I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.