En intressant debatt har påbörjats i Flamman med angående kategorier som ”ras” och kön och om dessa kan betraktas som reella kategorier (eller inte). Debatten inleddes med en artikel av Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, som varnade för den nykonservatism han tyckt sig se där begrepp som ras håller på att leta sig in i vänstern. Aretakis kopplar ihop detta ökade intresse för ras med ifrågasättandet av transpersoners rättigheter som ibland görs med utgångspunkt från biologiskt kön.

Religionshistorikern Stefan Arvidsson kritiserade Aretakis för att förneka biologiska skillnader mellan människor och biologiska kategorier som ras och kön. Detta har ofta gjorts inom de delar av vänstern som är skeptiska till evolutionsbiologisk forskning om människans natur. Enligt Arvidsson måste materialister våga tala om både ras och kön, för att inte begå det som vi kallar det ”ideologiska felslutet”, det vill säga hävda att bara för att tillvaron bör vara på ett visst sätt så är den också ordnad på detta vis (motsatsen till det ideologiska felslutet är det mer kända naturalistiska felslutet, det vill säga att dra slutsatsen att bara för att tillvaron är på ett visst sätt så bör den också vara ordnad på just detta vis). Evolutionsbiologen Patrik Lindenfors anslöt sig till Arvidssons generella slutsatser, men påpekade att begreppet ras är betydligt mer svårdefinierat än kön, och ras saknar därför analytisk och vetenskaplig precision.

Låt mig först säga att det är positivt att vänstertidningen Flamman upplåter sitt spaltutrymme till en debatt om dessa principiellt viktiga frågor om hur vänstern bör förhålla sig till biologisk forskning. Som Arvidsson konstaterar finns det en osund tradition inom delar av den postmodernistiskt influerade, socialkonstruktivistiska och identitetspolitiska vänstern att betrakta evolutionsbiologisk forskning som en ideologisk fiende, ja ibland närmast ett reaktionärt projekt. Bakgrunden till denna skeptiska syn till biologi bland delar av vänstern är olika högerideologiska projekt som har missbrukat Darwins idéer för att motivera sina egna politiska agendor. Dessa högerideologiska projekt inkluderar såväl den traditionella konservatismen, som den extrema nazismen, som med förment evolutionära (”darwinistiska”) argument försökt motivera och försvara eugenik, rasism och traditionella förtryckande könsroller.

Inte minst vi evolutionsbiologer har ofta mötts av en närmast fientlig attityd från vissa vänsterdebattörer med förankring i sociologi, samhällsvetenskaper och humaniora. Som jag själv påpekat i ett par debattartiklar i den teoretiska marxistiska tidskriften ”Röda Rummet” för mer än ett decennium sedan så finns det ingen anledning för vänstern att betrakta biologisk forskning om människan som något som i sig är problematiskt, farligt eller reaktionärt. Modern evolutionsbiologisk forskning har ju i stor utsträckning slagit sönder myter om människor som alltigenom egoistiska varelser, som den marknadsliberala ideologiska myten om homo economicus. Den moderna evolutionsbiologiska forskningen har snarare visat på motsatsen: människor är ovanligt samarbetsvilliga jämfört med våra närmaste släktingar schimpanserna, Denna samarbetsförmåga förklarar också till stor del vår arts enorma framgångar, mätt som populationstillväxt och spridning över jordklotet.

Arvidsson har alltså helt rätt i att sanna materialister och intellektuellt hederliga debattörer, inte minst på vänsterkanten, inte kan avfärda biologiska kategorier som ras och kön a priori, bara för att de uppfattas som reaktionära. De flesta forskare, i alla fall inom naturvetenskap, är i dag materialister och realister. Vi anser – på goda empiriska och filosofiska grunder – att det existerar en yttre materiell verklighet oberoende av vår själva och vår egen uppfattning om densamma. Denna materialistiska och realistiska inställning delas också av åtminstone den marxistiskt influerade vänstern, men kanske inte av alla delar av den socialkonstruktivistiska, postmodernistiska och identitetspolitiska vänster som Arvidsson med rätta kritiserar. Men för dem, som i likhet med mig, Arvidsson och Lindenfors, håller fast vid en materialistisk världsuppfattning byggd på modern vetenskap så blir frågan om existensen av biologiska kategorier som ras och kön helt och hållet empiriska frågor. Dessa empiriska frågor kan vi besvara med moderna vetenskapliga metoder, som evolutionsbiologi, genetik och statistik, för att bara nämna några relevanta discipliner.

