Under det senaste årtiondet har striderna nämligen tagit ny fart i samband med en ökad global efterfrågan på regionens naturtillgångar. Casamance täcks av över 20 000 hektar skog och har en sällsynt mångfald när det kommer till träsorter. Platsen är bland annat hem åt utrotningshotade trädarter ur vilka materialet rosenträ utvinns. Träsorten är mycket eftertraktad inom den globala möbelindustrin. Att hugga ned och smuggla träd från den bördiga regionen i Casamance vidare till kusten har blivit en lönsam affär för MFDC-rebellerna, som i dag har verksamheten som sin främsta inkomstkälla.

Majoriteten av materialet transporteras österut, till världens centrum för möbeltillverkning: Kina. Där kallas det rödskimrande träet för hongmu och har använts av landets möbelsnickare åtminstone sedan 900-talet, men tekniken nådde sin kulmen under Ming- och Qingdynastierna, en imperiestil som nu är populär bland nyrika kineser.

I ett försök att skydda skogen från att försvinna helt skrev nuvarande president Macky Sall under en ny lag 2018 som bland annat förbjuder all internationell export av trä – men det finns ett kryphål.

Gränsområdet mellan Gambia och Casamance-regionen

i Senegal är till stor del kontrollerat av rebeller, vilket gör det lätt för medlemmar i MFDC att smuggla träd från ena sidan över till den andra. Gambia är ungefär lika stort som Skåne, och enligt den gambiska regeringens utsago var landets skogsbestånd nästan helt avverkat redan för tio år sedan. Samtidigt ligger Gambia i topp bland världens största exportörer av trä. Enligt en rapport från organisationen Environmental investigation agency (EIA) härstammar majoriteten av de omkring 100 000 ton timmer som lämnar hamnarna i huvudstaden Banjul varje år i själva verket från Casamance-regionen i grannlandet Senegal. Trots att gambiska myndigheter säger sig göra allt för att förhindra materialet från att lämna deras hamnar, bland annat genom en ny lag 2022, visar satellitbilder fortfarande hur stora fartyg lastas fulla med timmer.

Förutom de förödande effekter som den illegala handeln har fått på miljön, drabbar konflikten också civila invånare längs gränsen hårt. De vittnar om hur deras hem regelbundet förvandlas till slagfält vid blodiga sammandrabbningar mellan MFDC och senegalesisk militär. Byarna Ballen och Kappa ligger precis utmed en av de populära smuggelrutterna som binder samman Casamance med Gambia.

En måndagsmorgon i mars 2022 stod byhövdingen Ebrima Bojang och staplade tegelstenar vid sidan av grusvägen som leder genom hans by. Plötsligt närmade sig en timmerbil i hög hastighet, tätt följd av ett militärfordon.

– Soldaterna hade upptäckt rebellerna medan de smugglade trä och försökte jaga tillbaka dem över till senegalesiskt territorium, säger han och pekar med sin käpp mot gränsen som ligger bara ett tiotal meter bort. I sin famn håller han sin snart tvååriga dotter Fatima. Han blir tydligt berörd när han berättar om händelserna. Hans fru Abie var höggravid med dottern då de våldsamma scenerna utspelade sig.

Under tiden vi pratar samlas de andra barnen runt omkring och lyssnar nyfiket. De flesta var i skolan när striderna pågick. Skuggan som vi sökt oss till krymper i takt med att solen stiger allt högre och vi flyttar närmre varandra. Ebrimas fru Abie tar av sig sitt hårband och torkar bort svettpärlorna som samlats i pannan.

– Den första bilen kraschade in i ett träd där borta, och då förstod jag att något värre var på väg att hända. Vi sa till alla kvinnor och barn att lämna allt bakom sig och springa så fort de kunde, och det var då skottlossningen började, säger Ebrima Bojang.

Fatima rycker försiktigt i sin pappas käpp. Hon börjar bli otålig. Samtalet flyter på i drygt en timme innan Ebrima börjar avrunda.

– Det här måste bara sluta. Jag är öppen för vilken lösning som helst, bara striderna upphör.

Abie sitter intill och lyssnar. När skotten hördes fruktade hon för sitt liv.

– Jag bara sprang, utan att titta tillbaka. Det fanns ingen tid att försöka plocka med sig något, berättar hon.

Senegalesisk militär har flera poster i området runt byarna för att förhindra den illegala smugglingen, men de är i klar minoritet i jämförelse med rebellgruppen och dess supportrar. Vid uppgörelsen i mars 2022 dog två soldater och flera togs som gisslan.

– Soldaterna var för få. Fler rebeller hörde ljudet och dök upp från skogen och började skjuta. Vi sprang för livet, säger Ebrima.

När militär förstärkning till slut nådde platsen hade rebellerna vunnit mark och avancerat till Kappa, som ligger cirka två kilometer längre in i Gambia.

– När soldaterna kom hade vi alla lämnat området. Det mesta av det som hände här och i Kappa har vi fått berättat för oss i efterhand. Resten såg vi själva från förödelsen vi fann när vi kom tillbaka, säger Ebrima och visar oss vägen som leder till grannbyn.

