En politisk bomb briserade i Egypten den 12 augusti när president Mohammed Morsy meddelade att försvarsministern Hussein Tantawi och flera andra höga militärer tvingats i pension med omedelbar verkan. Samtidigt fråntogs militärrådet SCAF allt formellt inflytande över politiken efter en 18 månader lång övergångsperiod där Mubaraks generaler fattat de avgörande besluten.
Detaljerna bakom Morsys kuppartade manöver förblir höljda i dunkel. Många tror på en uppgörelse med militären, som i utbyte får behålla sitt ekonomiska imperium. Men samtidigt råder ingen tvekan om att presidentens makt har stärkts. Morsy har gett sig själv den lagstiftande makten – efter att parlamentet upplöstes av högsta domstolen i juni – och ett avgörande inflytande över den nya grundlagen.
Åsikten att Morsy redan blivit en ”islamistisk Mubarak” framförs än så länge främst av personer som sedan länge uttryckt nostalgi över tiden före revolutionen. Men de är inte ensamma om att tvivla på Brödraskapets demokratiska intentioner. En annan som gör det är Abdelrahman Ayyash, en före detta aktivist i rörelsen som besökte Sverige i mitten av augusti. Han tror att Brödraskapets ledare kommer att göra allt för att behålla makten – även om det kräver metoder lånade av det forna maktpartiet NDP.
– Ett exempel var deras agerande mot det salafistiska Nour-partiet, som stödde en rival till Morsy i presidentvalet. Brödraskapet infiltrerade dem och lyckades nästan spränga partiet inifrån. De är beredda att använda alla fula knep så länge de tror att de kommer undan med det, säger Abdelrahman.
Abdelrahman talar utifrån egna erfarenheter som aktiv medlem i Brödraskapet sedan tonåren. I flera år arbetade han för websajten Ikhwan Online. Idag tillhör han en växande skara unga aktivister och ledande intellektuella som lämnat rörelsen i protest mot ledarskapets politik.
Konflikten mellan ”liberaler” och ”konservativa” inom rörelsen tog fart runt 2007, när dess första politiska plattform slog fast att Egyptens president måste vara en muslimsk man. Flera unga bloggare som uttryckt sig kritiskt kallades till möte med Mohammed Morsy, som då var medlem i Brödraskapets styrande råd. En av de som läxades upp var Abdelrahman Ayyash.
– Morsy sa ordagrant att om vi inte ställde upp på deras linje så kunde vi lika gärna lämna Brödraskapet. Det var då jag började förstå hur de fungerar, säger han.
I de interna valen i slutet av 2009 stärkte den konservativa falangen sitt grepp om ledningen. Sedan dess har de flesta dissidenter hoppat av eller opportunistiskt anslutit sig till den officiella linjen, enligt Abdelrahman.
– De som är kvar är snarare affärsmän än politiker. De bryr sig inte om principer, bara vad som kan ge dem en bra deal. Därför anslöt de sig till revolutionen först när regimen var på fallrepet.
Brödraskapets bojkott av alla protester mot militärstyret efter Mubaraks fall blev den sista droppen för många. Men en lika viktig orsak var dess ekonomiska politik. I Brödraskapets program ingår privatiseringar av allt från vatten och elektricitet till sjukvård och järnvägsnät. Det är en politik som är djupt impopulär efter de senaste årens erfarenheter, men efter sin valseger kan Brödraskapet driva igenom sådant som den förra regimen inte vågade, tror Abdelrahman.
– Samtidigt kommer de agera smartare. Deras modell är AKP i Turkiet, som outsourcat offentliga tjänster till privata företag snarare än att sälja folkets tillgångar rakt av.
Abdelrahman menar att det idag finns en växande strömning av ”vänsterislamister” som hämtar inspiration från Keynes och den europeiska socialdemokratin. Men än så länge har de inte formulerat något tydligt program – delvis eftersom studier av ekonomi och politik inte stod högt på dagordningen inom Brödraskapet.
– Deras slogan var ju ”islam är lösningen” och när jag var yngre trodde jag faktiskt att de hade detaljerade lösningar på ekonomiska problem, som vi skulle få lära oss mer om så småningom. Men med tiden förstod jag att de religiösa skrifter som vi studerade inte ger några färdiga svar, bara allmänna principer som kan tolkas på olika sätt.