Så är då ras en vetenskapligt motiverad och användbar biologisk kategori? Här är jag tveksam till Arvidssons tes och jag ansluter mig i stort sett till Lindenfors ståndpunkt. Begreppet ras har av goda skäl övergivits inom biologin, och inte enbart på grund av dess historiska politiska belastning, utan för att det inte går att entydigt avgöra vad som är en ”ras” och vad som inte är det. Förvisso kan vi ibland identifiera så kallade ”kluster” av människor som är mer lika varandra genetiskt än andra grupper. Sådana analyser görs regelbundet med dagens molekylärgenetiska metoder. Dessa metoder har visat på flera sådana kluster inom både den europeiska kontinenten, samt mellan kontinenter. Men dessa genetiskt urskiljbara kluster är betydligt fler och förekommer på finare skala än de traditionella raserna (vita, svarta, gula, röda och så vidare) som de först definierades av bland annat Linné. 

Ett annat problem med dessa genetiska kluster är att de inte enbart är naturliga biologiska kategorier, utan kan delvis konstrueras beroende på vilka grupper som inkluderas och den geografiska täckningen. För att ta ett extremt – om än trivialt – exempel: om vi skulle jämföra arvsmassan hos 100 människor i Sverige med arvsmassan 100 människor i Centralafrika så kommer vi att finna två tydliga genetiska kluster. Om vi däremot utvidgar vår studie till inkludera ytterligare ett antal individer längs en resa som vi gör från Sverige ner till Centralafrika där vi stannar och samlar in data med till exempel 10 mils mellanrum så kommer våra två ursprungliga kluster inte att bli lika tydliga. Med stor sannolikhet kommer vi att se en gradvis övergång i människans genetiska sammansättning när vi rör oss från norra Europa och söderut till Centralafrika. Med andra ord: en stor del av människans biologiska och genetiska variation är vad vi kallar klinal, det vill säga det sker gradvisa övergångar i utseende och genetisk sammansättning mellan olika folkgrupper när vi rör oss över jordklotet. 

Detta betyder givetvis inte att alla mänskliga folkgrupper är genetiskt identiska och att det inte finns några genetiska skillnader mellan olika folkgrupper. Det finns det, och det vet vi. Men den biologiska och genetiska variationen är inte alltid så tydligt indelad i klusters som vi kanske tror om vi bara gör nedslag på olika kontinenter och glömmer att mänsklig variation i exempelvis hudfärg varierar enormt mycket även inom en kontinent som Afrika. Som bekant finner vi att mörkare folkslag oftare lever närmare ekvatorn och ljusare folkslag finns på högre breddgrader. 

Vad gäller biologiskt kön ansluter jag mig även här till Lindenfors ståndpunkt: diskussionen om biologiskt kön bör separeras från frågan om ras. Biologiskt kön är dels betydligt lättare att definiera än ras och dels är frågan om biologiskt kön empiriskt mycket enklare. Biologiskt kön definieras – som Lindenfors korrekt påpekar – utifrån könscellernas storlek. Individer som producerar stora och orörliga könsceller (”ägg”) kallar vi honor (eller kvinnor när vi pratar om människor) och individer som producerar många, små och rörliga könsceller (”spermier”) kallar vi hannar (eller män när vi pratar om människor). 

Notera att den generella biologiska definitionen av kön inte är baserad på det specifika kromosomala könsbestämningssystemet, som X- och Y-kromosomer, som ibland blandas ihop med biologiskt kön av olika debattörer. Vi kallar ju fortfarande fågelhonor som lägger ägg för honor, trots att fåglarnas könsbestämningssystem skiljer sig från oss däggdjur. Hos oss däggdjur har hannarna en X och en Y-kromosom (XY) och honorna två X-kromosomerna (XX). Fågelhonor däremot bär på en Z- och en W-kromosom (WZ) och fågelhannar på två Z-kromosomer (ZZ), så fåglarnas kromosomala könsbestämningssystem ser helt annorlunda ut än däggdjurens och människans. Vi kan ändå utan någon större svårighet enkelt och snabbt identifiera honor hos både däggdjur som människor och fåglar genom att se vilka individer som lägger ägg. Dessa individer kallar vi honor, och de som producerar spermier kallar vi hannar.

