Hemlighetsstämplade brev, en vacklande regering och allianspolitiker som ropar högt om ryssen. Det är ungefär så det låtit i diskussionen om FN:s kärnvapenförbud den senaste månaden. Ett förbud som egentligen inte alls är ett reellt förbud då straffen är väldigt vaga för de som bryter mot konventionen.
Men parallellt med den politiska processen har ett stormaktspel förts fram i ljuset. Onsdagen den 20 september röstade ett antal länder igenom den framtagna FN-konventionen för ett globalt förbud mot kärnvapen. Sverige uteblev dock från omröstningen. Detta trots att regeringen varit en aktiv part i arbetet med att ta fram konventionen.
Låt oss backa tiden något. Initiativet att utarbeta en konvention mot kärnvapen stöddes tidigt av många stater. Så även av Sverige. I december 2016 antog FN:s generalförsamling en resolution som gav mandat att påbörja förhandlingen om ett globalt förbud mot kärnvapen. Sverige var ett av de 123 länder som röstade ja till resolutionen. Under FN-konferensen i juli röstades sedan en slutlig text igenom. Sverige var även då med och röstade fram skrivelsen. Sedan hände något.
Genom ett läckt hemligstämplat brev kunde vi den 20 augusti ta del av hur USA:s försvarsminister James Mattis höjde ett varnande finger till Sveriges försvarsdepartement och försvarsminister Peter Hultqvist. Sverige skulle inte skriva under kärnvapenförbudet. Åtminstone inte om USA fick bestämma. Ett försämrat samarbete med Nato var Mattis främsta argument.
Med tiden tog diskussionen fart. Jan Björklund kallade regeringens arbete med att ta fram konventionen för ”förhastat och aningslöst”. Annie Lööf skrev en debattartikel (SvD, 20/8, 2017) där hon argumenterade mot ett kärnvapenförbud. I Agenda (10/9, 2017) uttalade sig den norske Nato-chefen Jens Stoltenberg i frågan. Han var tydlig med att en svensk underskrift mot kärnvapen skulle innebära försämrade relationer med Nato.
Bakom Sveriges uteblivna underskrift finns väldigt mycket mer
Kärnvapen, det mest kraftfulla vapen som finns, lär inte försvinna med en FN-konvention. Men bakom Sveriges uteblivna underskrift finns väldigt mycket mer. Det är uppenbart att ett kärnvapenförbud skulle försvåra samarbetet med Nato och kasta grus i maskineriet för värdlandsavtalet. Det är detta som det politiska spelet handlar om. Vår regering har gått från att vara en del i att utforma en konvention om ett kärnvapenförbud till att inte rösta igenom konventionen. Nu talar utrikesminister Wallström om att utreda hur ett förbud skulle kunna skada våra försvarsintressen. Detta efter uppenbara påtryckningar från amerikanskt håll. Såväl Stoltenberg och Björklund som representanter för fredsrörelsen var i Agenda överens om att Sverige närmar sig Nato i allt högre hastighet. ”Gotland är viktigt för såväl Nato som Sverige” konstaterade Stoltenberg.
Till skillnad från den högtravande retoriken i maktens korridorer vill inte opinionen i Sverige varken vara med i Nato eller ha kärnvapen. För att hålla sig utanför Nato krävs en bred fredsrörelse som sätter alliansfriheten på agendan. Det är grunden för en självständig utrikes och försvarspolitik. Sveriges utrikespolitik borde beslutas i Sverige och inte i Washington.