Samtidigt som han är kritisk mot Brödraskapets bruk av religionen för politiska syften menar Abdelrahman att vänstern misslyckats med att nå ut till folket för att man inte talar till ”vanligt folks” värderingar. Den radikala vänsterns retorik bygger ofta på västerländska erfarenheter, och socialism är för många förknippat med ateism. Delvis är det en följd av årtionden av konservativ propaganda, men Abdelrahman menar också att vänstern ibland stått för en enögd religionskritik.
– Det finns gott om stycken ur Koranen som stödjer vänsterns värderingar, så varför inte använda sig av dem? Det handlar inte om populism utan om att tolka Islam på ett sätt som passar dagens moderna samhälle. För mig som troende är problemet inte de heliga skrifterna i sig, utan hur vi förstår dem idag. När Saudiarabien förbjuder kvinnor att köra bil har det ingenting med Koranen att göra, säger han.
Efter Morsys valseger har den nya presidenten markerat distans till Washington genom att förlägga sitt första statsbesök utanför Egypten till Kina och besöka den alliansfria rörelsens möte i Iran. Samtidigt finns inga tecken på att Brödraskapet vill bryta det militära samarbetet med USA.
– Relationerna med USA kommer snarare att förbättras på kort sikt. De delar samma syn på ekonomin och Brödraskapet har lovat att respektera fredsavtalet med Israel. Den nye vice försvarsministern Mohammed al-Assar ses som en av USA:s män, vilket tyder på att den direkta koordineringen med Washington fortsätter, säger Abdelrahman.
Brödraskapet har också fått kritik av Hamas för att fortsätta Mubarak-regimens medverkan i blockaden av Gaza.
– Efter terrordådet på Sinai-halvön i början av augusti, då 16 egyptiska gränssoldater dödades, har de till och med börjat stänga tunnlar i Rafah. Det vågade Mubarak aldrig göra trots påtryckningar från Israel och USA. Jag tror att Morsy är angelägen om att demonstrera för Israel att Brödraskapet inte är ett hot. Samtidigt handlar det om att visa sig stark inför hemmaopinionen. Han spelar på egyptisk nationalism, precis som Mubarak.
Den största stridsfrågan är skrivandet av en ny konstitution. Den intensiva debatten om islams roll har gjort det nästan omöjligt att diskutera avgörande frågor som maktdelningen mellan presidenten och parlamentet eller högsta domstolens roll, menar Abdelrahman. Polarisering mellan islamister och sekularister bidrog också till att Morsy kunde vinna presidentvalet – trots att 75 procent av väljarna röstade på andra kandidater i den första valomgången.
– De andra kandidaterna fick miljontals röster men de kan inte samla sina anhängare i en politisk rörelse. Även politiker med exakt samma ideologi väljer idag att bygga sina egna partier enbart på grund av personliga motsättningar. På sikt kommer småpartierna slås samman, men det är en svår process som kommer att ta tid och energi från det som borde vara det viktigaste just nu: organisering på gräsrotsnivå. Det är fortfarande bara Brödraskapet som lyckas organisera vanligt folk.
Hur ser Egypten ut om fem år?
– Jag har faktiskt ingen aning. Brödraskapet kommer inte införa extrem lagstiftning eller förtrycka kvinnor som Talibanerna. De kommer snarare arbeta långsiktigt genom att påverka utbildningen. Samtidigt kommer de att fokusera på att stärka sin position inför valet genom att förbättra grundläggande tjänster, som elektricitet, vatten och gas.
Hur fritt nästa val kommer att bli är än så länge en öppen fråga. Kritiker anklagar Brödraskapet för att ta kontroll över staten genom att utse sina anhängare till viktiga positioner. Abdelrahman håller delvis med.
– De betraktar staten som en förlängning av sin egen organisation och kommer att försöka styra den på samma sätt. Men de behöver inte infiltrera byråkratin. De nya chefredaktörer som nyligen utsågs till de statliga tidningarna är knappast några islamister, men de är vana att okritiskt hylla makten oavsett vem som sitter där.
Trots alla utmaningar som Egypten står inför är Abdelrahman optimistisk inför framtiden.
– Det viktigaste är att människor har förändrats i grunden och vågar kräva sina rättigheter. Varje dag pågår strejker och protester någonstans. Det kommer att dröja flera år innan vi vet om revolutionen har lyckats.