Hos andra organismer, som vissa kräldjur, så bestäms kön av temperaturen, men individer utvecklas ändå till ett av två olika kön: äggläggande honor eller spermieproducerande hannar. Biologiskt kön är alltså en universell kategori som inte står och faller med ett visst specifikt system som bestämmer vilka individer som utvecklas till honor respektive hannar. 

Biologiskt kön är alltså en reellt existerande kategori och är grundad i den materiella verkligheten. Hos både människor och andra sexuellt reproducerande djur kan vi enkelt och utan svårigheter klassificera mer än 99 procent av alla individer till antingen honor eller hannar, baserat på könscellernas storlek. Hos ett litet antal individer – oftast 1 procent eller färre – går det inte säkert att klassificera biologiskt kön. Därför är den ofta hörda frasen ”kön är binärt” i strikt bemärkelse felaktig, tvärtemot vad högerdebattören Jerker Vinterstare påstår i Aron Flams podd ”Dekonstruktiv kritik”. Antingen är något binärt och då finns det bara två kategorier – eller så är det inte binärt. Vi kan trots allt konstatera att biologiskt kön motsvarar två tydliga biologiska kluster, med väldigt få individer som faller emellan dessa kluster. Gott så. 

Den biologiska definitionen av kön förklarar evolutionen av skillnader i beteenden, fysiologi, morfologi och levnadsvanor i djur- och växtvärlden. Den biologiska könsdefinitionen är således vetenskapligt väl förankrad i empirisk forskning. Biologiskt kön hjälper oss både att förstå vår värld, den biologiska diversiteten och har praktiska tillämpningar inom bland annat djur- och växtavel. Biologiskt kön är alltså inte bara en ideologisk konstruktion som dessvärre en del identitetspolitiska grupper och individer på vänsterkanten ibland hävdar. Att ifrågasätta existensen av biologiskt kön ligger därför bortom den materiella verklighetsuppfattning jag, Arvidsson, Lindenfors och den överväldigande majoriteten av forskare inom naturvetenskap ansluter sig till. Den som ifrågasätter existensen av biologiskt kön är givetvis i sin fulla rätt att göra det. Men den som förfäktar en sådan idealistisk metafysisk verklighetsuppfattning kanske då ska ta fram någon alternativ metod för växt- och djuravel som kan säkerställa framtidens livsmedelsproduktion?

Att biologiskt kön existerar och motsvarar en reell kategori i den materiella världen innebär dock inte att vi behöver ifrågasätta transsexuellas rättigheter eller förneka någon människa rätten att identifiera sig som något annat än sitt biologiska kön. Biologiskt kön hjälper oss att förstå evolutionen och även att utnyttja naturen för våra praktiska ändamål. Den reella existensen av biologiskt kön är dock i sig inget hot mot någon persons rättigheter, och innebär inte heller att vi behöver förneka människans sexuella diversitet, varken inom och mellan könen, som filosofiprofessorn Paul Griffiths pedagogiskt har förklarat. 

Sverige och världen står vid avgörande vägskäl. Vi har kort tid på oss att genomföra en stor förändring av ekonomin för att klara av en klimatomställning. Decennier av ökade klyftor och nedrustad välfärd har lett till en uppgiven syn på förändring. Högernationalister driver samhället mot splittring och hat. Ett aggressivt Ryssland har startat det största kriget i vår närhet sedan andra världskriget – Israels ockupation av palestinska områden har övergått i folkmord.

Vi har en uppgift på kongressen denna vecka: att bli det parti som behövs i vår tid. Det kräver både en trovärdig socialistisk vision om den långsiktiga utvecklingen, och att vi väljer de frågor och fajter som förflyttar samhället i rätt riktning. Allt för att samla fler medlemmar än tidigare och staka ut vägen mot ett bättre samhälle.

