Tänk dig in i min situation. Du skriver krönikor regelbundet. Inte för Vi i Bostadsrätt, Föräldrarjournalen eller Superduper-Hälsa. Nej, du skriver för Flamman. En liten pytteblaska på vänsterkanten.
Så långt allt väl. Du är i gott sällskap. Du kan anta att om du blir skeppsbruten på en öde ö med någon prenumerant har du trevligt samtalssällskap tills hjälp dyker upp.
Men det är nätter som den här, småtimmarna innan manusstopp, som Flammanproblematiken dyker upp: Vad ska du skriva om?
Om din arena var en större svensk tidning hade problemet varit självlösande. Ett par detaljer ur din vardag. ”Saker-jag-funderar-på-när-jag-lämnar-mina-barn-på-vårt-übersofta-dagiskooperativ.” Det funkar. Hundratals krönikörer gör det varje dag. Trycker ur sig spaltmeter av ointressant trivia.
Och glöm inte det ensidiga perspektivet!
Men nej. Du kan inte. För du skriver såklart i Flamman. Vissa ska vara finare än andra. Vissa har skådat ljuset – och här sitter du. River ditt hår. Ett ämne duger inte i Flamman. Det ska vara politiskt också. Såklart.
Och glöm inte det folkbildande perspektivet!
Det ska fan vara Flammanskribent. Enligt Forskning & Framsteg finns ett tydligt samband mellan en människas politiska orientering och hennes lycka. Allra olyckligast är de med vänstersympatier. Såklart. Forskaren Christian Bjørnskov vid Handelshögskolan i Århus, Danmark, har analyserat data från över 70 länder och mönstret ser likadant ut överallt.
Varför kan inte du få skriva om varför induktionshäll är bättre än gasspis, om varför det bor en sadist i varje människa som lämnar sin tandborste kvar på vardagsrumsbordet, om den fundamentala skillnaden mellan dem som väljer chokladtårta och dem som väljer paj med bär i? Varför?
Kanske för att du själv önskar Guantánamotortyr till de eländiga skribenter som fyller våra liv med nonsens? Kanske för att dessa nonsenstexter är för västvärldens centralmakter vad statlig tv är för Kina? Kanske för att du är en lat, självgod elitist?
Nej. Du kan sitta där och aningen självsmickrande anklaga dig själv för din höga moral. Eller utan minsta tecken på smicker hata alla andra. Så klart. Men du vet ändå inte vad du ska skriva om. Dina ämnen är inte tillräckligt vänsterpolitiska. Och det är då – som en religiös, förmodligen katolsk, uppenbarelse – du inser varför Göran Skytte blev ultrareaktionär.
Han hade också fått slut på ämnen att skriva om. Ämnen som var tillräckligt vänster. Eller så ville han bara vara lycklig.
