Det är 2008 och partiet har nyss fyllt 90 år. Från partiledningen framförs det ofta att det är bättre nu jämfört med innan. Det är bättre stämning och det är bättre politik. Jag tycker att vänsterpartiet idag är oattraktivt och visionslöst.

Bättre stämning är en subjektiv upplevelse. Det förvånar mig inte att man på ledande positioner kan ha den åsikten, eftersom det är mycket mindre intern debatt. Visst är det skönt med mindre knasiga artiklar från Vägval vänster-gänget men jag tycker tystnaden är destruktiv. Kongressen i Göteborg 2006 ansåg många vara framgångsrik, för mig var det den sämsta jag har varit på. Alla samlades kring mitten, inga vilda debatter, inga förslag som gick utanför det planerade. Att ingen lade ett förslag om att vi borde kräva 500.000 nya jobb i offentlig sektor är för mig ett tecken på trötthet och försiktighet. Det ojämförligt bästa talet hölls av CH Hermansson. Som bekant tillhör han rent åldersmässigt inte dem som kommer ta över partiet i framtiden. Partiet är mindre, lättare att kontrollera, det går dåligt för oss opinionsmässigt – folk är mer försiktiga med att kritisera. Jag tycker stämningen är sämre och debattklimatet strängare.

Bättre politiskt? Jag vet inte vad som då åsyftas. Det jag sett är två saker som har fått uppmärksamhet. Regeringsfrågan, där Lars Ohly och Jenny Lindahl Persson både under valrörelsen och efteråt gjort regeringssamverkan till en politisk fråga. Vänsterpartiet vill ha en ministerpost. Då Schyman och Lönnroth i mycket vagare ordalag gick ut och tyckte detta på sin tid, och då med tredubbla opinionssiffror, blev det en faslig kritik. Nu har det helt plötsligt blivit vår politik.
Den andra frågan är att vi nu inte ska kalla oss kommunister, eller inte säga det, för det skymmer sikten för andra saker. Det var ju precis det Schyman och Lönnroth brukade säga. Det har också gjort mig mycket förvånad. Jag trodde att en sådan fråga handlade om att stå upp för rätten att kalla sig för det man vill. Att de olika begreppen också varit och är en ideologisk strid, där det kan betyda något vad man kallar sig. Ett försök att förhindra att samhällsdebatten flyttar alltför mycket högerut.

Om den nya politiska profilen går ut på att få vänsterpartiet att sitta med i regeringen och att medlemmar inte bör kalla sig kommunister, kan man verkligen undra om det gör oss bättre politiskt.
Vad gäller regeringsfrågan undrar jag vad som har förändrats mellan 1998 till 2006. Hur kommer det sig att folk, som då var kritiska till regeringssamverkan, är positiva nu? Hur kommer det sig att denna nya politiska linje egentligen aldrig förklarats? Jag är kritisk både till att kräva ministerposter, att hota utan att vara beredd att verkställa hot men också till den totala politiska innehållslösheten. V vill ta ansvar, som det så snyggt heter, för regerandets skull.

Jag anser att v i alltför stor utsträckning har blivit mini-sossar och kopierat det stora partiet både i den interna kontrollen och visionslösheten. Därför är det också logiskt att v i valrörelsen 2006 inte lyckades entusiasmera, väcka intresse eller debatt. Socialdemokratin har liksom vänsterpartiet upprepat att allt är bra och läget under kontroll, när alla kunnat se att det är tvärtom.
Det finns mycket som händer i Sverige och i världen som pekar på behovet av en ny vänster. I Sverige handlar det om högerns framfart, om korruption bland makthavare och näringsliv. I världen är Latinamerika en symbol för en vänster som lyckats förnya sig, vitalisera sig och komma igen. Där förs det diskussioner om deltagande demokrati och folkrörelser pekar ofta på behovet att både ta makten och förändra makten.
Det räcker lång ifrån att byta regering eller sätta sig i regeringen i nästa val, för att saker ska bli bättre. Jag skulle vilja vara lika stolt över mitt nu och framtid som medlem i vänsterpartiet som jag är över historien. Många längtar efter en vänster som bejakar framtiden, är spännande, sanslöst radikal och visionär. Jag är en av dem.