Biljakter genom öknen, hopblandade kodmeddelanden och gatustrider med migrationspolisens insatsstyrka för handlingen framåt – men motorn är relationen mellan Bob och hans skötsamma tonårsdotter Willa, som gradvis förstår att faderns vanföreställningar är skrämmande klarsynta.

Men som så ofta med Paul Thomas Anderson utspelar sig saker även utanför skärpedjupet. Små scener illustrerar hur en polisstat precis lika paranoid som Bob lagt av sin mänskliga mask. Gränspolisen sparkar in dörrar, stormar gymnasiediskon och dränker den fiktiva nordkalifornska småstad Baktan Cross i tårgas för att sätta dit migranter, och människor i skottlinjen gör vad de kan för inte låta sina liv slås i spillror.

Hur kan en film som Anderson sägs ha börjat skriva på för över 20 år sedan så precist sätta fingret på hur vår tid känns? Han hade såklart en hel del datapunkter att jobba med. Då var det George W. Bush som ljög nervöst i tv, men Donald Trump har gjort det till en konstform att skarva – uppskruvat av nätplattformarnas spegelvärld – den här gången om allt från mexikanska gäng till Israels terrorbombningar av Gaza. Utifrån den utvecklingen är det svårt att tänka sig en annan samtid än just precis den här.

Men tidstrådarna sträcker sig längre tillbaka än så. Betydande bitar av manuset är lånade av Thomas Pynchons bok Vineland från 1990, som följer en grupp hippier som på 80-talet lever i skuggan av hur 60-talets aktivism krossades av den amerikanska kontrarevolutionen. Pynchon fångar hur Nixon och Reagan släppte lös mörka krafter i jakt på dissidenter, och hur dessa ”samhällsbevare” till slut också smulade sönder den ordning de skulle skydda.

Filmen använder samma motiv: generationsklyftan, den överlevande underjorden, statens långsinta minne. Och transplanterar dem till 2020-talet. Och just i denna historiska förskjutning är det något inte klickar i filmens radikala omtolkning av Vineland.

Kalla krigets logik gav konflikterna mellan de övervintrade hippierna och deras demoner en ideologisk tyngd. Vare sig de förstod det själva eller inte, var de en revolutionär front som verkade i en period då USA-lojala regimer föll som dominobrickor världen runt. Trots att de rökte gräs i skogskollektiv framstod de, på grund av sin historiska kontext, som ett hot och övertygade de mest respektabla statsmän att släppa lös sina värsta monster på sina egna barn.

I One Battle after another är Sean Penn-karaktären överste Lockjaw visserligen övertygande som repressionens ansikte. Men denna gång vilar polisstaten på ett mindre övertygande hot än sjuttiotalets beväpnade vänstergrupper. Om det inte vore för att polisstaten faktiskt står runt knuten, är det svårt att köpa att asylrättsaktivister och radikaliserade toppmötesdemonstranter skulle kunna provocera fram den.

One battle after another är, hur som helst, en film du så fort som möjligt bör uppleva. DiCaprio gör sitt livs roll när han får spela mot den magnifikt regisserade Benicio del Toro som flyktinggömmande Karatesensei och precis lagom respektabel förebild för stadens gatuungdomar. Detta lär kanoniseras som Paul Thomas Andersons bästa film och bli en mycket kraftfullare inkörsport till Pynchons tunga grejor än Andersons tolkning av Inherent vice från 2014.

Och kanske är det just problemen i översättningen av filmens grundberättelse från en epok till en annan som bäst hjälper oss att förstå vår egen tid. Donald Trump har precis terrorstämplat ”antifa”, trots att alla vet att det till skillnad från 60-talets väpnade grupper i dag inte finns någon terrorgrupp med detta namn. Precis på samma sätt köper få att det samtida Amerikas mörker – med dess deportationsläger och kapitoliumstormningar – handlar om något djupare än views och shares i sociala medier. Allt känns idag performativt och utan övertygelse, till och med paranoian och flörtarna med polisstaten. 

Utan kalla kriget handlade varje kamp om nationens överlevnad, och utan denna fond blir filmens mörker så mycket mindre skrämmande trots att vi själva kan se det runt omkring oss med våra egna ögon. Vår tids ondska tror inte på någonting, utan går lojt de auktoritära ledarnas ärenden för egen vinning. Mörkret i Pynchons böcker är en historisk kraft som dröjer sig kvar närhelst de med makt släppt lös den, men något helt personligt och banalt i One battle after another. Kanske är det just valet att radikalt skriva om vad som står på spel för såväl hjältarna som deras motparter till något mycket mer vardagligt och konventionellt som gör att filmen, trots dess anakronistiska ursprung i 80-talets minnen av 60-talets krossade revolter, säger något om vår tid.