Den tredje maj var det 30 år sedan Margret Thatcher kom till makten. En generation har sedan dess vuxit upp avskurna från progressiv radikal politik inbäddade i den eviga krisekonomin.
Vi lever i det anorektiska samhället där ständiga nedskärningskrav ligger över både offentliga och privata verksamheter i jakten på ökade vinstmarginaler. Medan marknader för miljarder har öppnats har däremot gränserna för det politiskt möjliga krympt.
Därför var det intressant, inte bara vad Sahlin och Lundby-Wedin sade i sina första majtal, utan vad de inte kunde säga. Båda talen innehöll konkreta alternativ som urskiljde oppositionens vänsterpolitik från borgerlig dito. Mona Sahlins tal i Malmö bjöd också på ett skarpt ideologiskt ställningstagande:
”Partivänner, det finns en mening som mer än många andra glittrar ideologiskt för mig: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Så beskriver man kanske allra enklast den bärande tanken för socialdemokratins vision om ett välfärdsland där vi håller ihop, i solidaritet. Det som har gjort välfärdssamhället inte bara möjligt utan så framgångsrikt.”
Denna etik som härstammar från de utopiska socialisterna och användes av Karl Marx i ”Kritik av Gothaprogrammet”, har som bekant en helt annan innebörd än hennes tidigare paroll – gör din plikt och kräv din rätt.
I de stockholmska morgontidningarna var det viktigt för Sahlin att efter installationstalet i mars 2007 poängtera att man inte kan få A-kassa utan motprestation. Det är naturligtvis riktigt, men svårt att förstå hur det kan vara en socialdemokratisk huvudparoll i ett skenande klassamhälle.
Då hade partiet över långt över 40 procent i opinionsmätningarna och kunde kosta på sig att kaxigt, likt de nya moderaterna, ställa dem som hade arbete mot dem som förmodades ligga på sofflocket. Idag är läget annorlunda,
Socialdemokraterna har i krisens spår tappat nästan 20 procent av sin väljarkår och fönstret mot en ny vänsterpolitik postThatcher har öppnats.
År 2005 intervjuade Per Wirtén chefen för Tony Blairs policy- och strategigrupp, Geoff Mulgan, som belyste New Labours dilemma.
– Vi var onödigt nervösa och osäkra. Vi kunde ha tagit mer radikala beslut, gått längre och klarat det utan att förlora opinionen. Jag vet det nu. Men förstod inte då, sade Mulgan.
”Att Tony Blair och Gordon Brown blivit trianguleringens fångar beror på att de hela tiden varit paralyserade av historiens spöke, av Margaret Thatchers”, summerade Wirtén. (Expressen 05-05-04)
Denna underskattning av väljarna gjorde också att det viktigaste begreppet lyste med sin frånvaro i Sahlins och Lundby-Wedins annars så radikala tal, nämligen jämlikhet. Har ordet en sådan skräckinjagande kraft, 220 år efter franska revolutionen, att alla medelklassväljare skulle sticka bums om de hörde det?
När Mona Sahlin höll tal i Chile på Progressive Governance-mötet i mars, hundratals mil från skällande borgerliga gårdvarar, kunde hon dock konstatera att ”Internationally the word “equality” is more frequently heard. That is good!”.
Hon kopplade självklart jämlikhet till utveckling och ekonomisk tillväxt. I ett kärnfullt ideologiskt anförande till försvar för den svenska modellen efterlyste Sahlin en ny syntes mellan marknad och politik bland annat då avregleringarna lett till enorma klyftor.
I Financial Times skriver journalisten Gideon Rachman just att Thatcherepoken inte är över förrän någon politiker formulerar ett sammanhängande alternativ till marknadsliberalismen. (09-04-27) Alltså, det som inte kunde sägas i år, men som måste vara uppdraget första maj valåret 2010.
