Det har gått några dagar sen valet. Ett fascistiskt parti har gjort ett superval och är nu landets tredje största parti. Så visste jag ju att det skulle bli. Jag har ju sett på tv, jag har ju läst i tidningen.
Och några säger att det har blivit så här illa för att det har skrikits, demonstrerats, spelats saxofon, skramlats med nycklar och vänts ryggar.
Några tror att det är för att vi tigit ihjäl.
En del tror att det beror på att ingen velat röra, att vi hycklat, inte tagit diskussionen på arbetsplatser och skolor. Att vi inte vågat prata om det riktiga ”problemet”, de riktiga siffrorna. Att vi har pratat om de riktiga ”problemen”, de riktiga siffrorna.
En del tycker att vi ska utbilda, lära och undervisa.
Somliga anser att det blivit så här på grund av kapitalismen, den minskade välfärden, det växande utanförskapet och att så många känner sig bortglömda och eftersatta. En del tror att många har söndertrampade tår. En del tror att det har blivit så här på grund av ekonomiska skäl. En del tror att det har blivit så här på grund av dumhet. En del tror att det har blivit så här för att folk äntligen har fått några som är vad de säger att de är. En del säger att det beror på rädsla. En del tror att det kan ha att göra med att ”så många på så kort tid”. En del tycker att vi måste kunna ta hand om. En del säger att vi ska hjälpa på plats. En del vill rädda ”våra egna först”. En del vill bara gå och fika.
En del säger att det är farligt.
En del säger att det är helt överdrivet att bli rädd, att det kommer att gå över, att de är oförargliga, att det är missnöjet som skapat.
Någon tycker att vi ska leva som vi lär och inte gömma oss bakom slagord som ”STOPPA RASISMEN”, att vi ska sluta renovera köken och börja agera. Börja göra.
Jag tror att det går att stampa och vissla och prata och diskutera och ta reda på och inte sluta läsa och inte sluta lyssna och söka vidare och snoka rätt på och argumentera och sjunga och gråta och skratta och våga mötas och bråka och stå emot, att ringa i kyrkklockor, att spela saxofon, och jag tänker att det är min plikt att göra de här sakerna. Att inte gå med på förskjutningar och formuleringar.
Kampen fortsätter och den är liten och stor och den är hela tiden. Den tar liksom inte slut.