I den närliggande byn Kappa möter vi en äldre man. Han berättar att alla hade hunnit lämna platsen innan rebellerna kom dit. Efter en lång strid lyckades den senegalesiska militären tvinga tillbaka rebellerna över gränsen till Casamance, med hjälp av gambiska styrkor. Därefter ockuperade soldaterna de två byarna under flera veckors tid, vilket hindrade invånarna från att återvända hem efter flykten. När styrkorna lämnat platsen och invånarna började ta sig hem efter över en månad, fann de sina hem i ruiner.

– Boskapen var borta, marken förstörd och alla våra tillhörigheter var stulna, säger han och fortsätter:

– De som gjorde detta, vare sig det var rebeller eller soldater eller någon annan, lämnade inte ens våra smutsiga kläder bakom sig.

Han tar oss till en familj vars hem fortfarande inte är reparerat efter striderna. Husets väggar pryds av hundratals kulhål i fasaden.

– Det yttre är inte det värsta, säger kvinnan som bor där och pekar mot taket.

Plåten är rostig och plattorna sitter snett – men det är inte det som är problemet. Under striderna kastades granater. Några landade på taket och lämnade efter sig svårlagade hål.

– När det regnar läcker vattnet in. Det går rakt igenom taket. Ingen har tagit på sig ansvaret att laga det och jag har inte tillräckligt med pengar att göra något åt det själv, förklarar hon.

Vid sin sida har hon sina två yngsta barn, fyraåriga Masani och tvååriga Zeinab. Masani leder oss till husets ljusblå fasad. Vid ingången pekar han mot ett av skotthålen och visar att hela hans hand får plats inuti.

Efter besöket i de två konflikdrabbade byarna fortsätter vi österut längs Gambiafloden. Till slut når vi den något större byn Kanilai, känd som ex-presidenten Yahya Jammehs hemort. På senare år har platsen blivit ökänd som en av MFDC:s starkaste fästen, och den närliggande gränsen sägs vara den som används mest frekvent av träsmugglare. När vi svänger av huvudleden med siktet inställt mot Casamance blir vi varnade av en säkerhetsvakt. Han försöker hindra oss från att passera och förklarar att gränspassagen är en dödsfälla.

– Rebellerna har landminor överallt längs vägen. Vi har tvingats anlägga en massgrav här i närheten. Vi låter ingen passera, eftersom så många har dött när de bara gått ut i skogen för att hämta ved, säger han.

Då vi inte hittar någon som kan bekräfta hans uppgifter, tackar vi för varningen men fortsätter vår resa över till Casamance till fots. Efter ungefär tio minuters promenad har vi passerat gränsen, utan att märka det, då den smala vägen saknar gränspoliser. Skogen tjocknar och det dröjer flera kilometer innan ett hus dyker upp. Kort därpå når vi ett militärt läger, bebott av senegalesiska soldater.

En lång, ung man välkomnar oss in i lägret och presenterar oss för överste Tin. Han sitter avslappnat under ett träd och njuter av skuggan i den 30-gradiga hettan. Överste Tin går med på att få sitt förnamn publicerat, men vill inte offentliggöra ytterligare uppgifter om sig själv. Bilder är förbjudna i lägret av säkerhetsskäl.

– Vi är måltavlor för rebellerna och jag vill inte att någon, varken här eller min familj där hemma, riskerar att skadas på grund av vad jag berättar, förklarar han.

Vi startar samtalet med att fråga om de påstådda landminorna.

– Det där är rena lögner. Det finns inga landminor här, försäkrar han och berättar vidare att rebellerna sprider falsk information för att hålla människor borta.

Lägret vi befinner oss i ligger bredvid en liten by. Överste Tin berättar att han – trots dagliga interaktioner med invånarna – aldrig riktigt kan slappna av.

– Det finns ingen tydlig skiljelinje mellan vem som är en rebell eller inte. Man måste hela tiden vara på sin vakt. De flesta lever och arbetar som vanliga bönder, men de är redo att hugga träd eller ge sig in i strid när det behövs, säger han och fortsätter:

– De håller sig gömda och verkar i hemlighet. Det kan lika gärna vara din granne, eller till och med en korrupt soldat här i lägret. Man vet aldrig.

I försöken att stoppa den illegala verksamheten spelar de civila invånarna längs de trafikerade rutterna en nyckelroll. Överste Tin menar att stödet för MFDC-rebellerna generellt är stort på båda sidor om gränsen, vilket försvårar arbetet.

– De hävdar att de är neutrala i konflikten. Även om de aldrig skulle aldrig erkänna det, så möjliggör de smugglingen genom att låta rebellerna passera fritt genom deras byar.

Överste Tin ser inget slut på inbördeskriget i närtid. Han beskriver smugglingen av rosenträ som en ny fas i den långdragna konflikten.

– Vi gör vårt allra bästa för att sätta stopp för rebellernas illegala verksamhet, men skogen i Casamance är stor, avslutar han.