Är du paradisiker, anarkokapitalist, miljökämpe eller vänster?
Författarna till boken “I apokalypsens skugga” vill förstå vad som krävs för att miljörörelsen äntligen ska bli en massrörelse.
På en fest för några veckor sedan träffade jag två miljöaktivister som identifierade sig som ”paradisiker” respektive ”anarkokapitalist”. Jag tvivlar på att de kommer vakna upp i morgon som övertygade antikapitalister. Men i en ny bok menar sociologerna och rörelseforskarna Carl Cassegård och Håkan Thörn att det är just ett sådant uppvaknande miljörörelsen måste genomgå. Åtminstone om den ska lyckas bli den motkraft som så desperat behövs för att bromsa klimatkrisen.
För kapitalism och klimatkamp går knappast hand i hand. I veckan pågår ett klimattoppmöte i Förenade Arabemiraten, lett av Ahmed al-Jaber – ordförande för landets statliga oljebolag. Oxfam presenterade nyligen en rapport som visade att den rikaste procenten av världens befolkning står för lika stor del av utsläppen som de fattigaste fem miljarderna. I höstas lade regeringen fram en budget som innebar en regelrätt slakt av miljö- och klimatpolitiken.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Allt detta till trots har miljörörelsen haft svårt att massmobilisera på liknande nivåer som innan pandemin.
Det är svårt att hitta regler eller formler som förklarar varför rörelser misslyckas eller inte. Frågan är om det ens går att dra en tydlig gräns mellan framgång och misslyckande när det gäller samhällsförändringar. Men i ljuset av en skenande klimatkris, där vi är på väg att överskrida flera kritiska planetära gränser, är det ändå värdefullt att undersöka vilka hinder som finns för att miljörörelsen ska bli en massrörelse med kraft nog att förändra relationen mellan samhälle och miljö.
I den nya boken I apokalypsens skugga letar Carl Cassegård och Håkan Thörn svar i miljörörelsens långa och spretiga historia, med Sverige och Japan som utvalda fall. Boken visar att trots att den moderna miljörörelsen ”ofta stannat på tröskeln till en radikal systemkritik” är den intimt förbunden med industrikapitalismens framväxt. Miljörörelsen har alltid gjort motstånd mot de kriser som följt efter det industriella genombrottet, i takt med att naturen underkastats vinstintresset. Kapitalismen skapar gränser och motsättningar – mellan stad och landsbygd, mellan globala nord och syd, mellan lönearbetare och småbrukare. Det gör det svårt för miljörörelsen att bredda sin sociala bas för att uppnå sina ambitioner om att bli en massrörelse. Men att kapitalismen begränsar rörelsens handlingsutrymme betyder inte att vi ska se miljörörelsen som fången av sina omständigheter, menar författarna.
Här kommer berättelsernas makt in. Hur förklarar och kritiserar rörelserna samhället? Vilka konfliktlinjer ritar de upp, vilka inkluderas i deras ”vi” och vem pekas ut som antagonisten? Cassegård och Thörn pekar ut flera svagheter i hur miljörörelsen berättar om miljöförstöringen och dess konsekvenser.
Framför allt leder viljan att få med alla på tåget och inte peka ut tydliga fiender (mer än det vaga ”politiker”) till att miljöfrågan framställs som mänsklighetens kamp mot sig själv och sin egen undergång. Men som Oxfams rapport visar är klimatkrisen och konflikterna runt den i högsta grad en fråga om klass. Bristen på en antikapitalistisk kritik förklarar också miljörörelsens komplicerade relation till industriarbetarklassen. Det är en grupp som kommer att påverkas på djupet av klimatomställningen, men som ofta ses mer som bromsklossar än möjliga allierade för miljörörelsen. Utan en tydlig berättelse om motsättningen mellan arbete och kapital framträder arbetare och företag som två sidor av samma mynt.
Enligt författarna finns det tre övergripande berättelser som formar miljörörelsens strategier: berättelsen om det gröna framsteget, den apokalyptiska berättelsen och den postapokalyptiska berättelsen. Idén om det gröna framsteget utgår från att miljöproblemen kan avvärjas utan några större förändringar av våra ekonomiska och politiska system. I stället sätts hoppet framför allt till teknologiska innovationer och investeringar.
Det är svårt att mobilisera kring ett överhängande – men samtidigt vagt – hot om undergång, när många upplever en vardag där kriserna rasar ovanpå varandra.
Den apokalyptiska berättelsen kretsar kring hotet om en framtida undergång, att miljöförstöringen driver fram en katastrof som totalt ödelägger våra livsbetingelser. Den syns i uttalanden om att vi har ”trettio år på oss” att bromsa klimatförändringarna. Men inbyggt i hotet finns det också hopp: genom att handla nu kan vi avvärja apokalypsen.
En svaghet i den apokalyptiska berättelsen är relationen mellan ”den stora katastrofen” och mer omedelbara kriser. Det är svårt att mobilisera kring ett överhängande – men samtidigt vagt – hot om undergång, när många upplever en vardag där kriserna rasar ovanpå varandra. Levnadskostnadskrisen hotar visserligen inte mänskligheten, men den upplevs som ett mer akut problem för många människor.
Den verkligt radikala kraften finns enligt Cassegård och Thörn främst i den postapokalyptiska berättelsen. Den har fått fäste i den samtida miljö- och klimaträttviserörelsen, och har sina rötter i urfolkens miljökamper och lokala proteströrelser. Berättelsen bygger på ett erkännande om att katastrofen redan är här. Makthavare kan lättare värja sig mot ett förrädiskt hoppfullt narrativ om att ”det finns fortfarande tid” eller en nihilistiskt uppgivenhet kring att ”det är redan kört”. Den postapokalyptiska berättelsen gör det möjligt att förstå hur kriser är sammanlänkade, men också hur de påverkar oss olika. Här finns inte längre en mänsklighet som kämpar mot sig själv, utan maktrelationer och intressen. Det manar till handling här och nu, i solidaritet med dem som redan drabbas.
Jag håller med Cassegård och Thörn om att miljörörelsens största svaghet är beröringsskräcken för antikapitalistiska analyser. Samtidigt undrar jag om det är ett rimligt krav på miljörörelsen att den ska bära vänsterns drömmar om en värld bortom kapitalismen. Kanske kommer miljörörelsen alltid att vara lite brokig. Miljöaktivister kan också agera antikapitalistiskt utan att för den sakens skull säga ”k-ordet”.
Miljörörelsen som den ser ut i dag kan inte ersätta en försvagad vänster- eller arbetarrörelse. Inte heller det omvända är möjligt. Snarare är vägen framåt koalitioner – som får tillåtas vara spretiga, breda, och där alla kanske inte heller behöver hålla med varandra om allt. En rörelse av rörelser, vilket också Cassegård och Thörn menar. Kanske finns det plats där för både socialister och paradisiker.