När partiet på kongressen 2012 beslutade om sitt första strategidokument påbörjades en resa mot att bli ett sådant parti. Det var en förändring som fick ytterligare fart med valet av Nooshi Dadgostar till partiledare och det andra strategidokumentet 2020. Det är ett projekt som bärs av vänsterpartister över hela landet i vårt dagliga politiska arbete.

Sedan 2012 har det hänt mycket i partiet, men jag vill lyfta fram tre saker:

1. Vänsterpartiet är ett större och bredare parti. Medlemsantalet har tredubblats – till skillnad från de allra flesta partier som i stället minskar. Partiet har också många fler yngre medlemmar än andra partier, som i stället långsamt dör ut. Vänsterpartiet gick bakåt i riksdagsvalet 2022 men sedan 2012 har vi ökat i samtliga andra val på riksdags-, kommun-, region- och EU-nivå, och 2022 gick vi även framåt i kommun- och regionvalet.

2. Vänsterpartiet är ett parti med större förtroende hos befolkningen. Vänsterpartiet var i den senaste förtroendemätningen Sveriges tredje mest betrodda parti efter de två stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna. Det förtroendet återspeglas i andra mätningar. Varje gång väljare tillfrågas om vilka partier som borde sitta i en rödgrön regering är det tydligt att vi har vunnit gehör av många fler än våra egna väljare, och när vi nu går till EU-val är det med den kandidat som har högst förtroende av alla.

3. Vänsterpartiet har klivit in i många av de största frågor som påverkar människors vardag – vi har drivit och till stora delar vunnit debatten om vinster i välfärden och marknadsskolan. Vi vann debatten om marknadshyrorna och förhindrade att systemet infördes. Vi höjde pensionerna och ändrade sjukförsäkringen när vi hade inflytande. Och även i opposition har partiets Sverigepriser för elen ändrat debatten och enskilda regeringsbeslut.

Självklart har dessa förändringar för Vänsterpartiets del ett större syfte. Det är att också förändra samhället – att bryta med den nyliberala väg som präglat Sverige under decennier. I dag är det första gången på närmare 20 år som fler väljare anser att de ligger till ”vänster” än till ”höger”.

Detta är vad Vänsterpartiets kongress denna vecka handlar om. Det partiprogram som ligger på bordet är också en del i ambitionen att bli ett större parti, med ökat förtroende och inflytande i debatten.

Det har alltid funnits andra förslag på inriktning i Vänsterpartiet. En del har velat ställa andra politiska frågor i fokus än den ekonomiska jämlikheten. Inte sällan har idén om tydliga prioriteringar kritiserats som toppstyre. Historiskt har Vänsterpartiet ofta i stället lyft fram ett myller av frågor – ett berömt exempel är valrörelsen 2006 med tio frågor i fokus.

Vänsterpartiet behöver nå många fler därför att tiden kräver det av oss.

Det har också funnits andra idéer om påverkan och makt – för en del medlemmar har styret i riksdag, regioner och kommuner stått för något ointressant (”Vatten- och avloppsutskottet”, som det kallats) och ställts i kontrast till ett parti som enbart använder parlamentets talarstol för att protestera – eller använder studiecirklar för att sprida marxismen.

Även idén att partiet ska få fler medlemmar har haft sina kritiker – ibland finns en bild av att man som vänsterpartist ska leva upp till mycket vad gäller åsikt och livsstil, som nya medlemmar inte nödvändigtvis gör. Det finns en trygghet i att tillhöra en mindre vänsterkultur, och försök att nå utanför den ses ibland som en form av urvattning.

Men Vänsterpartiet behöver nå många fler därför att tiden kräver det av oss. Vi kan inte begränsa oss till den vänsterkulturella miljön medan högern och extremhögern omformar våra samhällen. Vi har inte råd med 20 år till av passivitet från statens sida i fråga om ökade klyftor och klimatproblem. Vi har inte lyxen att strunta i vad som är strategiskt att debattera, och på så sätt missa att lyckas byta ut regeringen i nästa val.

Förändringen av Vänsterpartiet har haft ett starkt stöd i partiet, men det är också uppenbart att vi ännu inte är framme. Vi behöver vara ett handlingskraftigt parti som är bra på att få med oss människor. Det ställer mycket högre krav på vårt parti i dag än tidigare.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”. 

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar. 

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller. 

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.