Den senaste tiden har det skrivits mycket om rättegången mot Ann-Sofie Hermansson, som nyligen friades från grovt förtal efter att ha stämplat två muslimska kvinnor som extremister. Efter att ha följt fallet tänker jag att det säger mycket om vem eller vilka rättssystemet faktiskt skyddar.

I korthet: Ann-Sofie Hermansson, socialdemokrat och dåvarande kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, stoppade visningen av Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0 och efterföljande panelsamtal med hänvisning till att de inbjudna i samtalet, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, var ”extrema röster”. I en debattartikel på Expressen, vars egentliga syfte verkar ha varit att plocka poäng mot liberala politiker, kopplade hon att stoppa arrangemanget – det vill säga, en filmvisning och ett samtal – till arbetet mot våldsbejakande extremism. Hur förblir oklart. ”Göteborgs Stad ska aldrig fungera som en plattform för extremism,” stod det då, och, helt utan ironi, ”Kvinnors frihet och integritet måste alltid försvaras”.

Vilka kvinnors frihet och integritet?

– Det är en seger för demokratin och yttrandefriheten, sade Hermansson efter den friande domen. Men eftersom hela fallet har sin början i Hermanssons begränsning av yttrandefriheten – demokratin är tydligen för skör för att överleva en film med det skrämmande ordet ”burka” i titeln – kan man ju undra vad det faktiskt handlar om. För det är tydligt att det inte har med yttrandefrihet att göra.
Vad det däremot har att göra med är populariseringen av extremismbegreppet högerifrån. Vi har sett det förut: någon eller några kallas för extremister, en politiker anses ”dalta” med dem, och misstänkliggörs därför själv.

Att gå ”hårt” mot ”extremister” blir ett sätt att försvara sig själv från det misstänkliggörandet – och det är precis vad Hermansson gjorde genom att stoppa visningen och sedan skriva nedsättande om de två kvinnorna på sin blogg.

I grunden handlar det också om en större politisk kamp med extremismbegreppet i centrum. Den som äger begreppet äger också en mycket större berättelse om hur politiken – och också samhället – fungerar. I mitten hittar vi de rimliga, antyder det, och de som faller utanför är egentligen likadana, oavsett ideologi. Användandet av extremismbegreppet är alltså i sig problematiskt – vilket kanske framförallt blir synligt i hur svårt det faktiskt är att ifrågasätta det. De senaste åren har det nämligen populariserats så till den grad att det av många uppfattas som nästan ideologilöst. Och ordet fastnar. En mäktig politiker kan begränsa två muslimska kvinnors deltagande i kulturlivet och anses, av Expressens ledarsida, försvara demokratin.

Där citeras också gillande försvarsadvokatens uttalande om att åtalet är ”en närmast islamistisk krets” försök att ”begränsa yttrandefriheten”. I samma tidning fastslår Isobel Hadley-Kamptz att det är svårt att veta om kvinnorna ”själva är specifikt extremister”, men att Abdullahi minsann ”har uttryckt sig förminskande” om terror. Högern sluter alltså upp inte bara kring Hermansson, utan också kring extremist som uttryck och vapen. Vad vänstern då måste svara med är inte att använda begreppet själva – ”Timbro är de riktiga extremisterna” – utan göra det vi gör bäst. Analysera, kritisera och bemöta det till synes ideologilösa språket.