskan över Morenos handlingar har knappast dämpats av att han tagit sin tillflykt till Guayaquil, landets andra stad och ekonomiska draglok. Där bor flera högerpolitiker och den ekonomiska elit som Moreno gjort till sin allierad. Bilden av Moreno som en vänsterpresident är nu definitivt krossad. Men det har tagit tid för många ecuadorianer att inse att Moreno, som var den förre vänsterpresidenten Rafael Correas vicepresident, företrädde en annan ideologi än sin föregångare.
– Samma dag som han vann presidentvalet sade han att han skulle inleda en kraftig kursändring i riktning mot dialog och samarbete. Men det är väldigt vaga begrepp som kan fyllas med alla möjliga begär och ideal, så folk projicerade vad de ville på honom. Nu står det däremot helt klart att han företräder högern, säger Santiago Zúñiga.
Flera ledare för storföretag har uttryckt sig väldigt rasistiskt om ursprungs-befolkningen. Det är alltså inte bara en ekonomisk konflikt utan även en rasmässig konflikt. Det är en konflikt som alltid har funnits latent i Ecuador men som länge har varit undertryckt
En grupp som har spelat en särskilt viktig roll i protesterna är ursprungsbefolkningen. De olika folken som tillsammans utgör över en fjärdedel av Ecuadors befolkning är enade i den mäktiga federationen Conaie. De har organiserat marscher från bergsregionerna där de flesta av deras medlemmar bor till Quito och blockerat viktiga delar av landet. Det är även deras representanter som har lett demonstrationerna i huvudstaden och suttit i förhandlingar med regeringen.
– Ursprungsbefolkningens konfederation är den viktigaste aktören. Det har saknats en kritisk blick på Morenos politik hittills. Conaie bestämde sig för att reagera på det. De spelar en nyckelroll eftersom de för hela underklassens talan, säger Santiago Zúñiga.
Han är dock noga med att påpeka att proteströrelsen är större än Conaie. De senaste veckorna har nämligen delar av det ecuadorianska samhället som vanligtvis inte är särskilt politiserade mobiliserats.
– Conaie är den huvudsakliga motorn men runt dem finns flera olika samhällsgrupper som har vaknat politiskt. Studenter, arbetare, utbildad medelklass som inte bara besitter ekonomiskt utan även ett visst kulturellt kapital, de har alla enats i denna rörelse. Så det är en väldigt heterogen rörelse. Man kan säga att det har skett ett uppvaknande vad gäller det egna klassintresset inom flera samhällsgrupper.
Ursprungsbefolkningens roll har dessutom hamnat ännu mer i fokus i och med att konflikten som ursprungligen gällde ekonomiska frågor har antagit en alltmer rasmässig dimension.
– Flera ledare för storföretag har uttryckt sig väldigt rasistiskt om ursprungsbefolkningen. Det är alltså inte bara en ekonomisk konflikt utan även en rasmässig konflikt. Det är en konflikt som alltid har funnits latent i Ecuador men som länge har varit undertryckt, menar Santiago Zúñiga.
Ett av skälen till det är den förre presidenten Rafael Correa som har dominerat landets politik sedan sin regeringsperiod mellan 2007 och 2017. Han lyckades skapa en allians mellan vänstern, arbetarrörelsen och delar av ursprungsbefolkningen som gjorde det möjligt att anta en ny grundlag som tillerkände ursprungsbefolkningen större rättigheter än tidigare. Trots det tappade många inom Conaie snabbt förtroendet för regeringen, inte minst på grund av flera kontroversiella projekt för exploatering av naturresurser.
Två månader efter att Lenín Moreno tillträdde i maj 2017 valde Correa att gå i landsflykt i Belgien sedan hans förre vice-president låtit utfärda en arresteringsorder mot honom för korruptionsanklagelser. Sedan dess vilar hans skugga tungt över Ecuador. Moreno har till och med beskyllt honom för att ligga bakom de senaste protesterna.
Om den nuvarande krisen skulle fortsätta är det inte omöjligt att Correa ser en möjlighet att återvända. Enligt Santiago Zúñiga vore det dock inte önskvärt just nu.
– Det är nog bäst att han inte är här för han skulle utlösa en mycket större konflikt om han kom tillbaka. I dag har ursprungsbefolkningen och de sociala rörelserna utvecklat en viss självständighet gentemot regeringspartiet (Alianza País, reds. anm.) och Correa, vilket var välbehövligt. Jag tror dock att han kommer att återvända någon gång men han kommer inte att ställa upp som presidentkandidat igen.
Men oavsett vad Correa väljer att göra tycks Morenos regering ha satt sig i ett synnerligen svårt läge. Enligt María Cecilia Herrera som arbetar på FN-organet UNHCR i Ecuador och är expert på internationell rätt återstår bara dåliga alternativ för Moreno nu, eftersom IMF fortfarande kräver någon form av åtstramning.
– De måste foga sig efter IMF men efter protesterna och tillbakadragandet av dekretet om bränslesubventioner har regeringen förlorat all legitimitet. De kommer därför inte att kunna införa några impopulära reformer utan att skapa kaos. De skulle eventuellt kunna beskatta storföretagen i stället, men det är svårt eftersom Morenos regering styr på uppdrag av den ekonomiska eliten. Om han gör det kommer han att förlora det sista stödet han har och inte längre kunna styra alls.
